Att odla tillsammans har säkert varit det som vi gjort den större delen av människans odlingshistoria. Ja vi har säkert gjort det mesta tillsammans till större del än i våran upplysta tid, och plats. Att ensam skulle vara stark verkar vara en modern missuppfattning.
Men att göra en odling ihop kräver också ett visst mått av förtröstan. Nu kan en säkert säga att odling i så väl stor som aldrig så liten skala alltid kräver förtröstan. Att det ska bli något kvar efter väder med torka, översvämningar och frost, stenhård lera eller mager sand, oönskade besök av sjukdomar, mögel, insekter och andra djur, det kräver ett en tro på det snudd omöjliga. Annat var det väl på vår guldålder. Innan vi skulle till att tro att ha kontroll över vår föda var det bästa och säkraste. Då vandrade vi våra vida vägar, plockandes och samlandes det som omgivningen bjöd, bara bärande på det våra händer kunde rymma och kanske en och annan en berättelse att dela på vägen över savannen. Säkert hade inte heller fästingar eller myggor ännu börjat pröva vårt tålamod med utelivet.
Men nu har vi odlingar, och också mer än 7 miljarder människor på jorden. Klart vi ska odla tillsammans, så kan vi i alla fall dela våra berättelser som förr.
Bottna Tillsammansodling odlar med förtröstan, ibland lite haltande planering, men i mycket trevligt sällskap och med strålande utsikt. Nu senast i tisdags var det sättpotatis från traktens mästerodlare Turpeinen som ömt lades ner i fåror. Tre sorter som kanske i år för fösta gången kan få behålla sina namnlappar till det är dags för provsmakning. Det är ju kul att ibland också ha ett namn på det en äter, så kan det kanske bli mer av den sorten nästa år. Eller något nytt. Ryktesvis så har de (Turpeinens) odlat närmare 100 sorters potatis och dessutom fått fram egna sorter från frö. Så det finns en del att utforska.
Här ses Paula, Eva-Lo och Oliver vid de vackra kuporna
Alla är hjärtligt välkomna att delta i odlingen, bli medlem i föreningen eller vara hangaround bland tuvorna. Vi träffas på onsdagar och söndagar kl 15.
/ Marcus Nordgren