in bottnabulletin #13

Maten och pengen, I

Jag vill skriva lite längre om mat, pengar och statsmakten. Här kommer första delen om vem som ger och vem som får. Nästa gång handlar det om vad man får tillbaka.

Maten kommer från landsbygden. I städerna är det för tätt mellan människorna, det finns inte plats att odla tillräckligt för alla som ska äta. Utan landsbygd kan det inte finnas städer. Detta vet alla som har förstått att mjölken kom från korna innan den kom till affären. Ändå är det många som ser landsbygden som ett problem. Storstadsborna bekymrar sig för att de måste “stödja” landsbygden och det är en politisk paroll att hela Sverige ska leva. Det är lite konstigt detta och man undrar hur det kommer sig, fattar inte folk att man måste äta för att leva?

Troligen är det en fråga om hur man ser verkligheten, om det är maten eller pengarna som är det verkligaste. Då kan man säga att samhället är organiserat efter att det är pengarna. Detta är ett talesätt också på landet, beklagande säger man att pengarna styr.

Men gör de verkligen det? Givetvis kan den som äger någon miljard peka med handen och genast kommer en hel armé av tjänstvilliga personer som gör precis som personen säger så länge de får betalt. Stora pengar kan investeras och ge ännu större pengar och ännu mer makt till den som kontrollerar pengarna. Makt bygger på rätten att ta hand om pengar och det är därför de största miljardärerna ofta är de duktigaste skattesmitarna, de vill inte dela med sig av makten.

Rätten att ta ut skatt är statsmaktens grundval och så har det alltid varit. Förr flyttade kungarna ständigt runt landet till sina olika slott, det var för att ha kontroll över sina fogdar men också för att äta upp sina skatteintäkter som kom in natura på den tiden, det var enklare att flytta kungen än att flytta all mat han behövde.

Med industrialism och kapitalism har detta ändrats. Transporterna har blivit bättre, industrierna kan ligga lite varsomhelst och snart kan de styras med automater från någon trevlig söderhavsö, för den som har råd. Skatten kommer in som pengar och även statsmakten bygger på pengar.

Penningen har sannerligen stor makt men klimatkrisen säger oss att den makten har sina gränser. Framför allt påminner den om att vi är dödliga och där finns inga undantag. Detta är svårsmält för alla och kanske svårast för dem som har mest makt (– vadnudå, ska jag ha ont som har så mycket pengar? Ta hit den bästa vården, tack! – vad är det här för vård, jag har ju fortfarande ont! och vad är detta, nu känner jag mig svag? hjälp?).

På landet kan man se vilket enormt arbete som krävs för att ge oss födan, det kan vara i en egen trädgård men framför allt hos bönder i närheten, Anders som fortfarande är ute med traktorn bortåt tio på lördagkvällen i bråda tider. Och man ser hur fä dör och fränder dör och långsamt landar tanken att detta troligen gäller mig också. Men utan detta skulle det inte heller finnas något liv. Det är sorgligt, men sorgen är priset för att vi får vara medvetna varelser.

Det är en livets grundkurs som man behöver återkomma till hela tiden och jag tror den kursen är bäst på landsbygden, där är verkligheten verkligare och då blir det tydligt att maten går före makten, inte tvärtom. Och att död och liv går hand i hand intill slutet.

/ Gunnar Bäck
(fortsättning följer – om jag får leva och ha hälsan…)