på den ödsliga bergstoppen tillbringar jag min natt i ensamhet
regnet och snön gör sinnet bedrövat
skriken från de svarta aporna ekar från bergshöjderna
i de iskalla ravinerna har ljudet av vatten tystnat
framför fönstret är lågan i lampan frusen
vattnet i bläckskålen av sten har torkat ut
upprörd natten igenom, oförmögen att sova
andas jag på min pensel för att skriva detta poem
Det har blivit höst. Jag går i vemod och bladfall i sällskap med zenmunken och poeten Ryokan och undrar, när jag läser, hur han stod ut med ensamheten
uppe i bergen. Kvällarna blev långa i det lilla huset med tunna väggar, vätan och kylan trängde sig på. Jag följer honom när han mediterar i timmar på sin zafu, kudden som är hårt stoppad med kapock, när han värmer sig vid eldstaden eller läser poesi i det flackande skenet. Att jag kan göra det beror förstås på att han skrev, drygt ett par hundra av hans minst dubbelt så många efterlämnade dikter finns tillgängliga i fransk och engelsk översättning.
Ryokans poem, originalen tecknade i utsökt kalligrafi, speglar ett medvetande utan ego och det formlösa tänkandet ”no-mind”, som är så karakteristiskt för zenbuddhisten. En djup känsla för tillvaron strömmar emot läsaren. Det är höst i Bottna. I Japan faller löven över Ryokan, som på berget Kugami följer stigen hem. Kvällen är mörk. I Bottna tar vi in ved och tänder ett ljus. I Ryokans hydda brinner ett fyrfat.
Skärkäll 9 oktober 2019
/ Catharina Göransson