Vi har tidigare avhandlat dialektala bärord. Denna gång har turen kommit till blommornas värld, även om årstiden kanske inte är den mest optimala. Det är rätt snabbt avhandlat denna gången, och flera av orden är typiskt västsvenska så de flesta av er kommer säkert känna igen dem.
Strandglim kallas i dialekten för tjäringtjurtel ’käringtjol’ medan strandtrift heter strannpilt ’strandpojke’. Vår välbekanta ljung fick jag lära mig uttalas löng eller till och med uttalat som hos det standardspråkliga ordet lögn. Upptecknat finns även alternativa uttalet jong. I vårlök har k övergått till g enligt sedvanligt bohuslänskt manér: vårlög. Gullvivan benämns majnôkkel.
I ormbunkar har u-ljudet övergått till ett o-ljud och ordet uttalas därför ormbongke. Både ormbunke och andra växters blad som påminner om en rävsvans (särskilt åkerfräken) kan kallas för räveromp (romp är benämning för både ’rumpa’ och ’svans’ i dialekten). Jag har också upptecknat ordet luselommer som ska vara en lummerväxt som förr användes för att få bort löss från husdjur (förmodligen mattlummer).
Malört heter i dialekten malokt (stängt, kort a-ljud), fuchsiafamiljen liknas vid blodrôbbar ’bloddroppar’. Rödklövern kallas suwtôtten och käringtand heter just tjäringtann, men med den karaktäristiska pluraländelsen tjäringtennar
/ Jesper Gunnarsson