En porträttserie av människor i Bottnatrakten med omnejd, med utgångspunkt vad man vill odla i livet. Sin stund på jorden.
Av Lisa Åstrand
Jag börjar med att gräva där jag står, bland medlemmarna i Tillsammansodlingen, och åker hem till min spadkamrat i kantgrävning, Eva Lo Västvik, och får ett samtal om odlandet på vår lilla plätt i Skärholmen, och om att ta sig fram genom Stora Hopp:
Att vara Tillsammans, att odla tillsammans, det är ju att även vara tillsammans med växterna. Att vi odlar tillsammans med dem. Jag tänker på oss människor som växter också. Vi människor som spretar åt olika håll. Vi har ju också ogräs inom oss. Och vi har en del näringsvärde med.
Någon kan stå i skuggan och kanske inte orka så mycket. Inte gör så mycket väsen av sig. Andra kan stå mitt i ljuset och höras mycket. Breda ut sig. En del håller sig lite undan för det är taggigt här och där.
Jag kan hålla mig undan ibland, men jag är ju också en sån som är taggig. Jag kan känna igen mig i till exempel en nyponbuske med både skira rosor och taggar. Och dessutom de starka nyponen. Jag tycker om vilda nyponrosor. Det är nog nedärvt. Mamma hette Rosa och jag är född på Rosadagen.
Jag tänker på det när vi umgås med varandra. Att det är bra att visa hänsyn till var och ens olikheter precis som vi behöver visa växter hänsyn till just deras särskilda förutsättningar för att de ska växa.
Jag tycker om syrener. Och rotfrukter, jag tycker om det där att de håller på och mognar under jorden under en så lång tid.
Persilja har någon särskild dragningskraft på mig också. Den är kraftfull och en stark krydda.
Jag brukar ansvara för att driva upp persilja
hemma innan vi planterar ut dem på odlingen på våren. Fast detta året har jag haft så mycket annat så jag har inte varit så mycket på odlingen. Men det är det som är så bra med Tillsammansodlingen, att man är flera som hjälps åt. Att man är med så mycket, eller lite man kan.
Det är bra med det gemensamma, inte bara när man skördar, gräver eller odlar tankar, utan även när man tar förlusterna tillsammans. Som när sniglarna och rådjuren äter upp det vi odlat.
Jag tror jag hade blivit jättesorgsen om jag hade en egen odling och de åt upp vad jag odlat och jag inte hade någon att sörja det med.
Hur vi förvaltar jorden? Vi människor beter oss ju som om vi hade många jordklot.
Jag frågar mig själv hur mycket jag gör mig av med och hur jag lever. Jag vet inte ens om jag klarar att leva på ett vis som inte gör att det behövs fler jordklot.
Och jag tänker på Malmö som gjorde stad av den bördigaste jorden i landet när de byggde ut stan. Alla stora trafiksnurror på odlingsbar mark.
Det känns väldigt ålderdomligt med vägar och järnvägar för att ta sig fram. I min fantasi kommer jag fram till att vi skulle kunna studsa oss fram istället på stora luftkuddar. Det finns ju en del att utveckla med den här tanken rent tekniskt. Men kanske om sjuttio eller hundra år att man tar sig fram genom stora hopp. Man kan hoppas!
I mig själv som skapande varelse vill jag fortsätta att odla förmågan att kunna ta emot det oväntade. Och att inte ta något för givet. Att tacka som en tok också för det konstigt växta som kommer.
Att bli överraskad och förundras. Både i målningen och i livet.
Och något så fantastiskt som att det blir något av ett sådant litet pyttefrö man sår. Jag tycker att det är helt makalöst! Och att vi själva också kommer från frön.
Hoppas att jag aldrig slutar förundras.
