in bottnabulletin #12

Och nu träder kärleken in i historien!

Ryokan har av hälsoskäl flyttat in hos en vän och där möts Teishin och Ryokan. Han är 69 år och hon 29, och de förälskar sig omedelbart i varandra. De njuter storligen av varandras sällskap, skriver poem tillsammans och pratar i timmar om litteratur och religion.

Vem är då Teishin?
Teishin är nunna sedan hennes man läkaren avlidit efter några års äktenskap. Hon blir Ryokans elev, och det är hon som sitter hos honom när han dör, 75 år gammal. Året är 1831. Hon kommer sedan att ägna återstoden av sitt liv åt minnet av Ryokan, bland annat ser hon till att publicera den första volymen med hans dikter.

Poemet som här följer är högst troligt skrivet medan Ryokan bor kvar i Gogo-an, hyddan uppe i bergen. Han är ännu frisk, han gläder sig åt ensamheten och åt att träffa sina vänner. Det här är en dikt om just det senare. Om glädjen i att vara ensam och om glädjen i att vara med den eller dem man håller av, det där som ibland är svårt att balansera i tillvaron, det ryms här, i en och samma dikt. Läs de två första raderna i dikten en gång till!

Det är som om åtskillnaden mellan samvaro och en-samvaro egentligen inte finns. Hans förväntan inför mötet med vännerna är inte att ta fel på, trots att han öppnar med att bekänna sin kärlek till eremitlivet.

Jag älskar verkligen det här livet i avskildhet.
Med min stav är jag på väg till en väns stuga.
Träden i hans trädgård, genomvåt efter kvällsregnet,
reflekterar en kall, klar hösthimmel.
Ägarens hund kommer för att hälsa,
krysantemum blommar längs staketet.
De här människorna lever som de gamla gjorde,
med en jordvall som gräns mot världen
och på golvet inne i huset ligger poesiböckerna staplade.
När jag vill slippa världslighet beger jag mig ofta hit.
Andan här är den anda som utmärker zen.

Tolkning från One Robe, One Bowl, av John Stevens, Weatherhill 2006. Kalligrafin i vinjetten ovan är gjord av Cheng Wing Fun.

18 februari 2019
Catharina Göransson