I Gerlesborg ser man människor komma gående. De går mellan Gerlesborgsskolan och konsthallen eller kollektivverkstaden och nästan alla är de här på kurs. Annars kör folk bil. Men de är vackra på ett särskilt sätt de som går.
Att gå korta vägsträckor tycks annars vara på utdöende. Numera tar grannarna bilen när de kommer över på en kopp kaffe.
Själv har jag två korta sträckor som jag vårdar efter förmåga. Den ena har jag ärvt, det är en grusväg i i Bjärka-Säby, söder om Linköping, 1100 meter lång, uppmätt i början på 30-talet av min pappa och hans syskon när de tävlade i kapplöpning mellan grinden och grishuset. Samma väg gick min farfar varje kväll i mer än sextio års tid. Att gå med honom upp till landsvägen och tillbaka hem var roligt, han hade alltid något att berätta. Först långt efter hans död förstår jag att jag då gick bredvid ett minne stort som ett bibliotek och att det var själva gåendet som gav mig tillträde till detta minneslager i honom, för det var när han gick som han höll sina minnen om händelser och människor utmed den här vägsträckan vid liv. I mitt kroppsminne finns lagrat hans gång, den liksom sakliga och värdiga gångart, som aldrig syns nu för tiden.
Kvällar i juli är det numera vi som går där på grusvägen under ekarna. Värmen från sommardagen ligger kvar under deras väldiga kronor och de döda går bredvid, jag behöver bara sträcka ut en tanke för att nå dem.
Den andra vägen jag håller liv i, eller om det är mig själv, är grusvägen som löper från dalen ner till den större dalen, den som fortfarande blöter sig i havet och därmed har utblick mot en större värld. Jag går där med ett minne som ännu efter ett par decennier måste sägas vara under uppbyggnad. För hur många år tar det för en människa att skapa sig en kort sträcka? Ett liv? Och räcker det ens med det, krävs det inte generationer? Det duger hur som helst inte att färdas med bil. Inte heller cykel, man måste gå till fots. Regelbundet och helst utan viktigare ärenden och framför allt utan tankar på nytta. Minnen och tankar kommer av sig självt till den som går. De döda går bredvid men i ett nytt landskap känner man dem inte alltid till namnet.
Catharina Göransson