Det är gryning en morgon för trettio år sedan. Jag sitter på toppen av en vulkan på indonesiska Java, dit jag under natten tagit mig tillsammans med två holländska turister och mina egna reskamrater från Sverige. Nyss, just i dagbräckningen, skildes våra vägar och nu sitter jag här, medan de är på väg upp till kraterns mynning.
Under klippblocket jag nyss tog mig upp på har min guide från byn somnat, hoprullad i sin poncho. Runt mig breder ett livlöst landskap ut sig, stenigt, askgrått och ödsligt. Det är iskallt. Svetten från klättringen har torkat och jag fryser i min tunna jacka. Då går solen upp.
Jag befinner mig nästan 3.000 meter över havet och utsikten blir plötsligt milsvid, höga skogklädda bergstoppar, den ena efter den andra, framträder för min syn i det allt starkare dagsljuset. Dagen föds när klotet av eld rullar upp, och världen föds på nytt. Kontrasten till nattens kompakta mörker och gryningens livlösa landskap kunde inte vara större. Jag fylls av en stark och bjudande känsla av att allt som hotar att skada och förstöra denna värld måste bekämpas.
I dagarna har vulkanen Etna på Sicilien utbrott. På TV ser vi hur eld och stenar sprutar upp ur kratern och hur gator och torg nere i byn täcks av svartbrun vulkanaska. Centimetertjocka lager på bilarna, reportern drar demonstrativt med fingret över en vindruta.
Jordens glödande inre visar sig för oss. Påminner om sin existens och vårt ursprung.
Om Etna skriver antikens Pindaros. Man behöver inte bevittna det på plats, säger han i dikten. För att fascineras och förskräckas räcker det att bara höra talas om dess utbrott:
Renaste eld i strida strömmar
väller ständigt fram ur dess innandömen.
Floderna glödgad rök
sända bolmande fram om dagen,
medan i mörkret en purprad brand
slungar stora block med dunder i havsdjupen.
Allt liv på detta klot finns till tack vare vulkanutbrott. Jag läser om hur viktig avgasningsprocessen av magma är, geologiskt såväl som mänskligt. Hur allt vatten på jorden, liksom alla kolväten i växter, djur och människor, ursprungligen tillförts jordytan genom vulkanutbrott och detta alltsedan jordens födelse för 4,5 miljarder år sedan. Utan vulkanutbrott inget liv.
Jordens födelse. Orden slår upp ett hisnande samband mellan stunden på Gunung Merapi på Java, vulkanen på Sicilien och mitt lilla barnbarn i Västerås, som jag såg födas för drygt ett år sedan. Mammans värkar i timmar och den ofattbara styrkan mot slutet i utdrivningsskedet, och till slut var hon framme, den lilla nya människan, och vi grät av rörelse och lättnad.
Bilderna på Rapport år 2021 berättar exakt samma sak som Pindaros beskrev 500 år före vår tideräkning. Vulkanens utbrott är likadana nu som då, ingenting är annorlunda. Och kvinnor föder barn på samma vis. I stort sett i alla fall. Övervakningen och därmed förmågan att förutse och rädda liv har i bägge fallen utvecklats.
Det finns situationer i livet när det är omöjligt att hejda sig, det går varken att vända om eller backa tillbaka. Att föda barn är en sådan. Att bestiga en vulkan i kompakt mörker i flackande ficklampsljus är en annan, alla vägar bakåt har redan försvunnit. Det finns andra processer som heller inte går att stoppa, som solens uppgång.
Skärkäll 29 mars 2021
/ Catharina Göransson
(Målning av Vulkanen Etna. Cole Thomas “Mount Aetna from Taormina” 1844. Beskuren)