in bottnabulletin #1

Växthusgaser och svenskt försvar

I l ledaren i  i Bohusläningen den 15 november kunde man läsa följande märkliga uttalande:

”Växthusgaser och ebola är allvarliga frågor, men i relation till diskussioner om ökade anslag för svenskt försvar varken relevant eller seriöst.”

Ledaren var signerad Csaba Bene Pertenberg, Liberala Nyhetsbyrån, och var en plädering för ökade anslag till försvaret. Den beskrev hur statsminister  Löfvén vid en presskonferens om undervattenskränkningen  nämnt växthusgaser och ebola som större akuta säkerhetspolitiska problem än Syrienkriget. Löfvén har också tydligt sagt att medlemskap i Nato inte är önskvärt.

Man må vara orolig för att främmande makt snokar i svenska vatten, men att antyda att oro för växthuseffekten inte är relevant eller seriös, tyder på att skribenten inte riktigt insett klimathotets allvar. Enligt klimatpanelens senaste rapport måste vi nu göra allt för att hindra att temperaturen innan århundradets slut ska ha stigit till 4-6 grader. Kanske klarar vi inte ens 2-gradersmålet, vilket redan det kommer att innebära oerhörda påfrestningar för samhället och ekosystemen. 4-6 grader kommer vara förödande för allt levande på jorden, inklusive människan och hennes försörjningssystem. Vi står inför en utmaning utan motstycke i historien.

Jag blir inte ett dugg lugnad av ökade anslag till Försvarsmakten om de ska användas till ubåtar, helikoptrar och Jas Gripen. Ett krig idag kan föras med mycket mer sofistikerade metoder.  Ett angrepp på datasystemet kan lamslå ett helt land. Utan el-, vatten och transporter hamnar vi minst hundra år tillbaka i tiden när det gäller möjligheten till överlevnad – mat, vatten, värme. Ja, vi är i ett ännu sämre läge, för vi saknar kunskap att leva på det sättet.

En försvarspolitik måste kunna hantera både klimathotet och det hot som en modern krigsföring ställer oss inför. Den fysiska samhällsplaneringen skulle kunna göras till ett viktigt säkerhetspolitiskt redskap. Återuppliva tankarna om att bygga ”det robusta samhället” som det numera nedlagda ÖCB, Överstyrelsen för Civil Beredskap, lanserade på 1990-talet! Våra behov i ett krisläge är de samma vare sig krisen är förorsakad av klimatet eller av en mänsklig fiende. Småskalig energi, lokala vattentäkter,  reservlager och småskalig närproduktion av mat behövs för att vi inte ska svälta eller frysa ihjäl. Och tillit mellan människor. Vi behöver inte drastiskt nedmontera hela industrisamhället för det, men noga tänka igenom sårbarheten hos infrastruktur som energi-, transporter och livsmedelsförsörjning.

I en återinförd värnplikt skulle unga människor kunna utbildas och tränas i samarbete och basal överlevnadskunskap. Vi kommer att vara helt beroende av våra medmänniskor för inbördes hjälp om samhällsservicen slutar fungera.

Det mest oroande nu är den krigshetsande retoriken. Att bygga upp rysskräcken och provocera Ryssland är kontraproduktivt och ett hot mot freden!

/ Lena Jarlöv