in bottnabulletin #14

Maten och pengen, II

I förra numret påpekade jag att maten kommer från landet och utan mat kan inte stadsborna leva. Ändå kan stadsborna klaga på att de måste underhålla landsbygden, det verkar ju sinnessvagt men beror på att de tror att pengar är verkligare än mat. De tror att pengarna ligger till grund för livet och de har glömt hur det gick för kung Midas, han  som önskade att allt han rörde skulle bli guld och fick sin önskan uppfylld, det var underbart ända tills han blev törstig och han dog inom ett dygn.

Makten över landet har legat i städerna så länge de funnits, kungen byggde sig borgar i landet, drev in skatt av bönderna och fick sig en huvudstad som han kunde styra landet från och en skattkammare för rikedomarna han samlade. Hans makt byggde på våld och hot om våld och han tålde inga som konkurrerade, då blev det krig. Men när han vunnit eller förlorat kriget blev det fred och det gillade folket bäst, därför stödde de den som segrat för att få lite lugn och ro som det kunde vara värt att betala skatt för. Överheten kunde bygga ut sina slott och borgar, där utvecklades konstfärdigheten hos murare, snickare, hantverkare och konstnärer.

Så är det väl i stort sett fortfarande. Freden i landet bygger på att statsmakten är den starkaste makten och vi slipper helst regeras av MC-gäng eller knarkbaroner, därför byggs polismakten ut.

Men något konstigt händer när statsmakten blivit tillräckligt stark. Förr skötte folk sig själva och det mesta i byarna gick sin gilla gång med hårt arbete och hustrumisshandel, bara ingen blev ihjälslagen. Numera är det inte så, statsmakten har ändrat karaktär, folket får vara med och bestämma vem som ska regera och statsmakten har blivit så stark att den tål att bli kritiserad. Den vilar tryggt i sina institutioner, det är Skatteverket, Skolverket och Transportstyrelsen för att nämna några, med sina generaldirektörer och anställda med uppgift att övervaka verksamheterna och se till att allt sköts på bästa sätt.

Under denna övervakning får näringslivet utvecklas i frihet under lagarna. Och konstfärdigheterna har blivit ingenjörsvetenskaper och andra konster. Det har kommit uppfinningar som blev revolution också för landsbygden, slut med oxar och trösklogar, in med traktorer och skördetröskor. Bönderna fick maskinpark, välfärd och skuldberg. Här kan man säga att pengarna tog över jordbruket och bönderna blev beroende av bankirerna och plötsligt blev det synd om bönderna trots att det är de som föder oss alla.

Och snart kommer de autonoma eldrivna traktorerna som man släpper iväg på morgonen och så kommer de hem så snart de plöjt eller harvat klart. Man kan titta till dem över mobilen då och då men med tiden sköter de sig allt bättre på egen hand, algoritmerna förbättrar sig. Den nya AI-tiden randas då ingen människa behöver göra någonting annat än sitta ner och öppna munnen, en liten köksrobot lagar maten och serverar och små budrobotar pilar mellan gårdar, matlager och hushåll. En värld utan plikter eller ansvar tycks bli möjlig eftersom den artificiella intelligensen löser allt. Det vore på ett sätt stadscivilisationens slutliga seger: maskinerna tar över och människorna behövs inte längre.

Fast… någon mogul vill gärna sitta kvar och håva in pengarna och helst se till att den själv lever vidare i evighet med teknikens hjälp. Vi andra får fundera på vad som är viktigt och på riktigt i livet. Det är inte en fråga som går att svara på, men ett spännande försök utlovas till nästa nummer av Bottna Bulletin.

/ Gunnar Bäck