in bottnabulletin #10

Om trötthetens välsignelse

Helgsmål Svenneby gamla kyrka 4 aug 2018:

Kan vi prata en stund med varandra om trötthet?

Jag minns tröttheter i mitt liv. Ibland har de krävt lång återhämtning. Som när en brunn, där grundvattnet sinat, oändligt sakta fylls på igen, med klart friskt vatten.

Den som skriver in ordet trötthet får två miljoner åttahundrasextiotusen träffar på nätet och de tycks alla i stort sett handla om ett oönskat tillstånd. Hur kan man påstå att det som för många innebär påtvingad passivitet, oro och lidande kan vara till välsignelse?

Det är här boken Trötthetssamhället av filosofen Byung-Chul Han kommer in. Några ord om Byung-Chul Han. Han föddes 1959 i Seoul i Syd-Korea och som ung lämnade han hemmet för att studera metallurgi i Tyskland, åtminstone var det vad han sade till sina föräldrar. I stället kom han att läsa filosofi och kulturvetenskap på universitetet i Freiburg, något som han säger gjorde honom lycklig. I dag är han professor i Berlin, vid de fria konsternas universitet.

Varje tidsålder har sina typsjukdomar, säger Byung-Chul Han. Vår tid lider av en överdriven positivitet, som gör oss sjuka. Jag ska försöka förklara hur han menar. En tidsålder var den bakteriella, den lämnade vi när antibiotikan upptäcktes. I rasande takt är vi nu på väg ut ur en immunologisk epok, där det som var främmande utgjorde ett hot bara genom sin annorlundahet. Immunförsvarets mål är ju att stöta bort allt som inte är kroppseget och som samhällsvarelser skiljer vi mellan innanför och utanför, vän och fiende, det egna välkända och det främmande okända. Hans poäng i den ganska hackiga prosa han skriver är, om jag förstått det rätt, att vårt samhälle nu lämnar detta stadium av åtskiljande och i stället lider av ett övermått av positivitet. Vi har ingen motståndskraft mot all den överinformation vi tar emot och som åstadkommer ett mjukt våld, ett våld som dessutom är osynligt, och vi köper det, bokstavligt köper vi det och gillar det dessutom. Detta våld kan inte identifieras så som vi kan bestämma hotande bakterier och främmande ämnen, det hamnar s a s nedanför radarn och får som följd att vi börjar leva som djuren med en ständigt stressad uppmärksamhet. Som när en sparv dricker, skriver Han. Stressen i detta vi inte har skydd emot yttrar sig i form av ett explosivt ökande sjuktal med diagnoser som trötthet, depression, ADHD och utbrändhet. Vi lever, säger Byung-chul Han i ett trötthetssamhälle.

Disciplinsamhället som vi lämnat bakom oss, med sin lydnad under auktoriteter och institutioner, har ersatts av ett prestationssamhälle där vi nu som medborgare frivilligt disciplinerar vi oss själva. I en stegrad känsla av frihet exploaterar vi oss själva för att sedan straffa och skuldbelägga oss, när vi misslyckas och hamnar i trötthetssamhället.

Denna neurala trötthet är en ensam-trötthet. Den österrikiska författaren Peter Handke, som ofta citeras i Byung-Chul Hans skrifter, kallar det för den skiljande tröttheten. Den skiljande tröttheten isolerar, den bränner ut själen, förstör gemenskap och närhet och t o m språket i det att vi t o m slutar tala med varandra, blir fientliga. Mot denna trötthet sätter Peter Handke en talande, seende och försonande trötthet.

Det är det som är temat för kvällen. På sitt sätt ett evangelium. Tanken på att återskapa tröttheten som ett inte-göras tillstånd. Sabbaten, söndagen, är ju ursprungligen en dag av att-inte, befriad i den kristna skapelse-berättelsen som den är från allt för-att. Gud skapade världen och vilade den sjunde dagen, som efter bibelns tideräkning är en helig dag. Betänk att Gud inte bara vilade efter sitt värv, han vilade också i sig själv, från den värld han skapat och under vardagarna skapade i. Detta är helgsmålets påminnelse: vila från världen, i världen, för att på nytt komma in i världen. Helig är dagen när vi inte styrs av för-att, när det råder fred och ro. När vi får odla kontemplationens konst. Jag minns min farfar, målarmästaren och konstnären i Bjärka-Säby, hur han kunde sitta på en grönmålad bänk, inåtvänd och tyst, stödd mot käppens handtag. Det stod sådana bänkar litet här och var, på platser där den första vårsolen låg på, alltid i lä. Detta pekar mot en klassfråga, för farfar var arbetare, stolt och förvisso med ett stort kulturellt kapital, men två generationer senare ingick vi redan självklart i en borgarklass, präglad att vara på tå i tillvaron. Bänkarna förföll när han dött, vi tog oss aldrig tid att sitta ner och hade inte vett att laga dem. Och gläntorna växte igen.

Byung-Chul Han fortsätter med att understryka att mänsklighetens kulturella verk genom tiderna, som konst, filosofi och vetenskap, beror på att vi har haft möjligheten att odla denna djupare och kontemplativa uppmärksamhet. Citat: ”Kulturen förutsätter en omvärld i vilken en djup uppmärksamhet är möjlig.” Alltså raka motsatsen till skärmlivets förströdda uppmärksamhet. I det ljuset kan vi läsa veckans artikel om Silicon Valley i USA där föräldrar sätter sina barn i skolor utan skärmar. I stället ritar barnen, målar, lyssnar, skriver för hand, och leker. Deras mammor och pappor befinner sig yrkesmässigt i framkant i världen när det gäller högteknologiska innovationer, och de har landat i samma insikt som författaren till Trötthetssamhället: ”Ren stress förmår inte frambringa något nytt.” Eller som filosofen Nietschze på sin tid skrev: ”Inte i någon tid har de verksamma, d v s de rastlösa, stått så högt i kurs.” Därför, säger Nietschze, måste vi kraftigt förstärka det kontemplativa elementet i mänsklighetens karaktär, annars leder bristen på lugn och ro oss in i ett nytt barbari.

Tillbaka till Peter Handke och hans Tankar om tröttheten. Författaren har en kvav eftermiddag landat i NY och är som bedövad av trötthet efter den långa flygningen. Ängsligt darrande i sitt inre förmår han inte komma till vila på hotellet. Han beger sig till Central Park, där han slår sig ner på en uteservering och sakta infinner sig där i höstsolen en trötthet utan betryck.

”Tröttheten var nu min vän. Jag var åter där, i världen, och rent av … i dess mitt. — Till sent på kvällen gjorde jag ingenting annat än satt och tittade; det var som om jag inte ens behövda hämta andan. Inga påfallande märkvärdiga andningsövningar eller yogaställningar: du sitter i trötthetens ljus och andas nu tämligen rätt. — ”

Jag tänker att trötthet, också i ett Trötthetssamhälle, är något så intimt, och inifrån upplevt och så personligt relaterat till det jag som människa skapat, oavsett vad, att världen kan larma om orsaker och verkan och göra sig till med råd, men trötta blir vi trötta och varje trötthet är ny. Inte alltid en väntad eller välkommen gäst, nog så ofta obekväm och krävande, direkt obehaglig och plågsam kan den vara, går inte att stuva undan, och det tar tid innan vi kommer på god fot med varandra. Hälsas bör den med respekt och den behöver ges tid.

Peter Handke får de sista orden:

”Jag känner inte till något recept, inte heller för mig själv. Jag vet bara: sådana tröttheter kan inte planeras; kan inte på förhand vara målet. Men jag vet också att de inte inträffar utan skäl, utan alltid efter en ansträngning, i övergången, i ett övervinnande. – Och låt oss nu stiga upp och gå vår väg, ut på gatorna, bland folk, för att se om kanske en liten gemensam trötthet lockar oss där, och vad den berättar för oss idag.”

 

Catharina Göransson
Svenneby gamla kyrka
helgsmål 4 aug 2018