Texter av Lisa Åstrand
Till minne av Gunnar, Skärhamnar’n
om att vara främmande.
Gunnar sa ingenting under hela middagen på 70-årskalaset.
Han åt snittar med lax och pepparotsgrädde, skinka och ädelost. Lättöl. Han tog två bitar tårta, drack kaffet svart och teg. Såg ut över viken. Och systrarna och kusinerna och kusinbarnen pratade politik och fastigheter. De pratade och pratade och Gunnar teg.
När kaffet var slut och kusinerna avslutat sin redogörelse över sin senaste investering, huset i Kyrkesund, tog Gunnar till orda.
Så detta är alltså invandrarnas fel? sa han med hög röst och såg ut över församlingen av släktingar som blivit honom främmande.
Så detta är alltså invandrarnas fel att ni som pensionärer kunnat köpa en sommarstuga i Kyrkesund? När ni redan har ett hus i Skärhamn. Som är betalt. Med sjöbod. Och en övernattningslägenhet i Göteborg. På vilket vis kan detta vara invandrarnas fel? Kan någon förklara det för mig?
Mäklarråd
Sommarstugorna har dragit ner sina persienner och rullgardiner
Ägarna vill inte att möblerna ska bli solblekta
eller att någon främling ska titta in i de övergivna rummen
men bara de sommarstugor med uppdragna rullgardiner klarar sig torrskodda genom vintern, förklarar min vän mäklaren
Det är solen som torkar upp den råa vintervätan och hindrar möglet från att få fäste
Som den människan som stänger in sig, släcker sina ögon och tror hon får vara i fred
i själva verket ruttnar inombords
Gudbrands Ljus
En kväll kände han sig lite krasslig och släckte lyset tidigare än elva
och kaptenen på telemarksfärjan förlorade sitt sikte och gick på grund
vad den ensamme mannen i huset bredvid Telemarkskanalen inte visste var
att hans ljus var fyrljus för många fartyg
och liv berodde på just hans ljus