Nu ser det ut som om pandemin ska gå över tack vare vaccinerna och då överskuggar klimatfrågan allt annat – som denna mulna och alltför varma december vittnar om. Sveriges största morgontidning beskriver hur illa det står till och de låter Greta Thunberg bli chefredaktör för en dag. Volkswagen ska satsa 750 miljarder kronor för att göra alla sin bilar eldrivna de närmaste åren och andra biltillverkare gör likadant. Stålindustrin ställer om, från kol till vätgas – och mycket annat börjar, faktiskt, göras. Det är en kapplöpning med tiden och än görs inte tillräckligt, men det är ingen tvekan om att en omställning är på gång.
Men vart tar vi vägen som reagerade tidigt? Har vi gjort vårt nu? så vi kan luta oss tillbaka, nicka åt varandra och säga vad var det vi sa! och sedan klaga på att det görs för lite och fel saker. Eller finns det något mera som vi kunde bidra med? I och för sig – vi har väl ställt oss vid sidan av den värsta konsumtionshetsen. Och vi bor med guds vackra natur omkring som vi förbättrar é grann med trädgårdar och odlingar. Vi äter mer o mer närproducerat. Och många sysslar med konst.
Är vi ett efterföljansvärt exempel? Det beror förstås på hur man menar. Det är nog möjligt för de flesta att bosätta sig på landet om de verkligen vill. Det kan vara svårt att hitta jobb, men om många flyttar ut uppstår också jobb eftersom jobb egentligen görs för att vi måste hjälpa varandra genom vardagar och vintrar. Och vi har mark så vi kan få fram maten, med stort besvär. Och kläder kan vi fixa med hjälp av linodling och maskineriet på Linmuséet + att vi kan spinna garn och väva ylle. Jag känner en del folk som skulle klara sig skapligt med detta och några enklare verktyg, men jag kan inte säga att jag är en av dem, jag behöver det moderna samhället.
Och de flesta vill nog gärna ha kvar lite fabriker. Ett och annat stålverk till exempel, för moraknivar, bestick och kastruller? Kvarnar och mejerier? Kraftverk som ger el till tåg, bilar och andra kommunikationer, som Internet och elcyklar? Osv? Men om det är så, får jag väl applådera den omställning som samhället börjat ge sig in på. Jag är beroende av industrialismen.
– Jag bor på Skärkäll och det händer att folk blir glada över det vi har åstadkommit, de gillar våra mycket individuella husstilar och det är ju vackert här. Vi bor också någorlunda enkelt de flesta och vi äger mark och anläggningar tillsammans som vi förvaltar. Det är demokratiskt på så sätt och en livsstil som känns rik i sin enkelhet, vi är med och bestämmer över våra egna angelägenheter. Det är inte så illa, jag kan säga att jag har det bra så länge det är eld i spisen och mat på bordet och tid att skriva i Bottna Bulletiner.
Men det finns många livsstilar och sätt att vara. Alla i samhället och särskilt de välbärgade som trampar tyngst behöver ansvara för sitt ekologiska klimatavtryck – och sedan leva ett så bra liv som de kan. Det är aldrig någon lätt match, men lite lättare blir det om man inte gör det tyngre för kommande generationer. Det visar sig också snabbt att konsumismen bara är en mindre del av livets värdefulla.
Hos oss i Bottna bor en massa konstnärer och en massa miljöaktivister. Ibland är det samma personer. Jag tycker de kunde jobba på fler roliga eller oväntade sätt som bidrar till det hållbara livet – som solelsberg och vattenkonster, fler exempel i Bottna Idébank – eller sådana som du själv kommer på, det är ju de bästa.
/ redaktör Bäck