Det sägs att man hellre ska tända ett ljus än klaga på mörkret. Frågan är vad det skulle vara för ljus mitt i denna bombningarnas och massmordens tid, den beskjutna nödhjälpen, allt detta hat. Å ena sidan alltså massdöd och ruiner, å den andra muntra rapporter om hur “vi svenskar” rustar oss till tänderna och skjuter med alla bössorna och känner oss tryggare på detta sätt, inte en jävel över bron, vill någon kriga med oss ska de få känna på det svenska stålet och nu har vi fått starka storebröder också.

Många ransonerar i sitt nyhetsflöde eftersom det hotar att bli övermäktigt, vad är vi för varelser som krälar omkring i all denna förstörelse. Det är en bra fråga, jag sitter på loftet och undrar – men här funkar elen, vårdcentralen är öppen och ingen har bombat i närheten. Catharina förbereder odlingarna och jag tänker på växthuset jag ska bygga. Det är fredliga värv och man kan se hur samhället fungerar, en underbar inrättning som håller alla människorna vid liv. I eftermiddag ska jag till ICA och handla, eller om det blir Coop och Inköpsföreningen, och jag räknar med att det ska finnas mat där. Alla hjälper vi varandra på olika sätt, fred råder.

Om det inte vore för det andra pågående kriget, mot livsmiljön, förstås.

Det finns en del att ta fatt i och man kan drömma om massiva protester överallt, mot krigen, mot förgiftningarna. Man kan förstå dem som limmar fast sig i motorvägarna. Men var kommer limmet ifrån? Och hur kom demonstranterna fram till limningsplatsen?

Alla protester bygger ju på att det är någon annan som är dum och elak och att jag begriper bättre tillsammans med de andra demonstranterna. Ibland är det så men inte alltid. I miljöfrågan är ju alla människor delaktiga, olika mycket beroende på hur var och en tar för sig av resurserna – men utan samhället skulle jag inte överleva och jag vill leva. Då blir jag också medansvarig och del av problemet och del av det jag protesterar mot.

Men det är svårt att protestera mot sig själv. Och det räcker inte med protester, det krävs exempel på att det går att göra sakerna bättre. Vi är själva exempel men är vi goda exempel? Ja det beror ju på hur vi gör i vardagen. Å ena sidan kan vi göra listor på skadliga saker vi håller på med och försöka göra listorna kortare.

Å andra sidan är det mycket viktigt att vi roar oss under tiden. Detta beror på att vi inte kan bli fullständigt goda och skuldfria. Vi måste leva med lite synd och skam men då behöver man kunna skratta åt eländet. Man behöver inte strunta i det för den skull, man kan mycket väl göra sina listor kortare men man kan tänka att det inte bara handlar om listor. Det gäller att leva så att biosfären inte tar skada och då hjälper det om det är lite kul och intressant.

Man behöver sätt att leka sig fram mot bättre sätt att leva. Det är ju en allvarsam lek eftersom den ska ge oss födan, den kräver också fantasi och kunnande. Men det kan vara en pro-aktiv lek, föregångande. Att rädda världen på ett skämtsamt vis, ge exempel på att detta är roligare och mer attraktivt än vardagslunken mot undergången. Dö ska vi ju ändå.

/ Gunnar Bäck