in bottnabulletin #15

Ett hundliv i utkanten av Tanum.

Hon heter Bonita men kallas Bita för särskilt vacker är hon ju inte med sina vårtor, bölder och gråa skägg. Bita passar väl inte heller så värst bra då tänderna är nedslitna ända till gommen.

Hon vill helst inte sitta på förstapallen men hon vill iallafall sitta bredvid honom, den första husse hon haft i sitt eländiga hundliv.
Innan honom hade hon inget namn, inget hem. Bara en hundgård där hon använts som valpkläckningsmaskin. I kennelklubbens årliga lista som publicerades
häromdagen är labrador den populäraste hundrasen i Svea rike. Det har ju sina nackdelar att vara populär i människoartens ögon för då ska en ju exploateras. Och nu var Bita uttjänt och skulle avlivas.

Så kom det en dag en man och en kvinna. Kvinnan var djurvän och det är tungt att vara djurvän, alltså inte bara djurvän i teorin och klicka på hjärtan under foton på noshörningen Nelson eller skriva personporträtt om labradorer, utan vara djurvän på riktigt och omsätta sin vänlighet i praktiken. Det är så himla tungt för då får man bära det dåliga samvete som alla andra förträngt -så mannen var med som stöd till kvinnan vars djurvänlighet tvang henne att varsebli alla möjliga sorters lidande. Nu skulle hon rädda en annan vanvårdad jycke på gården från avlivning. De missbrukande människorna som hade dem fick inte ha hundar längre.

Bonita tog sin chans och smet ut när de hämtade hennes medfånge. Ta mig med! Och mannen som en gång för länge sen haft en labrador hade inte hjärta att lämna henne kvar där i Dödens väntrum utan tog med henne hem, trots att han ingen mer hund skulle ha.

Det var första gången Bonita haft ett hem och en Husse. Hon lystrade inte till sitt namn för ingen hade pratat med henne. Dessutom var hon nästan döv.
Hon kissade och bajsade inne för hon hade aldrig fått en promenad, bara stått instängd i en hundgård.

Hon hälsade inte på någon, hon lekte inte med de andra hundarna. Hon bara viftade lite på svansen när det var mat. Och höll sig tätt intill Husse.
Promenader förstod hon inte vad det skulle vara bra för. Äta kattbajs i trädgården var hennes enda nöje. Ibland gjorde hon dock riktiga fynd.
”En gång spydde hon ner bilen med slaktavfall. Det tog två månader innan den stanken gick ur” säger Husse när han tänker tillbaka på minnen med Bonita.

Hennes samlade förmåga till kommunikation koncentrerade sig till en stund cirka en timma innan gryningen då hon skällde i Husses öra tills han gick upp. När hon väl börjat skälla var det från en point of no return. Hon gav sig inte förrän han klivit upp. När hon fått mat, så gick hon och la sig och somnade om igen.
Husse var klarvaken. 04.30.

En gång i början av deras bekantskap skulle han göra en resa utomlands och lämnade Bita hos sin bror i Bärfendal. När Bita insåg att Husse var försvunnen vändes hennes melankoli till förtvivlan och hon gav sig iväg och letade efter honom. Hon hittades ett dygn senare utmattad på en trappa till ett hus i Hällevadsholm, halvvägs till Tanum och Husses hus.

Efter en efterlysning i Radio Väst återfördes hon till Bärfendal.
Hon tog sig inte ända fram till Husses hus men det var ändå ett viljans kraftprov att trotsa fysikens lagar och springa från Bärfendal till Hällevadsholm när man levt hela sitt liv i en hundgård. Och dessutom korsa E6:an helskinnad. Husse kunde aldrig mer resa iväg nånstans för ingen stod ut med att passa en hund som av hjärtats förkrosselse gnyr 24/7.

Under de fyra åren Bonita levde med honom fick han aldrig sova en hel natt. På grund av allt kattbajs hon inmundigade hade hennes gryningsskall gott
väckningstöd av en andedräkt som kunde väcka upp döda. Många gånger i vargtimman när hon stod och skällde honom rakt in i örat fick han nog, Nä nu har hon fått sina chanser, nu skjuter jag henne!
Men när han fått sitt morgonkaffe kom han på andra tankar: Hon har ju haft ett hårt liv. Man får ha överseende.
Och geväret fick stå kvar i vapenskåpet.

Förutom det ambitiösa skällande i vargtimman så var Bitas brist på espri episk. Jag och hennes Husse brukade sammanstråla för utflykter på någon av de många paradisiska platserna i vår bygd. Bonita gick motvilligt med. Jag minns när hon står framför Fykans blommande ängar på Ramsviklandet och får se havet för första gången. Det är vår. Du är utsläppt ur ditt fängelse! Spring! Lek! Carpe Diem!
Bita bara stod där och utstrålade en likgiltighet utan gräns.

Hon lufsade håglöst efter sin Husse och njöt bara av naturupplevelsen såvida hon hittade en död mås hon kunde tugga i sig. Sen när vi satte oss och fikade bröts likgiltigheten och hon välte kaffemuggar och saftflaskor för att komma åt bullarna och misslyckades hon med det så hängde hon över axeln med sin ruttenmåsdoftande andedräkt i väntan på sin dessert. Som hon alltid fick.
”Men du lär ju henne att tigga när du ger henne bullar när hon bufflar sig fram. Kan du inte ge henne sen i bilen istället?”
”Hon har ju haft ett hårt liv…”

I slutet av Bitas liv krympte mina och hennes Husses vandringar över berg och dalar till en bilpromenad och kaffe på någon parkeringsficka i skogen. Hon orkade inte gå längre och kunde inte lämnas i bilen för då frös hon trots den gröna hunddräkt han ekiperat åt henne på Lantmännens rea, den som hon alltid trasslade in sig i.
Matsäcken fick vi ha i knät för allt i matväg som lämnades därbak forcerades av Bita. Hon tuggade sig genom mjölkpaket med sina trubbiga tänder. Och hade för länge sedan lämnat den dimension där fostran inryms. Hon tyckte förmodligen att hon tjänat mänskligheten nog efter sina år som valpkläckningsmaskin. Och nu Non Serviam.
Hon var sammanfattningsvis en tråkig och ganska jobbig hund.
”Javisst” utbrister Husse. ”Men om man ser förbi de egenskaperna så var hon ju en jättefin hund! Eller hur!”

Eller hur. Även om hon ser ut som en ofrivillig vinnare på fotot så är hon allt på rätt pallplats ändå. Hittar man någon som ser förbi alla ens osmickrande sidor och tycker om en ändå. Inte för vad man kan ge utan bara för att man är. Ja, då är man en sann vinnare i Livets lotteri.
Då har man funnit den sortens relation som liksom sammanfattar Livets kärna. Att trots all brist, trasighet och fransar bli älskad livet ut som man är.

Så även om Bita inte var de översvallande gesternas hund så tror jag hon blev nöjd med sitt liv till slut. Hon vann hjärtat hos någon som stod ut med att i åratal bli väckt i vargtimman och behärskade impulserna att tillämpa eutanasi under förevändningen att ”det är bäst för henne att få somna in” -sådär som alla säger, fast man egentligen menar att det är bäst för mig att slippa gny, inkontinens, oro och annat omak som kan uppstå i samband med äldre individer. För hade Bita velat dö hade hon slutat äta och lagt sig ner och dött. End of story.
Men så länge hon viftade på svansen när hon fick mat och la bak öronen och liksom log lite när hon såg sin Husse så ville hon leva. Hon träffade någon som inte valde henne på grund av den okomplicerade kärvänlighet en glad och munter labrador skänker, utan bara för att hon var hon.

Hon hittade hem till honom som fortsatte bära hennes stela kropp över stock&sten när hon inte hängde med i de andra hundarnas takt men inte heller ville bli lämnad utanför. Han som lät henne sova i en mjuk säng istället för på ett hårt betonggolv ensam i en hundgård. Som talade teckenspråk med henne när han upptäckte att hon blev döv. Som la pengar på veterinärbesök och foderbyten för att lindra hennes klåda på bekostnad av egna tandläkarbesök.

Jag kan ju inte veta hur Bita tänkte eller om hon ens tänkte, men när jag frågar hennes Husse om vad Meningen med livet är påstår han att det till syvende och sist är att Älska och bli Älskad som är meningen med livet. Att har man lyckats med det en endaste gång i sitt liv kan man vara nöjd trots allt.
Och det brukar ju vara sådan husse, sådan hund så jag tar mig friheten att hävda att om Bita hade kunnat skriva så hade hon skrivit under på den devisen: Att Älska och bli Älskad – Till slut!

/ Lisa Åstrand