Onsdagen den 11 februari kom Johan Öberg som gäst till vårens första filosofibar. Grunden för föredraget och samtalet i Gerlesborg var en diskussion med den polsk-engelske sociologen Zygmunt Bauman. Temat var ytligt sett sociologi och litteratur, om hur sociologin idag söker sig ut ur institutionerna och försöker inleda samtal med människorna i det individualiserade samhället och uppfinner praktiker som liknar litterärt skrivande.
Johan läste även under kvällen en text av Lev Rubinstein, född 1947, som är en rysk poet och bibliotekarie. Rubenstein gjorde sig känd som uppläsare under 1970-talet, när den sovjetiska statsmakten hindrade honom att ge ut sina verk. Rubinstein skrev inför uppläsningarna sina dikter på bibliotekets katalogskort. Det formatet kom sedan att bli ett viktigt element i hans poesi. På svenska finns ”Tiden går” (2000) som består just av en samling sådana kort, tryckta i bokform.
Texten nedan är ur boken ”Ryska dagsedlar -konceptuella essäer” av Lev Rubinstein som Johan översatte och den återges här med tillstånd från
förlaget Ersatz som gav ut den (2011).
/ Boban
I en främmande tid
Hos en psykiskt och moraliskt frisk människa vädras med tiden barndomens kränkningar ut ur minnet, alla dessa meningslösheter, all smärta, tonårsfinnar, samvetskval, fula kläder, köer för pulverkaffe, barn- mat, damstövlar och allt annat, socialistiska förpliktelser, studier av materialet till historiska plenarmöten ägnade beslut från historiska partikongresser. Ja, det är mycket som vädras ut ur minnet. Och om det nu inte vädras ut, så täcks det över av en sympatiskt fridfull patina.
Även jag, otacksamme, borde i all min levnads dagar prisa kamrat Stalin för min lyckliga barndom. För den var faktiskt lycklig. Åtminstone den tidiga barndomen, före skolan, då känslan av värme och trygghet var sådan som den aldrig någonsin mer skulle bli. När närheten, trängseln och de köksodörer som omgav hela vardagen tedde sig som en stor, rymlig, trivsam och aromrik värld och när de bekymrade föräldrarösterna bakom väggen bara kunde betyda en sak: uppenbarligen diskuterade de vad de skulle ge mig i födelsedagspresent. Å, om den bara kunde komma fortare. Hela fem dagar kvar till dess. Hela fem. Och hur plågsamt långsamt går inte tiden!
Men de fortsatte att viska och mumla där bakom väggen. Om att någon Volodja hade blivit sparkad från jobbet och att vad som nu ska hända det vet ingen. Om att i går kom en släkting till Raisa Saveljevna resande »därifrån«. Om att de »hade kommit« till Borja, men att allt tydligen hade ordnat sig den här gången. Till vilken Borja? Vem kom? Varför?
Vad var det som ordnade sig? En sådan massa strunt! Jag ska ju ha födelsedag om fem dagar!
Bara trygghet och bara värme. Och vad rörde mig de ansträngningar som krävdes för att skapa min trygghet eller det bränsle som var upphovet till min värme? Ja, vad rörde mig den skräck och de umbäranden allt detta betalades med? Tänk, om man alltid kunde förbli sex år! Och tänk om man inte visste något, inte läste böcker, inte blev bekant med folk som hade en helt annan erfarenhet. Tänk så bra det hade varit om det inte hade funnits någon historia. Men den finns.
På trots mot historien och dess skoningslösa lärdomar existerar det ändå alltid i det individuella och samhälleliga medvetandet en famös »guldålder« som inte uthärdar ens en antydan till kritik.
Under min ungdom var till exempel 1920-talet, den revolutionära entusiasmens och massornas kreativa tid, guldåldern för en del, och särskilt för adepterna till en »socialism med mänskligt ansikte«. För andra, mig till exempel och för min nära vänkrets, var guldåldern den ryska silveråldern, jugendperioden, det ryska avantgardet och andra »Herrelösa hundar«. Den där tiden framstod som alldeles gyllene, inklusive dess kult av sönderfall, av det morbida och av döden.
Under det »vilda nittiotalet« blev det »Ryssland som vi har förlorat« guldåldern. Det började då dyka upp parodiska adelsförsamlingar, kosackkretsar, »damer och herrar« och andra »löjtnanterna Golitsyn«.
Och just nu råder en tjock sovjetnostalgi, folk saknar de gyllene år då man fruktade och respekterade »oss«, med GosPlan och NKVD, då folk arbetade hederligt och respekterade varandra, då man fullgjorde femårsplanen på fyra år, då det rådde stränghet och rättvisa, då täta vandrande led av vänskapligt leende arbetande iförda klänningar av crêpe de chine och vida silkesbyxor till brädden fyllde upp alléerna på de allunionella semesterhemmen, då blåsorkestrar spelade i parkerna och svinaherdinnorna och herdarna bildade stabila tvåkönade familjer, då de föräldralösa inte lämnades bort att slitas i stycken av utländska plågoandar, då medborgarna vänskapligt och disciplinerat betalade sina avgifter till Frivilliga sällskapet för stöd till armén, flyget och flottan och skötte sin fyskontroll hos Beredd på arbete och försvar, då kolchozerna som kallades »Sovjetunionens miljonärer« var allas förebild, då … ack-ack- ack … Uppräkningen kan fortsätta i all oändlighet.
Bilden av en guldålder, och saknaden efter den, formas då en epoks struktur och skapnad, dess samhälleliga seder och estetiska normer framträder för en sentida arvtagare utan belastning av historiskt vetande, som form och ren stil. De omständigheter som en gång skapade stilen ignoreras fullständigt. Uppfattningen av en epoks stil i en ren form är i allt väsentligt en barbarisk, det vill säga utomhistorisk, förnimmelse. Stilen skapar myten. Och myten skapar ljus och varm saknad både efter vad som gått hädan och efter vad som skulle ha kunnat vara.
Varje epok kännetecknas av sin egen stil. Och den samtida människan lägger vanligen inte märke till stilen, även om hon omedvetet och aktivt, men of- tast passivt, deltar i skapandet av den.
Guldåldern, nej, den var inte i går. Den var i förrgår.
Och i går – det är som regel alltid »det hemska förgångna«, det är åren av grym tsarism, och sedan av personkult, sedan voluntarism, sedan stagnation och sedan det vilda 1990-talet med dess sedefördärv och plundrande privatisering, och sen … För övrigt så har »sen« ännu inte inträffat. Det som har inträffat är det »nu« som vi alla har förtjänat.
Vilket nuet blir med tiden, vad i det som kommer att visa sig vara »gyllene«, vad som blir ihågkommet och vad som blir glömt vet vi ännu inte. Vi kan bara spå. Men spå vill man inte. Först måste man uppleva det. Och åstadkomma något som blir ihågkommet, när någon ser efter. Man får bjuda till så gott man kan.
20 december 2011