Jag fattig syndig människa som, i synd född, i alla mina livsdagar på mångfaldiga sätt har brutit emot dig och dina heliga bud, och vet mig därför vara värd att förkastas från ditt ansikte om du så skulle döma mig, som mina synder hava förtjänat. Men nu har du, himmelske fader, lovat… (och så kommer ett löfte om frälsning m m)
Ovanstående är vad jag minns av trosbekännelsen som jag lärde mig när jag konfirmerades, jag var religiös då för en tid men efter något halvår slutade jag med det. Jag tänkte att jag skulle gå ur kyrkan men jag ville inte att mormor skulle bli ledsen så jag väntade tills hon var död. Sedan skulle jag gifta mig i Svenneby gamla kyrka och då ville jag vara medlem igen och då blev jag det.
Jag har egentligen inte så stora problem med trosbekännelsen: även om jag har svårt att se att jag skulle vara född i synd, är det helt rimligt att påstå att jag är född till synd. Vissa sömnlösa nätter förstår jag hurpass mycket jag har på mitt samvete, svek av olika slag, självrättfärdigheter, aggressivt grälande, lättstötthet. Jag är ingen allvarlig kriminell i samhällets ögon men det gör inte synderna mindre.
Det hör till saken att människolivet inte är konstruerat för syndfrihet, vissa situationer är omöjliga att komma ur utan synd, det man kallar moraliska dilemman. Man kan tycka att det är orättvist att man ändå ska stå till svars för att ha valt det minst onda av två onda ting men det är inte orättvist. Man behöver ta ansvar för det man har gjort, sak samma vilken nödvändighet som låg bakom det klandervärda, jag bör klandra mig och jag bör vara sådan att jag orkar klandra mig. Det är viktigt att jag kan ta på mig skuld, det är mitt enda sätt att slippa skylla ifrån mig och lämpa över skulden på andra.
Människor kan digna under sin egen skuldbörda och den bördan kan vara lastad på dem i kristligt nit och vara hinder för all lycka. Jag förespråkar inte sådant syndamedvetande. Däremot menar jag att riktigt mognande förutsätter att man lägger märke till när man gör sig skyldig till förlöpningar och ogärningar – och man kommer alltså att göra sig skyldig eftersom man är född till synd. Om man inte lägger märke till den kan man knappast upphöra med just den synden. Sedan kommer andra synder. Man är inte oskyldig men man kan bli mindre skyldig om man förstår vad man gjort och det är så man mognar till vuxen människa.
Värre är det med trosbekännelsen.
Jag tror på Gud fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Jag tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde son, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, på tredje dagen uppstånden igen, nederstigen till dödsriket, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Jag tror ock på den helige ande, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund och ett evigt liv
(ungefärligen, minnet sviktar, men de flesta formuleringarna är riktiga tror jag).
Jag tycker det är för mycket begärt, det kräver för många förbehåll, korsade fingrar bakom ryggen, listiga omtolkningar. Jag tycker Darwin och kosmologin är trovärdigare än Guds finger som förklaring till att vi finns. Jag kan visserligen tänka att tanken på The Big Bang kan tolkas som analog med tanken på en Gud som säger Varde ljus, men bara om jag tänker att Gud gav upphov till sig själv med det ordet, att Gud likaväl som universum uppstod och att det inte är meningsfullt att fråga vad som hände innan de uppstod eftersom själva tiden uppstod med dem. Och om man sedan har en Gud, hur ska Hen förhålla sig till naturlagarna? Ska man tänka att de gäller bara tills Gud bestämmer sig för att ändra dem? Då föredrar jag lagar som är som de är. Ändå är jag bara ett ögonblick och alla är vi blott ögonblick – och det är alltid utifrån dessa korta liv som vi försöker greppa evigheterna… – men om jag för sådana resonemang går jag emot trosbekännelsen och blir hädare i kyrkans ögon, om jag förstått saken rätt.
Men visst är jag kristet uppfostrad även om min pappa beklagade att han inte kunde tro på Gud. Jag lever ju i en kristen kultur och i skolan tvingades vi att lära oss psalmverser utantill när vi skulle bestraffas. Och jag kan mitt Fader Vår och jag förbryllas av tanken att jag inte ska stå det onda emot utan vända andra kinden till om någon slår mig på den ena.
Men vad kan man ha för religion om man inte kan skriva under på trosbekännelsen? Finns det någon bättre religion? Eller klarar man sig utan?
Man brukar säga att människan är det enda djur som vet om att det ska dö. Detta är ett bekymmer för oss som vi för det mesta undviker att fundera på, men ändå måste förhålla oss till. Och ingen kommer tillbaka för att berätta hur det går till att dö – först finns människan, sedan inte. Man kan bli nervös av detta och det är förståeligt om man letar efter utvägar och föreställer sig liv efter döden. Men det eviga livet som kristendomen förkunnar tillsammans med det eviga straffet är bara dåligt tänkande vad jag förstår. Om inte livet hade ett slut, skulle det inte heller ha början och alltså inte finnas. Hela vårt sätt att tänka och finnas är beroende av slut och början. Dödens smärta är det som får oss att sträva vidare eftersom vi vill undvika den.
Likväl är det ett mysterium att vi kan finnas och sedan inte. Det finns flera mysterier, som att “jag” är allt det som jag vet, kan och är – världen, kort sagt, eller tillvaron som filosofen Heidegger säger. Och tillvaron kan inte förstå sig själv eftersom förståelsen ändrar tillvaron som då måste förstå sig igen – men då ändras tillvaron ännu en gång och så fortsätter det i det oändliga. Och så är det de andra tillvarorna – kan det alltså finnas mer än en tillvaro?
Noga besedd är tillvaron fylld av olika obegripligheter som vi inte bryr oss om eftersom vi är upptagna med att sköta jobbet och se till ungarna. Men det obegripliga är del av tillvaron och det leder fel om vi tänker att vi vet det vi behöver veta, dvs att vetenskaperna kommer att finna alla svar om vi har lite tålamod och att våra tankar och vår oro “egentligen” bara är nervprocesser som vi snart kommer att finna bra sätt att behandla. Nervprocesserna är ju våra egna tankar och om vi lyckas med att göra dem praktiska, förnuftiga och kontrollerade – hur ska vi då tänka? Bra tankar är fria och oförutsägbara. Detta betyder: man vet inte varifrån de kommer, de bara uppstår. Om man lyckas kontrollera dem, upphör de
Alltså: jag kan inte acceptera den trosbekännelse jag blivit konfirmerad i men inte heller anspråken från vissa vetenskapare att de redan löst tillvarons gåta. Gåtan finns kvar och den stannar kvar, man löser den inte och det är ganska förargligt. Vi har ett äkta mysterium här. En del säger att detta är ångestdrivande men det är en läkande ångest på så vis att den gör en mindre tvärsäker och håller en frågande.
Rätt vad det är ska jag och du gå ur tiden och inte finnas mer, tillvaron upphör. Den yttersta frågan blir vad detta sista ögonblick skulle vara. Vi väntar med spänning på svaret och det är denna väntan som gör oss till människor.
/ Gunnar Bäck