Kerstin Holmer

in bottnabulletin #14

Att odla vänskap

– Lisa Åstrand i ett samtal med Kerstin Holmer om Min stund på jorden.

När bilen svänger in till Vänboendet utbrister min chaufför: Vad det växer här!

Javisst, svarar jag. Här bor ju Kerstin Holmer!

För växer gör det där Kerstin Holmer, en av veteranerna och upphovskvinnorna till Tillsammansodlingen, går fram.

För ett år sedan var det en lerhög utanför altandörren till Kerstins lya i norra kanten på Vänboendets länga i Gerlesborg. Nu växer där redan allt från japanskt körbärsträd till italiensk spenat i kringelikrokar kring hennes uterum. Och på framsidan trippar Rosenskäran frö för frö ut i grusgången.

”Och nu har ju folk fått höra att jag är trädgårdsarkitekt och att jag gärna tar emot växter de inte vill ha, så de kommer med skottkärror med plantor” säger Kerstin och skrattar.

Allt stoppar hon i jorden. Planering och odlingsscheman är hon inget för.

”Mångfald! Mångfald i alla former ska det vara!”

Och när hon inte odlar sin täppa på Vänboendet odlar hon vänskap och växter på Tillsammansodlingen, Skärholmen.

Kvistar sticks ner i marken som kanske slår rot. Vallörten huggs ner och dyker upp som handbuketter på grönsaksbädden för att förmultna och återuppstå i form av purjolökar. Bortglömda buskar klipps fram ur ogräset och blygsamma nya medlemmar uppmärksammas och välkomnas varmt.

Som odlingens egen dansande Shiva omvandlar Kerstin materien. Klipper, komposterar, kultiverar.

Hon är liksom inte särskilt intresserad av att ha en odling för att hon vill skörda till exempel lök, utan för själva fotosyntesen, kretsloppet, skapelsen!

”Även om vi på min tid är uppfödda med att spara i ladorna så är jag inte så intresserad av att odla för att jag ska få skörda något specifikt. Roligast är det att få olika saker att växa. Att fotosyntesen kommer igång!”

Inte bara marken utan även våra sinnen kultiveras med artiklar och boktips så nya tankefrön kan gro. Inte för att hon vill säga åt någon annan hur de ska tänka utan för att hon vill att kunskap ska delas. Att tankar och människor ska mötas.

Jorden och orden är något som alltid fascinerat Kerstin.

”Det var en av mina största upplevelser, när jag var sex år och lärde mig läsa. Det var det häftigaste! Jag skulle läsa alla böcker i hela världen!”

Trots att hon älskade att läsa så trivdes hon inte särskilt bra i skolan. Lärare som njöt av att förnedra elever. Det obligatoriska tågandet för fanan varje sjätte november.

På Gustaf Adolfsdagen var det helgdag och alla var lediga. Men först skulle skolungdomarna tåga för fanan.

”Ibland från klassrummet kunde man se se fanbärare som tågade förbi utanför fönstret. Med sopborstar! De på Hvitfeldska gick huller om buller, korta som långa, och i otakt. Vi från flickskolan gick perfekt! Vi hade ju övat. Med sopborstar. Och när man gick förbi Heden skulle man vända sitt huvud mot militärerna som stod där. Det var avskyvärt! Sen gick vi till Gustaf Adolfs torg och när vi sjungit en sång för statyn fick vi ledigt och då åt man en bakelse med Gustav Adolfs huvud som emblem mitt på. Sånt höll jag på med hela min skoltid. Hade man sett det idag hade man trott att det var nazister.”

Som storasyster i en syskonskara på sju var det svårt att få tid och utrymme för favoritsysselsättningen: Läsa.

”Ville man ha ett eget rum fick man kanske bo i en garderob…”

Hon förväntades försörja sig själv efter studenten, så det gällde att hitta ett yrke.

”1956, när jag tog studenten fick man en broschyr med yrken i bokstavsordning. Jag strök allihop förutom pianostämmare för jag tyckte att det lät så vackert. Men vi hade ju inget musikaliskt i släkten alls så jag blev inte pianostämmare.”

Men hon älskade ju böcker så det blev en skola för Bokindustrin som det hette då.

”Det gick mest killar där. Ja, jag var den enda tjejen faktiskt. De flesta skulle bli sättare. Man lärde sig hantverket och lite design. Där gick jag ett år. En lärare frågade om jag ville jobba som reklamassistent. Men jag hade läst en artikel i Vi om hur reklamen påverkade människor och tyckte det var väldigt läskigt. Aldrig!”

Det blev ett år på skolan för bokindustri. Kerstin ville ut i världen. Så hon läste franska och spanska och gav sig ut. Först som barnflicka i Bretagne åt barnbarnen till Frankrikes före detta guvernör på Madagaskar. Sedan guvernant i baskiska Pamplona, tjurrusningens stad. I arbetsuppgifterna ingick att ta med sig barnen på tjurfäktning varannan vecka.

”Vi gick på massa tjurfäktningar. Man vande sig vid att det var så blodigt. Det var ju så det var. Sex tjurar dödades varje gång.”

Banderilleros, musik, damer med solfjädrar, tjurfäktaren med sin röda kappa. Allt var med.

Och där sitter en ung Kerstin på tjurfäktning i Francos Spanien, inte så intresserad av politik men av språk och människor. Och böcker.

”Under Francotiden fick man inte prata om vissa saker och vissa böcker var förbjudna.”

Hon lärde känna en man som restaurerade helgonbilder som hade förbjudna böcker bakom disken.

”Så där satt man och putsade lite på en helgonbild och kunde läsa förbjudna böcker. Det var ganska mysigt. Miguel de Unamuno var en av de förbjudna författarna minns jag.”

På tåget hem från Spanien, utan att ha träffat en svensk på tre månader, dyker det upp en glad kille med blå ögon, uppnäsa och stubbat hår. Det var Lasse. Han var färdig arkitekt, hade varit i Marocko och gått runt och tecknat.

”Sen var det vi tills 2002 då han försvann.”

I denna mening på blott nio ord ryms både moll och dur. Lasse blev inte bara livskamraten utan kom även att bli arbetskamraten. Han ritade byggnaderna, Kerstin trädgårdarna.

”Han var så glad. Jag var mycket mer allvarlig och grubblade på mening och existens och jag tror att det var det som fick mig så förälskad i honom, att han fick mig att skratta hela tiden. Les extrêmes se touchent…” Motsatsernas möte.

Lasse gick bort i cancer 2002 och innan dess hade Kerstin och Lasse upplevt mycket glädje tillsammans. Och mycket sorg.

Sonen Fredrik tog sitt liv 26 år gammal.

En sorg hon säger att hon aldrig kommer att komma över, men samtidigt accepterar att det är så. Att livet inte alltid blir som man vill och man får leva med det.

Hon visar mig en artikel om ”Den omättliga människan” av Rebecka Kärde. Artikeln behandlar den moderna människans infantila synsätt att Jorden är till för henne och att hon tycker sig ha rätt till allt. Varor, resor, upplevelser – till och med barn.

”Jag kommer ihåg första gången jag hörde uttrycket Skaffa barn. Va! Barn är väl något man får!”

Jag läser vidare i artikeln om nutidsmänniskan som förväntar sig att världen ska stå till hennes förfogande och leverera trots att allt inte kan, eller ens ska, erövras, behärskas, maximeras, göras möjligt att beräknas och förutse. Eftersom en helt igenom tillgänglig och planerad värld också är en död värld.

Vikten av att erkänna otillgängligheten, att man inte kan få allt man pekar på, varken materiellt eller existentiellt, att det är en fundamental del av att vara människa.

”Jag inser och kan acceptera att det inte finns några garantier och att det egentligen aldrig funnits några heller” säger Kerstin och fortsätter: ”Men känner ändå en sorts oförändrad tillit till det omätbaras och gränslösas rikedom. Jag kan aldrig tro att det är kört!”

Kerstin visar mig en annan text som hon själv skrev på 70-talet om hur människans kapitalisering av tillvaron mer och mer har kommit oss att leva separerade från djur och växter. Träd huggs ner i parker, för att det är lättare att klippa gräset, längs vägarna, för att bilisterna ska ha fri sikt. Djuren föds upp namnlösa på fabriker. Och att detta synsätt; att behandla djur, växter, och även människor, blott och bart som produktionsenheter gör oss olyckliga. Att vi är skapade för att leva som en del av naturen, tillsammans med djur och växter, inte åtskilda.

Och att det är på grund av den förlorade naturliga kontakten med djur vi skaffar oss keldjur som substitut och det är därför som ett ”galopperande hästintresse” har blossat upp. Och att vi jagar resmål till ”orörda” platser -eftersom vi förstört vår egen livsmiljö med att hugga ner, asfaltera, separera oss från själva skapelsen.

I sitt yrkesverksamma liv som trädgårdsarkitekt arbetade Kerstin för att väva in träd och växter i bostadmiljöer.

”Det finns ju barn som växer upp på gårdar utan ett enda träd!”

Kerstin vill bygga en livsmiljö där vi alla får plats och dessutom trivs. Djur, växter, människor. Samverkan före Konkurrens. Resiliens, hållbarhet, före Tillväxt.

”Vänskap mellan människor, djur och växter är vad jag vill odla Min Stund på Jorden” sammanfattar Kerstin.

”Men jag har aldrig haft någon känsla av att jag vill göra något större avtryck” fortsätter hon. ”En vän till min man sa en gång att man måste gjort något, det där, innan man fyller 50. Satt det där avtrycket. Jag tyckte det var så knäppt. Varför då? Jag vill helst inte göra något avtryck. Jag vill lösas upp, försvinna!” säger Kerstin och skrattar.

När denna lilla mikrostund på jorden, stunden vid Kerstins köksbord, går mot sitt slut tackar jag henne för samtalet som både innehållit skratt och tårar.

”Samtal om Livet och Döden, finns det något roligare!” utbrister jag.

”Livet och Döden, det finns ju inget annat” replikerar Kerstin enkelt. ”För det finns ju inget mellanting eller hur?”

/ Lisa Åstrand