Upplevelser och erfarenheter under corona i Danmark.
Lisbet bor sedan 9 år i Danmark. Här berättar hon om sina magiska upplevelser i karantän under våren 2020 och erfarenheter av den danska coronahanteringen. Och försöker tolka dem och se deras framtida möjligheter. Såväl i Danmark som i Sverige.
Under coronakrisens första bölja för ett år sedan – då det ”normala” livet i Danmark släcktes ner – fick jag en magisk upplevelse. Helt oväntat. I min trädgård. På en f d järnvägsstation i en by i norra Jylland. Naturen öppnade sig för mig. Jag drogs in i dess skapande av våren och blev en medskapare. Det var som tiden stod stilla. Men, enligt min kalender, varade tillståndet i 2-3 månader.
Jag vill här berätta denna historia. Jag vill dela denna upplevelse – en av de mest förunderliga i mitt liv – med andra. Och samtala om den, tolka den. Ge den meningar som kan förstås och betyda något i vår kultur. Kanske, kan min historia öppna ett intresse för att skapa i och med den natur som finns runt om oss i vår vardag? Uppmuntra till att se möjligheter i den udda gräsmattan, i den övergivna marken som du går förbi där du bor eller arbetar? Se de möjligheter du har i en krissituation då det ”normala” ställs åt sidan? Där du kan bidraga med att skapa långsiktigt hållbara exempel. I och med naturen! Jag önskar också, att jag kan förmedla till dig, att en samverkan med naturen, kan öka din förmåga att skapa och reflektera! Ge ro och eufori! Energi och kamplust.
Det var den 11 mars 2020. Vid en presskonferens på bästa sändningstid på TV. Stadsministern och de främst berörda ministrarna och tjänstemännen talar direkt till alla i Danmark. Vi hade då följt coronavirusets spridning, först i Kina och sedan i Europa och till Danmark – med många samtal med våra närmaste runt om i världen. Det kändes som en befrielse att den danska regeringen grep in så snabbt och resolut. I samverkan med alla medborgare. Innan presskonferensen ens var slut, hade vi i princip satt stopp för alla våra verksamheter och möten. Men, det tog oss nog två veckor att komma ner i varv och ge de nya riktlinjerna konkreta innebörder i vår situation. Vi hade ombetts att visa ”Samfundssind”: vara ”Sammen – på Afstand”, vara ”Solidariske” med de gamla och svaga och ta ”Ansvar” så att smittan inte sprids så fort att vården kollapsar *1. Och hur översätter jag Samfundssind till svenska? Det bästa ord jag hitintills funnit är Samhällsansvar *2.)
Sedan lockade vårsolen mig ut i trädgården. Vårarbetet började som vanligt. Jag fördelar ut vinterns samlade kompostjord. Jag har två kompostbehållare där jag samlar och fermenterar hushållets matrester. När fermenteringsprocessen är klar, efter två veckor, häller jag ut det och blandar med jord. Efter ett tag, lägger jag ut denna kompostjord på de ställen jag har planterat fruktträd och bärbuskar, eller där jag skall så grönsaker. Jorden är hård och mager. Men, med hjälp av de mikroorganismer som fermenteringen skapar, kommer det liv i jorden. Så har jag gjort i en 5-6 år. Och gradvis har gräsmattan kantats med små odlingar och blomsterrabatter.
Solen blir starkare och starkare. Snart tittar de upp: snödroppar, vitsippor, hyacinter. Koltrasten börjar sjunga. Jag hör den första humlan i slutet på mars och ser den suga nektar i en blå hyacint. Åhh!! Skall jag inte ha fler av dem där? … Så kommer det allt fler insekter och smådjur. Växterna skjuter upp överallt. Jag känner inte till namnet på de flesta.
Fruktträden blommar. Jag blir fångad av livet i trädgården och är ute så mycket som vädret tillåter. Energier flödar och jag stiger upp var morgon med glädje och arbetslust. Och en dag, jag vet inte exakt, är jag medveten om att allt är annorlunda. Tiden har försvunnit för mig. Och i tomrummet efter tiden har min historia och framtid mötts. Jag är omgiven av frågor om liv och död, om vad jag håller på med. Vad är meningen? Det hela är en magisk och euforisk upplevelse. Jag är hemma. I mig själv. I denna lilla natur, mellan jord och himmel.
Under denna vår kunde jag inte sätta ord på det som skedde. Jag har svårt att göra det också idag. Men, samtidigt som jag arbetade lugnt och stilla och funderade över allt som är i rörelse och skapar liv, gjorde jag anteckningar. Om de känslor och tankar som kom till mig. Ro och lycka, ord och meningar. Samtidigt som jag också följde pandemin, hela världens pandemistatistiker, och livet för våra barn, barnbarn och vänner.
En dag, strax efter midsommar, plockar jag jordgubbar. Vi brukar ha hjälp med det av barnbarn, men i år har vi fått äta dem själva. Jag märker att energi i mig inte längre pulserar så intensivt. Jag ser mig om i trädgården. Jovisst, fåglarna sjunger inte längre. Är inte också plantorna mera stilla? Det är sommar! Jag tar mig tid att reflektera. Jag är besatt av min upplevelse. Jag märker att min nya förbundenhet med naturen, gör att jag nu är mera uppmärksam på att naturen är med i det jag gör och talar om.
Jag tar fram mina anteckningar från den magiska våren. Läser, funderar, prövar ord till en beskrivning och tolkning. Det är svårt att skapa en text som är begriplig och knyter an till något aktuellt, till en eller annan diskussion i min omgivning. Men jag skriver och skriver ändå. Kan inte stoppa. Jag söker ord och korta meningar som kan forma en bild som ger vårens märkliga händelse en mening för mig. De blir till ”ordträd”, med meningar som grenar att klättra på för att få en allt rikare bild.
Jag har varit en hel del i naturen i mitt liv. Vandrande och cyklande. Både i vardagen och på resor. Sköna erfarenheter och lärorika. Jag har också tyckt mycket om att odla grönsaker till husbehov och plocka bär i skogen. Och att komma tillbaka till ”mina” ställen i naturen om och om igen. Uppmärksamma dem. Vara förbundna med dem. Jag förutsätter att de alltid skall finnas. Sådana band till naturen kommer igen i min upplevelse i våras. De har säkert haft betydelse för att hjälpa mig lyckligt igenom första böljan av coronan. På samma sätt som många andra har sökt sig ut i naturen för att få ro och glädje. Men, dessa band har tidigare inte givit mig den tillhörighet till naturen och närvaro i mig själv som jag nu upplever.
Så fortfarande är mina erfarenheter i trädgården mystiska. Tills, jag en dag kommer på att jag har liknande magiska ögonblick när jag skriver, målar, hör musik. Själv, eller tillsammans med andra. Ögonblick då tiden upphör och jag/vi är i gemenskap med, det som skapas. Ögonblick då undret sker och vi gör det vi inte tidigare visste att vi kunde. Dessa ögonblick är välkända – och eftertraktade – hos konstnärer och kallas ofta för ”flow”. Jag upplever det också nu när jag skriver. Ett konstant letande efter ord som ger den mening jag söker. Den mening som jag inte kan uttrycka förrän orden är på plats. De ord som också skall ge mening till läsaren. Tillståndet som är lustfyllt, ibland febrilt. Det ger energi och kraft. Också många frustrationer. Oöverskådliga mängder av skisser överallt. Glömmer de goda vanorna. Ibland också plikterna.
Nu är jag övertygad om att det är detta skapande ”flow” som fick tag i mig. Men, i en helt annan kontext. I naturen! I naturen som skapar och skapas, igen och igen. Jag blev indragen i trädgården, i vårens rytmer, i dess andning. Vi delade luften, anden i det gemensamma arbetet. Jag blev en medskapare i naturens skapande som jag också själv är skapad av! Först nu, under hösten och vintern, under långa reflektioner, har jag kunnat få ihop de många dimensioner som upplevelsen gav mig, se sammanhang , göra en tankekonstruktion och löpande text.
Det är nu klart för mig, att jag i skrivarbetet har kämpat med en klyfta mellan kultur och natur. Den amerikanske ekologen och filosofen, David Abram, berättar i sin bok ”Sinnenas ekologi” från 1996 (Litteraturhuset 2013) hur skriftspråket över tid har förstärkt relationerna mellan människorna, men försvagat dem med naturen. Idag har vi svårt att förstå naturen. Ofta ser vi den inte ens i begeistringen över vår rika kultur och dess framsteg. Vi ägnar oss mera åt att försvara våra abstrakta begrepp och ideal i vår kultur, än att vi solidariserar oss med den natur som håller oss vid liv. Abram menar att vi nu, om vi inte skall ödelägga våra egna livsvillkor, måste förena våra kyligt rationella överväganden med mera sinnliga och relationella sätt att få kunskap på. Då kan vi sluta en cirkel mellan det universella och globala med den speciella och lokala naturen och kulturen..
Abram är inte ensam om att peka i denna riktning. T ex den franske filosofen, antropologen och sociologen, Bruno Latour, har länge varnat för att vårt starka fokus på det universella och det globala gör, att vi glömmer att vi lever på jorden. Han har inspirerat mig och många andra med att se med nya ögon på det lokala, på de rum vi går och står i, på jorden. Där kan vi vara i kontakt med den lokala naturen, förstå dess villkor och använda vår kulturs möjligheter att lära och skapa oss själva som en del av naturen. (Se t ex hans essä ”Ned på jorden. Hvordan orienterer vi os politisk?”, från 2018. Utgiven på danska på Informations förlag. Jag kan inte se att den kommit ut på svenska.)
Med min historia, om en märklig upplevelse på en oansenlig gräsmatta som jag delvis omvandlat till en trädgård för eget bruk och njutning, vill jag förmedla hur jag i detta arbete öppnat en dörr till en skapande praxis i naturen. Som givit mig en existentiell tillhörighet och förbundenhet med naturen. Gör mig nyfiken att veta mera om naturen, bli en ständig medskapare, och ändra min kulturs relationer till naturen.
Runt omkring mig ser jag biologer, zoologer, och många andra ”naturförmedlare” skapa goda exempel på hur vi kan få in mer ”vild natur” i trädgårdar och på olika arealer i och omkring städerna. Med naturkunnande och entusiasm arbetar de för att få en mer sammanhängande och vildare natur. En natur som också kan bli en del av medborgarnas vardagsliv. Ett aktuellt exempel i min danska kommun, Hjörring, är projektet ”Naturkommunen blomstrer vildt” som började 2019 med att en del kommunala gräsmattor omvandlades till blomsterängar och med uppmaningar till medborgarna att göra detsamma i sina trädgårdar. I syfte att utvidga insekternas och fjärilarnas livsmiljöer. Glimtar från arbetet och resultatet har nyss visats på dansk TV. Vi ser hur husägare, skolbarn, jordbrukare och kommunala anläggningsarbetare lär om den lokala biodiversitet. Och glädjen över att antalet insekter och fjärilar har ökat under de två säsonger projektet varat hitintills.
I Danmark växer intresset att ta med naturen i behandlingar av sjuka. Erfarenheter från bl a kriscentret Danner i Köpenhamn visar att både dagliga aktiviteter i en trädgård och mer aktiva behandlingar med naturen, medverkar till en bättre hälsa. En ambition på flera hälsocenter och sjukhus är att utveckla ett förebyggande hälsoarbete där naturen dras in i patienternas vardagsliv.
Tänk om många, som har erfarenheter med, och kanske också är besatta av skapande arbete, går med i dessa projekt eller startar nya? Blir nyfikna, på naturens skapande krafter. Prövar, med alla sinnen öppna, att bli en medskapare. Etablerar lärande och hållbara, förhållningssätt till naturen. Skapar nya ord, meningar, konstnärliga uttryck, självklarheter, tillhörigheter att förmedla i våra kulturella rum, såsom tidningar, tv, museer, ateljéer, mm. På så vis, menar jag, kan vi bli många som medverkar till att vrida vår kultur mot, vad jag vill kalla Naturgemenskap.
Naturgemenskap finns inte heller som begrepp i Danmark, men jag har inspirerats av mina danska erfarenheter av Samfundssind, i att skapa ett nytt ”syskonord” Naturfundssind. Jag har känt starkt, att under den första böljan, skapade vi en samhällsanda av ansvar och solidaritet i hela Danmark. Det har varit en glädje att möta mina medborgare ute, på vandringar vid havet, på gatan eller i en butik. Vi har givit varandra leenden och visat hänsyn. Kreativiteten har blomstrat. Nya former för att mötas och samtala på har uppstått, både på nätet och i fysiska rum. Och med dem jag har nått att samtala med, så är vi överens om att vi gärna vill göra många av dem till en del av vår vardag.
Denna samhällsanda blev den sociala ramen för min upplevelse i trädgården under våren. Jag kände mig trygg. Och ett hopp, en framtidstro växte i mig: Vi kan lösa kriser tillsammans! Vi kan, här i Danmark, lösa problem efter hand som vi möter den. Tillsammans – på Avstånd – i en kreativ, skapande och reflekterande process. På Samhällsandans grund kan en Naturgemenskap byggas!
Denna tid med corona, har också gett mig, och många andra, en större förståelse för situationens allvar. Vi vet att corona är ett virus som naturligt lever på alla djur. Om villkoren för ett djur och dess virus blir utarmat, hoppar det över till nya livsmiljöer. Till människor, t ex, som lever nära djuret. Som blir sjuka och sprider smittan vidare till varandra. (Professor i biodiversitet på Köpenhamns universitet, Carsten Rahbek, förklarade detta sammanhang redan i det dagliga nyhetsprogrammet Deadline, DR2, den 1 juni 2020. Jag har sedan dess hört motsvarande information i SR.)
Från fjärran land kom coronapandemin till Danmark där djurfabrikerna ligger tätt på människornas boplatser. Minkar blev smittade och smittade människor tillbaka. Det visade sig vara svårt att avgränsa och bryta dessa smittkedjor. Och att smittan som passerat minkarna också kunde föras vidare till andra länder, med ständigt nya mutationer av coronaviruset som kanske inte kan bekämpas med de vacciner som är under produktion. Minkfarmarna lades hastigt, och under stora debatter och politiska oenigheter, ned.
Vi vet, att jordens biodiversitet minskar fort överallt. Inte minst i Danmark. Också i Sverige. Vi vet, att ett varmare klimat kommer att ändra livsvillkoren för allt levande på jorden. Vi ser ett allt våldsammare och oberäkneligt klimat med flera översvämningar, kraftigare stormar och förskjutningar av kretslopp i havet och på land. Också här i vår del av världen.
Och vi vet mycket mer. Framförallt vet vi att vi måste handla. Vi är redan mitt i den stora klimat- och biodiversitetskrisen. Den som vi är en del av, och som vi samtidigt måste agera på.
Tiden är knapp. Vi skall fortsätta ställa det ”normala” åt sidan. Välja redan nu, hur ett nytt hållbarare liv efter corona skall gestalta sig.
Vi har nått en tidpunkt, när det är nödvändigt att fläta ihop kultur och natur, på naturens villkor. Här ser jag den skapande handlingens möjligheter. Som krishantering. I att finna de nya vägarna. I det lokala, det unika. Där alla kan vara med i de magiska och glädjefyllda mötena med naturens skapande krafter.
Så skapar vi tillsammans en lärande naturgemenskap. På en god samhällsanda.
Eller tvärtom!
/ Lisbeth Birgersson
*1 Begreppet Samfundssind, sprid nu över världen som ett danskt ord för att skapa en anda av ansvar, samverkan och respekt för varandra i en kris. På ”videnskab.dk” beskrivs ordet som ett relativt ”tomt ord” före regeringens presskonferens i mars 2020. Och att det var en fördel, då det inte var färgat av ett specifikt bruk av specifika användare. Detta ”tomma ord” hänvisar nu till flera fenomen som egentligen inte har med varandra att göra, men som under detta begrepp kopplas samman och ger varandra betydelse. Samfundssind hänvisar till plikter, förbud, och extra förpliktelser (som man inte måste göra, men som visar Samfundssind om du gör det). Samfundssind måste fyllas med mening kring hur de tre grundfenomenen skall gestaltas tillsammans i praktiken. Olika samhällsgrupper argumenterar om begreppets betydning och om vad som blir dess konkreta användning. Nu, vintern 2021, finns det en opposition mot alla restriktioner under corona. En del anklagar regeringen för att ha varit och är alltför diktatorisk och att den undergräver borgarnas frihet. Samfundssind utpekas som ett politiskt socialdemokratiskt program, med stöd från vänsterpartierna. Trots att samtliga partier nästan alltid har stöttat de politiska besluten i pandeminkrisens namn. Ordet är inte längre ”tomt”, utan fyllt av mening, av vitt skilda slag.
*2 Som boende i Danmark har jag vant mig vid Samfundssind. Jag har pendlat mellan många ord för att förklara vad det betyder för svenskar. Ofta har jag använt det danska ordet eller försökt med att konstruera ett svenskt – danskt ord, som Samfundssinne. Eller använt ett svenskt ord som Samhällsinne, Samhällsanda, Samhällsansvar. Dessa svenska ord klingar inte riktigt som det danska Samfundssind gör för mig. Ordet samfälld har jag också prövat, t ex Samfälleskap. Samfälld betyder gemensam. Samfälla är att komma överens, förena sig. De har en närliggande historiska härkomst som samhälle, som betyder ”hålla samman”. Både samfälle- och samhälle-är sammansatta med ord som anger specifika fenomen och institutioner och härmed färgar vad vi känner för ordet. Sinne står för våra sinnen, själslig läggning, talang, medan -skap anger ”att vara” eller ”utföra” det som anges av ordet före. Efter många diskussioner med läsare och konsultationer i etymologiska ordboken väljer jag i denna artikel Samhällsanda som översättning av Samfundssind.