Lisa Åstrand möter musikern Mariam Wallentin i ett samtal om Min stund på jorden.
”Musik.”
Det är vad Mariam Wallentin vill odla sin stund på jorden.
Och i hennes trädgård ska det växa tomater i sommar.
”För det växte så bra förra sommaren. Och Sallad. Sparris. Enkla grejor.”
Nu har Mariam Wallentin bott ett år permanent i det lilla huset vid vägs ände i skogen mellan Bovallstrand och Bottna. Det började med att hon spelade med Wildbird & Peacedrums på Clandenstinofestivalen vid Bottnafjordens ände och blev förälskad i området. Nu bor hon och maken Andreas Werliin, den andra halvan i duon Wildbird & Peacedrums, mitt i skogen bland de vilda fåglarna.
Insikten att allt tar slut en dag var en av orsakerna till att Mariam hamnade här. Hennes styvfar dog och personer som var nära drabbades av sjukdom. ”Vi kom till en brytpunkt. Och funderade på vad vi verkligen ville med våra liv. Vi som bara bott i lägenheter, i städer, tidigare, kom fram till att vi båda två skulle vilja ha ett hus.”
De gick ut på Hemnet. Hittade det här huset utanför Bovallstrand och tog det.
”Livet är inte så långt. Jag vill prova på de där sakerna jag vill göra innan det tar slut. Och det finns så mycket att bända och vrida på än. Att se vad jag kan göra med min egen röst.” Först tänkte de ha huset som en rekreationsplats. Men redan första sommaren märkte de att de inte alls ville åka tillbaka till Stockholm.
”Det överraskade oss hur mycket kreativitet det frisätter med rymden man får här. Vi kände fysiskt när vi åkte härifrån att Nej, lämna inte. Ni ska vara här.”
Ja det ska de. När jag lyssnar på Mariams musik är organisk det första ordet som kommer för mig. Den växer som en skog. Vild, mild, vacker. Men också skrämmande ibland. Om hennes musik vore ett landskap hade det varit just detta landskapet söder om Bottnafjorden bestående av mörk skog och ljusa gläntor. Björnbärssnår och raka furor. Myrar med gungfly, berg och öppet hav. Allt på en och samma gång.
”Jag har aldrig varit intresserad av perfektion i musik. Vad är liv? Det som skaver är intressant. Var ögonblicket kan sitta. Det handlar inte nödvändigtvis om att det ska smärta till eller vara vackert utan att det känns. Och nu talar jag inte om dramatik, utan om att vara i något. Förstår du?”
Ja, jag tror mig förstå precis, men är samtidigt väl medveten om att jag inte kommer att kunna formulera vad samtalet rör sig kring. Orden räcker ju inte. Och det är där musiken kommer in.
Mariam beskriver musiken som en metod att gå runt något samtidigt som man blir mer nära kärnan än när man pratar.
”Jag tycker det är svårare att bara säga ett ord än att sjunga det. När jag sjunger ordet vet jag vad jag menar.”
Just nu jobbar hon och maken i husets studio med Wildbird & Peacedrums nästa skiva. Och med röstverket the Wishing Well som har premiär på Vara konserthus i höst.
Under namnet Mariam the Believer gör hon sin egen musik.
”Vad jag tror på? Det är kanske det jag vill utforska. Den dagen jag vet får jag väl byta namn till Mariam the Almighty, All knowing” säger Mariam och skrattar.
Vad hon vet är iallafall att hon älskar att sjunga.
Hon är uppvuxen i Örebro och började i kyrkokören när hon var sex eller sju år.
”Det var ett starkt minne att sjunga där. Akustiken mellan stenväggarna. Och kyrkogården. Jag minns att jag tänkte jag sjöng för de döda när jag gick genom kyrkogården. Att här ligger de och sover. Vad kan jag göra för dem? Så jag sjöng.”
Hur tänker du nu som vuxen om din musik? Vad den kan ge andra människor?
”Jag har ju ingen aning om vart det tar vägen, men så är det ju med skapande. Skapande för mig är att acceptera att jag inte vet. Att låta livet växa utan att styra det. Jag övar mig på att inte styra. Man kan aldrig kontrollera hur saker tas emot. Det ska man inte göra. Jag får hoppas och tro att jag kan bidra till något med min musik.”
Hon återkommer hela tiden till punkten att bottna i det ovissa.
”Hursomhelst så blir det ärligt iallafall. Man får väl våga misslyckas då.”
Sant. Du kan ju såklart inte veta hur din musik kommer att påverka andra människor. Men vad vill du ge?
”Jag vill väl ge det jag själv vill ha. Tröst, mod. Kanske för att jag själv känt mig ensam. Jag vill ge trygghet och frihet.”
Trygghet och frihet. Paradoxen. Balansen mellan motsatserna. Om att vilja ha Allt men samtidigt Inget. Att släppa taget men aldrig ge upp. Att man vet precis vad man vill men samtidigt inte ha en aning.
”Det är modigt att öppna upp, för man gör sig ju sårbar när man öppnar upp. Men det är också när man vågar ge något av sig själv man får tillbaka från andra.”
Repeat until death heter din skivetikett. Men jag tycker inte du repeterar dig så mycket. Inte alls faktiskt.
”Man kan ju lyssna på min skiva om och om igen. Och lyssna på den på olika sätt för varje gång. Med nya öron varje gång.”
Som en dj vänder plattor vänder hon tanken inne i huvudet på mig. Såklart! Ett stagnerat sinne behöver hela tiden ny input för att inte bli uttråkat. Ett smidigt sinne kan röra sig på egen hand. Och höra nya sånger i samma sång. Valv bakom valv oändligt.
”Att vara i mellanrummet mellan det konkreta…” säger Mariam och lägger handen på bordets träskiva, ”…och allt annat som man inte kan se. Det oidentifierbara. Något vi inte kan se men försöker tämja. Det kanske inte ska fångas utan få vara flyktigt. Vad är essensen av liv? Om man kokar ner allt? Och jag har ingen aning. När jag vet det, då är jag färdig.”
Jag får en bild inom mig.
När man vet precis och är färdig. När man ligger där på kyrkogården och sover.
Så går en flicka på sex år på väg till kyrkokören förbi på grusgången.
Och hon sjunger för en.
Kanske ens föreställningsvärld ruckas lite då.
För mig? Sjunger hon för mig? Jag som trodde jag var död och begraven.
Jag som trodde allt var slut.
Så är det inte det. Och jag tänker att det är vad konsten gör med oss. Får oss att vakna ur våra fasta föreställningar om vad livet – och döden, är.
Sleven som rör om i grytan där allt har kokats ner.