in bottnabulletin #18

I det fria

– om konsumtion och frihet

Det går att vara lite fri i förhållande till den stora omvärlden. Samtidigt är vi förstås beroende av samhället. Moraknivar, handsågar, spadar och hackor är saker som inte ens den mest inbitna självhushållare kan klara sig utan. Dvs: de behöver stålindustrin som är bland det mest högteknologiska som finns. Ingen är helt oberoende, vi tillhör samhället.

Men konsumismen som livsstil är förfärlig eftersom detta köpa-nytt föröder jorden. Dessutom kan man säga att den håller människorna i ett järngrepp – de som tillverkar alla sakerna likaväl som de som köper dem och de som tar hand om pengarna. Sociala medier-branschen kartlägger alla människors intressen så den kan sälja plats för riktad reklam så alla lockas till ännu mer konsumtion.

Fast vad är det för järngrepp? Varje enskild måste själv trycka på köp-knappen eller ta sig till köpcentret. Ingen straffar dig om du låter bli. Konsumism är inget tvång, snarare är den något lustfyllt. Det är roligt att köpa nya saker, säljaren behandlar en med respekt, man kan glädja sig åt sakerna och det är oftast bra för sammanhållningen i familjerna att handla tillsammans.

Köprundor på helgerna är den kanske allra största folkrörelsen och den är frivillig. Den som aldrig ger sig hän åt köpglädjen betraktas lätt som lite avvikande, lite för fattig kanske eller lite för snål. På så vis blir konsumismen en samhällsnorm och det behöver den vara för att systemet ska fungera. Produktionen av varor håller uppe en enorm apparat som skulle kollapsa om folk slutar köpa varorna. Den senaste statsbudgeten är rekordstor just för att stimulera konsumtionen så att hjulen hålls igång.

Alltså: att vara storkonsument är mysigt och det är en insats för samhällets bästa. Produktionen och konsumtionen beskattas och ger medel som kan användas för att förbättra samhället på olika vis. Det är en stark kombo får man erkänna. Enda problemet är att den föröder jorden. Det är som att röka cigaretter: trevligt och rogivande men tyvärr livsfarligt.

När vi säger att vi måste leva på ett annat sätt är det alltså ingen liten uppgift vi står inför. Våra valfriheter bland varorna är både belöning och plikt som håller samhället uppe. Att ändra detta är en stor omvälvning.

Dock är det möjligt att leva materiellt enkelt – det en människa egentligen behöver är mat, husrum, mänsklig värme och något att glädjas åt. Hälften materiellt, hälften själsligt och andligt. Man kan göra fria zoner även om sådana zoner behöver samhällets infrastruktur. Tanken är fri och väldigt mycket handlande är också fritt – det mesta är lagligt faktiskt även om det inte behöver vara brukligt. Friheten är större än man oftast tänker på eftersom man är angelägen om att smälta in där man är, men det går att bygga upp miljöer där det är rätt att vara icke-konsumist och det är väl vad många håller på med i Bottna med omnejd.

När jag kom hit träffade jag konstnärer som tyckte att tid i ateljén var det kanske mest värdefulla i livet. Många hade det knapert och så är det fortfarande, men att ha fri tid… och att våga göra de djärva saker som konstnärer törs… Frihet är mest en själslig sak faktiskt så fort man slipper svälta, något man kan skaffa sig, man kan lära sig av konstnärer.

Vi bor på landet, ofta odlar vi i trädgårdar eller är vi bönder med djur och åkrar. Mat kan vi greja lokalt även om det inte är enkelt. Kulturella saker händer hela tiden i vår rika trakt och här finns annat fint som vi bygger upp och ofta kooperativt. Vi är säkert en modell för andra – men skulle det gå att göra om hela samhället med oss som föredöme? Vore det bra? Svårt att veta säkert, sjukhusen och konserthusen är ju bra saker som behövs och måste betalas på något sätt. Och med distributionsapparaten för mat skyddar vi varandra från svält och umbäranden.

Men det är alltid dåligt att bränna fossilt, bättre att köra på HVO-bränsle eller el. Och konsumismen håller inte i sin nuvarande form, den är för farlig. Hur det ska bli i samhällsskala kan man inte säkert veta, det är vågskålar som ska väga jämnt mellan olika legitima behov – det enda man kan säga är att den vågskål vi själva tynger ner åtminstone är en av de nödvändiga. Alltihop måste bli ekologiskt hållbart samtidigt som man motverkar katastrofer i övergången.

 

Gunnar Bäck