I år är jag lika gammal som zenmunken Ryokan när han går bort i början av 1831. Nunnan Teishin, vän och själsfrände de sista fem åren av hans liv, blir den som först ger ut Ryokans dikter. Inte så mycket för poesin som sådan, säger hon, men mera för det den förmedlar av en livshållning och ett sätt att leva.
This too shall pass. Uttrycket, som skulle kunna härledas till Ryokan likaväl som till den samtida f d skogsmunken Natthiko Björn Lindeblad, går tillbaka på en medeltida persisk saga. Budskapet återfinns överallt i världen, också i politiken. Abraham Lincoln refererar till det i ett tal han håller året innan han 1860 intar platsen som Amerikas president:
“It is said an Eastern monarch once charged his wise men to invent him a sentence, to be ever in view, and which should be true and appropriate in all times and situations. They presented him the words: “And this, too, shall pass away.” How much it expresses! How chastening in the hour of pride! How consoling in the depths of affliction!”
Så löper en tråd av insikt om alltings förgänglighet genom historien. Den väver sig i alla kulturer och den finns i oss själva, som ett DNA. Samtidigt har vi hela tiden tillgång till det som Ryokans poesi ger uttryck för: ögonblickets rena förnimmelse av världen och vårt eget sinne.
Jag sitter i stillhet på en sten
och ser moln samlas och spridas ut.
En gyllene pagod glimrar i solen.
Över mig tusen år gamla pinjeträd.
Under mig Ryno Spring, källan där man kan göra sig ren till både kropp och själ.
En frisk bris säger att dagen går mot sitt slut.
Jag längtar efter att vandra tillsammans med någon annan som lämnat världen bakom –
men ingen kommer.
(Min öv av den engelska översättningen från kinesiska i One robe, one bowl. The Zen poetry of Ryokan. John Stevens, Weatherhill, 2006)
Bottna 24 september 2020
/ Catharina Göransson