(för en introduktion se tidigare inlägg i #8)
Denna upplaga av dialektspalten tillägnas våra vingförsedda vänner. Jag åsyftar då fogglane (uttalas med tjockt l), ’fåglarna’, och inte insekterna. Inspirationen till ämnesvalet kommer från en lokalt anknuten facebook-grupp. Däri ställdes frågor om Rambergs kyrka i Bottna, varvid en person upplyste att förleden i bergsnamnet kommer ifrån ordet ram(m)/ramn, som är ett gammalt ord för korp.
I mina uppteckningar finns inte detta ord. I själva verket finns det inte nedtecknat från en enda bohuslänsk socken, enligt den syd- och västsvenska databasen. En sammansättning i form av ramnägg ’korpägg’ finns dock från Tjörn. (I södra Sverige förekommer beteckningen ram ymnigt.) Det enda liknande belägget i mina uppteckningar är uttrycket ram i halsen (med öppna a-ljud). Betydelsen är ’hes, skrovlig i halsen’, och vilken beskrivning skulle kanske passa bättre om någon fått en korp i halsen?
De fågelnamn som jag upptecknat kännetecknas av arternas ekonomiska betydelse. Här finns framför allt tamfåglar som gav inkomst och skadedjur som tärde på resurserna.
Om hönene ’hönorna’ finns inget mer att tillägga än den intressanta sammansättningen höneskinn med betydelsen ’gåshud’. Den manliga motsvarigheten kallas i dialekten kock men har en dubbel betydelse: dels ’tupp’, dels ’penis’.
Bland krågfåglarna märks främst skatan, som har två namn: skadda och skjära (obestämd form). I fågelnamnet kråka har konsonanten k mellan två vokaler på sedvanligt sätt övergått till ett g: kråga. Ur biologiskt perspektiv är skarven inte en kråkfågel, men i dialekten kallas den ändå för ålekråga.
Måsfåglar kan i dialekten benämnas med samlingsordet skåre där sammansättningen åbenskåre betecknar en osedvanligt glupsk måsfågel. Sistnämnda ordet kan också användas bildligt för en glupsk person. Är det specifikt fiskmåsar och inte trutar som menas, då är det måge som används.
I gruppen andfåglar uttalas and i singular obestämd form som an med öppet a-ljud. Dito pluralform är ennar. Ankorna heter i dialekten ankene, även det uttalas med öppet a-ljud.
Men hur benämns då korpen i den nordbohuslänska dialekt som talats/talas i vårt område? Jag frågade en inföding i exil som svarade: körp. Ordet har två betydelser, det naturliga ’kråkfågeln korp (corvus corax)’, men också ’småtjuv’. Bland ortsbefolkningen i Gerlesborg kunde Uddevalla kallas för körpehôla (med öppna ö:n och tjockt l). Tydligen var staden känd för att husera både småtjuvar och korpar.
/ Jesper Gunnarsson