Vi röstar vart fjärde år och bestämmer vilka som ska företräda oss. Sedan går vi tillbaka till jobbet och försöker göra det som chefen säger. Man kunde säga: ett ögonblick demokrati och resten diktatur – men först ska man nog tänka på att det finns andra möjligheter, vi har yttrandefrihet och andra frihetsgrader. Exempelvis kan vi starta eget – och vi kan arbeta demokratiskt som kooperativ.
Den juridiska formen för detta är ekonomisk förening och den regleras och skyddas av noggrann lagstiftning. Kooperationen har också mycket starka rötter i Sverige, en av de starkaste grenarna i Folkrörelsesverige var Konsum och allt som hörde till det – ännu in på 80-talet var KF, Kooperativa Förbundet, Nordens största företag som tillverkade allt möjligt som såldes i Konsum, inklusive dammsugare och bildäck. Sedan 80-talet har det gått nedför med kooperationen, men inte alltid och överallt. Den bohuslänska kooperationen går ganska bra, för att ta ett exempel, och i Norge var det Coop som nyligen köpte ut ICA från marknaden.
Faktum är att ganska mycket i Bottna med omnejd sköts i kooperativa former. Senast är det Svenneby-Bottna fiberförening som ansluter oss med glasfiber till det globala info-nätet. Ekobyn Skärkäll har drivits som ekonomisk förening och Bottnafjordens Inköpsförening är en ekonomisk förening. Också G II:1 som äger Kollektivverkstadens och Inköpsföreningens lokaler är en ekonomisk förening, medan kollektivverkstaden är en ideell förening (dvs saknar vinstintresse), liksom Tillsammansodlingen eller de olika hembygdsföreningarna. Svenneby Bottna sockenförening förvaltar Hogane skola som den hyr ut till kommunens förskola – osv.
Skärkäll, som jag har egen erfarenhet från, har drivits i demokratiska former alltsedan 1991 när vi köpte området. I fjol kunde man lägga märke till mängder av kalhyggen runtom men inte hos oss eftersom vi äger våra marker gemensamt och inte vill sköta avverkningarna på detta sätt. Vi har också bestämt att vi inte ska ha jakt på våra marker, däremot välkomnar vi olika konstnärliga manifestationer. Poängen är: vi bestämmer själva.
Att arbeta i förening: man har formella möten med dagordning så man vet vilka beslut som ska fattas så man kan komma förberedd. Man väljer ordförande för föreningen och ordföranden ansvarar tillsammans med styrelsen inför medlemsmötet. Vid grov misskötsel av föreningens angelägenheter kan styrelsen åtalas. Man tar majoritetsbeslut men vissa beslut är inte möjliga om man inte ändrar stadgarna vilket tar tid. Detta är ibland mycket bra, man slipper förhastade beslut.
Styrelsen leder föreningens arbete men ordförandeposten är formell, vilket innebär att ordföranden i den ena föreningen mycket väl kan stå utanför styrelsen i en annan förening. Det är en av finesserna med formaliteter. Finns det ingen formell ordning brukar det bli den som tycker mest om att bestämma som bestämmer överallt, som en boss, men i formella föreningar kan man dela upp makten och bestämmanderätten.
Det finns alltid en makt och det är oftast praktiskt att ha en styrelse med befogenheter eftersom den kan ta snabba beslut vilket behövs ibland. Demokrati behöver inte alls betyda handlingsförlamning och att allt behöver dras i långbänk.
Bestämmanderätten är bland det viktigaste i ett människoliv och den bör innebära: jag har rätten att bestämma över mig själv. Men det finns inskränkningar i detta som man inte kommer från. Jag måste arbeta tillsammans med andra, vi är ett samhälle och jag måste ge de andra samma frihet som jag har själv. Detta eftersom bestämmanderätt över andra innebär att jag förlorar den över mig själv. Det vill säga: det krävs jämlikhet för att jag ska kunna ha självbestämmande.
Detta innebär inte att det är någon idyll att arbeta i demokratiska former. Demokrati innefattar som sagt yttrandefrihet och det inträffar att folk använder den friheten till att säga dumma och sårande saker som leder till gräl och ibland fiendskaper. Man kan då tycka att det är skönt att gå till jobbet och låta någon annan bestämma, tills man upptäcker att detta jobb ska läggas ner eller organiseras om utan att man själv har något inflytande alls utom i detaljer.
Stämning är viktig. Mycket är vunnet om det finns tillit och förtroende mellan medlemmarna i en förening, om de tycker om att träffa varandra blir det lätt att sköta gemensamma angelägenheter. Men ibland, som med avverkningarna och Skärkäll, är det själva bestämmanderätten som är viktigast.
Hos oss i Bottna med omnejd gäller det att göra sig inkomster i demokratiska former. Det krävs ingen revolution för att detta ska vara möjligt – att starta en ekonomisk förening tillhör de mänskliga fri- och rättigheterna i vårt samhälle och den är till för att medlemmarna ska göra sig inkomster. Det finns exempel i närheten: Rio kulturkooperativ har funnits länge och har nyligen döpt om sig till Kulturlandskapet, det är en blandning av arkeologer, arkitekter, byggnadsvårdare och miljövetare som organiserar sig och tar betalt kooperativt. Man kan lära sig hur man gör sådant och starta ett eget kooperativ. Men först måste man kanske skaffa sig kunskaper som någon är beredd att betala för, man behöver bli duktig på något.
Man fortsätter ju att finnas på en marknad och där finns det mycket stora aktörer med mycket stora kapitaltillgångar och följaktligen mycket stor makt och man kan undra hur ett litet kooperativ ska kunna mäta sig med allt detta. Där kan man titta på hur Inköpsföreningen gör. Den drivs med frivilliga krafter, dvs inga personalkostnader, men ändå är priserna inte fantastiskt låga jämfört med Willys eller ICA. Detta beror just på att Inköpsföreningen är en så liten aktör som inte kan förhandla lika tufft som de stora.
Men det som Inköpsföreningen har är trevlig stämning. Torsdagkvällarna är ett tillfälle att träffa stora delar av bekantskapskretsen, växla några ord, ta en kopp kaffe kanske och sedan hem. Och det frivilliga arbetet är i sig trevligt för det mesta. Om man är anställd, har man fri tid, chefen bestämmer bara åtta timmar om dagen. Alla människor har någon tid som de själva bestämmer över och på den tiden är vi frivilliga. Då använder vi vår fria vilja och vi kan bestämma att vi ska städa en lokal tillsammans med någon som vi ändå gärna pratar med. Det är lättare att trivas med sådana sysslor när vi har valt dem själva än om vi beordras till dem, givetvis.
Om jag ser det som nödvändigt att ha gott om pengar, blir vissa val omöjliga eller orealistiska, som att bli konstnär eller jordbrukare.
Om man då tänker företagsekonomiskt, är denna trevlighet en stor konkurrensfördel för Inköpsföreningen (som det är mycket viktigt att den vårdar). Till detta kommer bestämmanderätten: föreningen bestämmer över sitt sortiment som är genomgående ekologiskt tänkt och i ökande grad går ihop med lokala odlare, dvs är offensivt i förhållande till ekologins krav. Sammantaget upphäver detta i viss mån stordriftsfördelarna som de stora affärskedjorna har.
Med andra ord: det finns en ganska stor frihetsgrad i människolivet, särskilt kanske i de demokratiska länderna. Jag menar nu frihet som: vad kan jag göra? Vilka val är möjliga – dvs vad är straffbart? Man kan då säga att det finns vissa beslut som ökar min frihet. Ett viktigt sådant rör förhållandet till pengar.
Om jag ser det som nödvändigt att ha gott om pengar, blir vissa val omöjliga eller orealistiska, som att bli konstnär eller jordbrukare. (Å andra sidan kan strävan att tjäna pengar göra att man blir ambitiös i det man gör – man ska som vanligt akta sig för enkla generaliseringar.)
Det kan vara värt att tänka tanken att pengar minskar en människas valfrihet. Det kan framstå som en naturlag att alla vill betala så lite som möjligt för det de köper och att de är lurade om det finns billigare varor någon annanstans som de inte visste om – men i själva verket är de bästa affärerna de där man som kund ökar priset för att man tycker att den man köper av begär för lite, då kan båda gå nöjda från affären. Det är som i butiken: om kassörskan tar för lite betalt, kan man påpeka det och kassörskan blir glad i flera minuter. Det kan vara värt en tia.
Detta vill säga: vi har själva ansvar för våra prioriteringar och det som man brukar kalla ekonomi och vill se som objektiv vetenskap eller åtminstone ett spel där det gäller att kamma hem pengarna – det spelet är hela tiden beroende av att alla deltar och tror på spelet.
Under spelet finns riktiga frågor som att man behöver mat värme och kläder på kroppen och att alla människor behöver detta och för att det ska vara möjligt måste de jobba målmedvetet och relativt mycket, samhället är ytterst en försörjningsinrättning. Men lika mycket som detta behöver vi goda relationer, mellan oss själva och till jordklotet. Och det är klart att det ena hänger ihop med det andra. Krig och utnyttjande av människor är också klotets fördärv; det bygger på fel prioriteringar.
Tanke till slut: att vårda våra relationer är en del av att vårda klotet. Vårda relationer: att satsa på tillit snarare än misstro, så långt det över huvud taget är möjligt. Oftast går det att tolka sina medmänniskor på flera sätt och övningen är att välja det mest tillitsfulla sättet. Det finns förstås gränser för detta, men man kan säga att den riktiga gränsen är där man har skäl att tro att någon vill lura en in i döden. Fram till dess är allt förhandlingsbart – och möjligt att tolka till det bästa. Då undviker man den dumhet som består i att alltid tro att folk drivs av egenintresse – och att jag begriper vad som är deras egenintresse.
/ Gunnar Bäck