De kallar oss eldsjälar, vi är sådana som ser till att verksamheterna fungerar och vi arbetar utan ersättning. I Bottna med omnejd kan det gälla hembygdsföreningar, inköpsförening, fiberförening, tillsammansodling, naturskydd med åtskilligt mycket mera.
Det är pengarna som styr brukar folk säga men det är inte riktigt sant eftersom man aldrig har hört en hundralapp tala om vart den vill i världen. Men frivilligt arbete styrs inte med pengar och journalister med månadslöner som intervjuar eldsjälar brukar ha en liten-liten biton av ringaktning i rösten när de berömmer oss. Vi går lite utom spelreglerna trots att vi följer lagen när vi jobbar frivilligt. Det är ju snällt av oss men vad tjänar vi på det? kan journalisten undra. Det är en konstig fråga när man ser på den, hurdå tjänar? – men det är klart man ska tjäna pengar, hur ska man annars klara sig? – men om man nu har så man klarar sig? då kan man väl jobba gratis om man vill? – ja varsågod, för all del.
Men det är skillnad på att jobba frivilligt och att jobba gratis. Det betyder samma sak om man tänker på sitt bankkonto, men bara då. Jobba gratis antyder att man är lite lättlurad och att det troligen finns någon i bakgrunden som tjänar pengar på det man gör av sitt goda hjärta. Det gäller att genomskåda sånt och vara lite misstänksam.
Frivilligt arbete däremot – det är väl det bästa man kan tänka sig? Att göra olika saker utan tvång men av sin fria vilja. När man tjänar pengar, måste någon betala. Antingen är man anställd eller säljer man saker eller tjänster på marknaden – men om ingen vill köpa, har man inget att sälja. Man måste anpassa sig till samhället och det är rimligt så länge samhället hjälper en att få mat och vacciner, klart man ska bidra med sin del. Frivilligt arbete får man göra på fritiden, givetvis.
En särskild form av frivillighet är den ömsesidiga hjälpen. Det är något som båda parter tjänar på – men är det egentligen rätt att säga att någon “tjänar på” det? För det mesta är man väl glad att hjälpa varandra och om ingen behöver hjälp får man inte den glädjen, uppstår inte den värmen. Det gäller förstås att stå ut i föreningar, med att tjugo procent av medlemmarna gör åttio procent av arbetet. Om man riskerar att bli alltför het i sinnet över detta, får man byta sida och gå till de åttio procenten ibland, komma ihåg vad som är meningen med föreningen och gå in bland den eldiga minoriteten så fort det behövs, vara frivillig också på detta sätt.
Det finns något mycket sympatiskt i detta, arbete som man gör för att man vill och för att glädja sina medmänniskor om det går. Det kunde gärna bli mer av sådant.
/ Gunnar Bäck