in bottnabulletin #23

Hej Astrid!

Hur har du det där du är? Mår du bra? Trivs du?

Saknar du oss? Lite grann hoppas jag. Jag skulle väldigt gärna vilja att du saknade oss, fast det är nog fult och själviskt att tänka så. Men du förstår vi som är kvar här vi saknar dig jättemycket. Jag vet ju inte om alla saknar dig lika mycket som jag, men jag saknar dig elefantstort mycket, ja mer, Kebnekajsestort, havsstort.

Jag tror nog alla behöver dig vare sig de är vuxna och kloka eller konstiga och dumma. Jag skulle vilja att du kom hit igen – åtminstone en liten tid, så att jag hann fråga dig om saker som ingen annan vill svara på, eller som de inte har tänkt färdigt på, eller ens börjat att tänka på.

Du glömmer nog aldrig hur det är att vara barn och ha en massa frågor och funderingar som kryllar i huvet. Och jag är säker på att du vet hur det är att vara kyckling, vet hur en kyckling mår när det är trångt och tråkigt och de större hackar på en och man inte har nånstans att gömma sig.

På sista tiden har jag tänkt en hel del på fiskar och hur de har det, egentligen.

Kan de känna som vi? Fryser de när det blir kallt, jag menar när vattnet blir kallare än vanligt. Kan de huttra eller håller de sig varma genom att simma fortare. Och kan de svettas om det blir för varmt? Jag skulle vilja prata med dig om sådana saker.

När jag fryser brukar jag hoppa och springa det snabbaste jag kan; jag brukar göra det när jag går ensam hem från skolan. Det finns en liten skog på ett ställe som jag måste igenom. Då tänker jag – ibland tror jag att det är på riktigt – att nån elak människa jagar mig och då kan jag få väldig fart på benen och är alldeles svettig när jag kommer hem.

Har du tänkt på sånt, Astrid, du som brukade tänka så bra när du var här hos oss? Tänker du fortfarande på hur djur har det, hur de mår? Finns det djur där du är?

Det har varit ett evinnerligt tjat här bland de vuxna om fisk. Man har pratat om att odla fisk, att odla lax. Har du hört nåt så dumt? Min lillebror trodde det skulle gå att plantera kaviar i trädgårdslandet och sen få laxar att växa upp, som han kunde ha i ett akvarium. Är det något liknande de tänker, de där människorna som vill odla lax.

Det finns platser redan där de sägs odla just lax. Hur de nu gör. Det vet jag för jag frågade tanten i fiskaffären om det var odlad lax hon sålde eller om det var en fri lax som fick göra som den ville –  simma, hoppa upp i forsarna och sprattla och leka. Min morbror Niilo har sagt att om en lax får sprattla och leka då vet man att det är en glad lax. Den blir inte lessen för att bli uppfiskad på krok och stekt över öppen eld, för den är glad över att ha fått leka och sprattla färdigt och då smakar den också särskilt gott. Han har rätt för hans lax är den godaste jag ätit.

Nu har jag har hört att odlade laxar är instängda i bassänger och kan inte komma ut – inte ens när de vill gå på toa. (Ja, inte toa, men du vet vad jag menar.). Hur kan laxen skilja då på matknorpar och bajsknorpar? Tar de miste ibland och äter bajs? Det kan ju inte vara bra för hälsan. Är det därför de får antibiotika, för de blir ju sjuka? De får en sjukdom som heter Laxsjuka. Det är väl konstigt, som om vi människor skulle kunna bli sjuka i Människosjuka.

Morbror Niilo har berättat att han suttit länge vid såna där odlingar och tittat på laxarna och sett sorg och förlorad livslust i deras bleka ögon. I laxbassängerna, berättade han också, har man dagsljuslampor lysande på nätterna för att laxarna ska äta dag och natt. I mörker äter de inte, då vilar de och sover. Men i odlingarna får de aldrig vila och sova. Om de äter mycket och aldrig vilar blir de tjockare än vanlig glad lax. Men de blir stressade och sjuka också. Många lever inte så länge.

Hur länge lever de tror du, Astrid? Och hur länge får de ligga döda bland de levande innan vakterna ser att de är döda och kan håva upp dem? Hur många hinner ruttna och sjunka till bottnen och bli till en slags sörja som flyter ut ur fångenskapen och förs bort med strömmar långt från inhägnaden?

Så kan deras sista resa se ut, säger morbror Niilo. Och för dem är det den första och enda resan i friheten, suckar han.

Men tänk om de blir uppätna av andra som tror att det är föda? Då kan ju de bli sjuka av den döda laxens sjukdom!

Å, Astrid, vad ska vi göra? Om du ändå vore här och talade så där klokt så varenda kotte skulle förstå, då skulle allt bli bättre och ljusare för alla, djur och människor.

I värsta fall skulle du sörja ihjäl dig och dö en andra gång och det vill jag inte.

Hoppas det finns glada laxar där du är och att du har det bra.

Och tack för att du har funnits här en gång! Och tack för att jag kan tala till dig på det här sättet.

Kram kram kram
Herta