in bottnabulletin #11

Dialektspalt nr 4 – Dialektala språkljud.

Med inspiration från de rurala samtal som förts i bygden tänkte jag skriva något om de dialektala orden för att bilda språkljud. De vanligaste är alla välkända i standardspråket, men det dialektala uttalet skiljer sig. Tre av dem är svaga verb: prata som uttalas pradda (med ett kort, slutet a-ljud); tala som uttalas med tjockt l och ett långt, slutet a-ljud: tala; samt språka som uttalas språga. Någon skillnad i stilvärde mellan dessa tre har jag inte lyckats utröna. Två sammansättningar har jag upptecknat på samma tema: substantivet praddestônn ’pratstund’ och adjektivet språgesam ’pratsam’. Ytterligare ett adjektiv finns: talegre som uttalas med tjockt l och långt, slutet a-ljud. Betydelsen är ’som har lätt för att prata’, ’som kan uttrycka sig fint’.

Likt standardspråkets säga uppvisar verbet oregelbunden böjning i dialekten: sia, sa (långt, öppet a-ljud), sakkt (kort, öppet a-ljud som kan påminna om ett å-ljud). Ordet används mest för att referera samtal och uttalanden. Sen finns också ett par ord för att beskriva speciellt tal. Jag syftar på öra ’yra’, ’tala osammanhängande’ och fjamsa ’flamsa’. Det sistnämnda ordet finns även som adjektiv: fjamsete ’flamsig’ och feminint substantiv: fjamsa ’kvinna som pratar strunt’. På språkområdet finns två uppteckningar: labbelenska och svinetyska. Det förstnämnda ordet har två betydelser, dels ’lappländska’, dels ’obegripligt språk’. Det andra ordet betyder enligt den syd- och västsvenska dialektdatabasen ’plattyska, lågtyska’, men den betydelse jag upptecknat är bildlig: ’obegripligt språk’.