Vi har satt potäter med Åsa Sonjasdotter, det är olika sorter som inte får saluföras inom EU men däremot odlas privat. EU har ett antal regler för livsmedel som är anpassade efter storskalig produktion, distribution och konsumtion. Standardisering gör att konsumenterna lättare kan jämföra olika produkter med varandra vad gäller pris och kvalitet och myndigheterna kan specificera vilka krav som kan ställas på producenterna och även kontrollera att de efterlevs. Detta är ju en gigantisk apparat som försörjer hundratals miljoner med mat, varje dag.
Men om en satsar på att själv producera en del av sin mat, passar en inte riktigt in i detta system. Själva storskaligheten är också ett problem med monokulturer, konstgödning, besprutning, långa transporter och användning av fossila bränslen. Det är därför en bra sak på flera sätt att själv odla sina egna potatisar och andra grönsaker. I detta potatisprojekt får man dessutom sorter med historia, som Vitelotte som går tillbaka till franska revolutionen där de odlades i kungens trädgårdar; själva namnet ska betyda liten penis så det är en fräck potatis och det visar sig att de flesta potatisar som ingår i detta konstprojekt odlas i gerilla-artade former på oväntade platser. Man kan gå ner i Gerlesborgs konsthall i sommar och följa hur projektet utvecklar sig. Officiell start lördagen den 11 juni kl 14.
*
Nu har jag själv sällat mig till potatisodlarnas skara och blivit del av detta konstprojekt. Mina korta rader potatis inte ser mycket ut för världen, jag har lagt tidningar rätt på gräset, vattnat dem, lagt ut potatisarna och täckt dem med ensilerat hö från en gammal plastad bal som jag fick av vår granne Stig. Kanske kommer det potatisar ut av detta, kanske inte. Men vare sig de kommer eller ej, är dessa potatisar delar av ett konstprojekt! och kommer att gå till eftervärlden! medan den syrade hödoften bidrar till det lokala klimatet och jag har påbörjat täckodling av en plätt av vår jord som länge behövt tas om hand.
Jag är nöjd med det, jag tycker att detta att en kan kalla olika saker för konst ger livet en ny aspekt, gör det lite friare. Jag tror att stora delar av landsbygden ska bli konstprojekt och att detta blir möjligt och nödvändigt när utvecklingen av artificiell intelligens lett till att ännu färre personer behövs i produktionen. Det mekaniserade jordbruket drivs då med hjälp av solcellsdrivna traktorer och robotar för markberedning, sådd, gallring och skörd. De flesta människorna kan då äta chips och spela World of Warcraft i stället för att jobba. Eller kan de leta rätt på något som är meningsfullt på riktigt.
Och detta kunde vara att ta reda på hur det är med saker som växer av sig själva. Små grejer en tappar i marken kan visa sig ge upphov till stora plantor, lika fascinerande som WoW fast på ett annat sätt. En kan hjälpa det på traven på olika sätt, det kallas odling, ett samspel mellan människan, jorden och fröna. Det är ett annat synsätt än det robotiseringen står för eftersom människan deltar i odlingen med sin kropp. Detta är mera slitsamt än att sitta i ett kontrollrum och övervaka robotar, men också mera handfast, meningsfullt och även sannare mot människan eftersom hon får mått: uthållighet, trötthet, beroende av vädret.
Den bekvämlighet som robotar ger är bedräglig. Ju bättre robotiseringen fungerar, desto tråkigare blir livet och desto mer underhållning behövs. Varför? – troligen för att vi behöver omväxlingen och stimulansen.
*
Vi tycker illa om jobb som vi beordras att göra, vi gillar inte tvånget. Men om vi går in frivilligt i något, kan vi göra de mest häpnadsväckande insatser och uppoffringar, det kan gälla sport eller balett, eget företagande eller konstprojekt. Konsten hjälper till att skapa frihet att välja vilket liv som är meningsfullt. Att det är meningsfullt betyder: att det är värt att anstränga sig mycket för. Ansträngningen är det som förändrar oss och förändras måste vi eftersom vi åldras. Det gäller att omfatta den förändringen med vår tanke. Inte så lätt, men det är just svårigheten som är poängen. Den kan börja med att sätta en potatis rätt.
/ Gunnar Bäck