Lena Hummel-Gumælius * 2 Mars 1940 – † 16 Jan 2022
Skådespelerskan, Tillsammansodlaren, Vänbon, den före detta Bottna Inköpsföreningsmedlemmen och min bästa vän Lena Hummel-Gumælius har gått ur tiden.
Ja vad ska jag säga om det? Ett Curricum Vitae över Lenas kulturgärning genom Riksteatern, Sveriges Radio och alla hennes skrivarverkstäder?
Nej, jag hoppar över Lenas prestationer och tecknar istället den roll jag känner henne bäst, som Vän och Levnadskonstnär.
Roller hon var helt fenomenal i.
När jag för första gången hälsade på Lena i Ulebergshamn hade jag med mig en bukett tulpaner från Konsum och tacket för dem var en tillrättavisning att köpeblommor, det får jag sluta upp med.
”Du måste lära dig leva på ett annat vis nu” sa hon bestämt.
Det handlade inte bara om att vi båda hade ont om pengar utan att nu är det nog. Vi måste komma tillbaka till verkligheten. Inte bara vara passiva konsumenter. Vi får inte sälja ut vår kontakt med skapelsen, vi ska plocka vilda blommor, måla egna tavlor, skriva våra egna berättelser, ha uppriktiga samtal.
Ekonomiska system är man oftast nödgad att förhålla sig till men man måste hålla förstånd mot den accelererande kommersialiseringen av livet så gott det går.
I sommarstugan på Hamburgö var plastredskap och skvallerblaskor bannlysta och veden till kaminen vrakades vid stranden.
När katten Glufs dog funderade hon en liten stund på Vem ska nu bevittna min existens? men hon fick två måsar som blev hennes nya vittnen.
Mången kummindoftande och andra oidentifierbara kryddblandningar inbakade i hårda bröd har landat på min trapp som en hälsning från Lena.
Vresrosmarmelader och stora glasburkar med gurkmeja. Efter ett helt liv som frilansande kulturarbetare visste hon att något man kan äta var den finaste present man kunde få.
Men man kan inte leva på bröd allena utan böcker gick också bra som gåva. Men de måste gå vidare! Öppnas. Användas. Inte stå och damma i en bokhylla.
Lena hade ett stort bibliotek som alltid var öppet. Personliga hälsningar från författaren i försättsbladet, postitlappar, understrykningar, kommentarer med blyerts i marginalen. Och det sista året tandpetare, servetter och mystiska budskap nedtecknade av en alltmer darrande hand. Även sen herr D.Ement stövlat in i hennes huvuds bibliotek och monterats ner hyllorna så alla orden låg huller om buller fortsatte hon söka sin tillflykt till böckernas värld.
Den dagen hon skulle lämna sin lägenhet på Vänboendet till en av kommunens vårdinrättningar tog hon med sig en sak på resan: En bok.
Det tog ett tag innan vi förstod att Lena inte förstod. Lena hade alltid satt stil före konvention och gick till affären med sitt rutiga hallonröda köksförkläde snört runt midjan eller insvept i en vacker morgonrock. Ibland gick hon baklänges. Hon satte små porslinstomtar i frysen och badankor och barkbåtar i vattentunnan. Saknade hon inspiration kunde hon äta glassbåtar till lunch och steka farinsocker till kvällsmat.
Lena älskade helhjärtat det vilda och struntade i vad andra tyckte så jag blev inte särskilt orolig av ryktet att hon siktats ensam en natt utanför sitt hem i storm.
Herregud, det är ju Lena. Hon älskar storm!
Men hon hade inga skor.
Nejmen Lena älskar att gå barfota!
Men det är februari.
Jag var inte helt övertygad. Ett utslag av medvildhet och förnekelse. Lena hade ju alltid levt fri. Skulle hon nu leva under andra människors omdöme?
Hela sitt liv hade hon mött orkaner så brutala att de hade däckat de flesta men hon stod alltid kvar, rak i ryggen och fast i blicken. Hennes älskade storebror Ivar skickades hem i en kista från Italien blott 31 år gammal, hennes bästa vän Silja tog sitt liv, så gjorde även hennes enda barn Måns Ivar. På 70-talet var det långt till Metoo och starka kvinnor levde farligt. Det fanns inget twitterdrev som kunde backa upp utan det var bara att fly Stockholm när en försmådd medlem av patriarkatet lovat att han skulle döda henne.
Men tack och lov kan man inte lita på en man så Lena dog inte. Men Stockholm var inte säkert längre så istället för att anta en förfrågan att medverka i en uppsättning av Ingmar Bergman gav hon sig ut på vägarna i ett litet teatersällskap bestående av sig själv och nya bästa vännen Ingegerd Monthan.
En gång vaknade hon i en sakral sal med kvinnor i dok runt bädden. Hon trodde hon var död och var i himlen men det var bara Birgittasystrarna i Vadstena som tog hand om henne efter ett missöde i trafiken.
Förutom turnerande med Ingegerd så överlevde hon också två äktenskap vilka slutade i episka haverier.
Lenas liv var sällsamt rikt på erfarenheter. Och som den dramatiker hon var förkastade hon dem icke utan tog tillvara på allt vad katastroferna gav.
”Förlusten är konstens liv” stod det på ett urklipp av teaterkritikern Leif Zern på hennes vägg: ”Minnet av något som kommer före allt annat tränger sig in i vårt undermedvetna. Vi vill tillbaka till platsen där allt en gång var nytt.”
Rak i ryggen som en mast gungade hon vidare där mitt i livets stormar som slet hennes segel i trasor och ballasten gick i sjön. Men sänka skeppet, icke. Orkanerna testade Lenas timmer. Det höll.
Lena seglade alltid vidare, skapade nya berättelser, målningar, vänner, middagar, föreställningar, samtal, trädgårdsland, skratt och brev som var som glittrande skatter i brevlådan. Hon dansade, sjöng, och rörde om i alla sociala grytor hon glatt hoppade ner i.
Men detta sista stora sjöslag som seglade in med Herr D.Ement vid rodret som till slut slog ut även förmågan att koka kaffe ur huvudet på henne blev övermäktigt.
Ingen frihet är värd att ha om den är kaffelös och nu fanns ju Fjällbacka Serviceboende som erbjöd den servicen – vilket de dessutom gjorde med stor finess.
När jag fyllde i Lenas livsberättelse som personalen kunde ha som hjälp om hon tappade orden, skrev jag på frågan vad hon blev glad av: Av djur! Av storm! Av ösregn! Av gröna blad! Av vilda blommor! Av dans! Av musik!
Lena älskade verkligen det vilda och gör man det blir kärleksrelationerna såklart därefter. I Lenas fall blev det relationell härdsmälta och miljonskulder som grädde på de för länge sedan uppätna bröllopstårtorna
Men även om Lena liksom Rönnerdahl hade gott om sorger och ont om sekiner så var hon aldrig fattig. Hon fortsatte leva ett generöst liv där hon tog för sig och delade av all den rikedom själva livet gav. Kreativ och fiffig som få. En stänkskydd från en gammal cykel blev ett grytunderlägg, kinderna pudrades med choklad eller gneds in med rödbeta, en kvist blev gardinstång, vresrosor glass, havtorn till marmelader och fallfrukt knycktes hos förfärade grannar.
Trasmattorna lappades med sin mamma Märta, textilkonstnärens, virkade dukar och hade hela den branta trappan upp till sin lägenhet i Ulebergshamn full av tomatplantor. En glasburk i yllevante blev kaffetermosen hon packade ner i skinnränseln för sina vandringar i skog, berg och dalar. Hon odlade ensams och tillsammans. Var hon arg på nån proppade hon korgen full med gröna blad och muttrade att nu ska hon minsann få grönkål tills hon skäms!
Lenas svar på all brist var alltid att ge mer.
Hon skickade potatis och honung till barnbarnet och bytte släktklenoder mot en peng om det var något hon absolut behövde inhandla som hon inte kunde hitta på loppis, i diket eller snickra ihop själv.
Hennes små hus. Åh, hennes små hus hon snickrade ihop med skimmer på taket, guld som vällde ut ur dörrspringan och stjärnhimlar bakom gardinerna.
Lenas pappa Sten var arkitekt och hade ritat den allra första sommarstugan som byggdes på Hamburgö. Innan dess bodde sommargästerna på pensionat eller i bohuslänningarnas hus när de själva flyttade ner i källaren. I stugan på Ögården tillbringade Lena sin barndoms somrar med syskonen Ivar, Kerstin och Sara vid Bovikens snäckskalsstrand och obruten horisont.
Följde hon Elefantstigen till sundsidan, vid Vänd igen kom hon till sin moster Jössas och de danska kusinerna Malene och Jeps stuga. Jössa var liksom Märta konstnär och odlade sommaräng i trädgården och inomhus vävdes brokader fulla med katastrofer. Brinnande kyrkor och vulkanutbrott. Jössa hade samma sinne för dramatik som Lena och var såklart hennes favoritmoster.
När Ögården, Lenas plats på jorden, såldes bearbetade hon sorgen med att bygga stuga efter stuga, sjöbodar och små dass, den ena lilla väderbitna bohuslänska byggnaden mer magisk än den andra.
Man kan förvandla sina erfarenheter till bitterhet eller konst. Lena gjorde konst. Men alltid med ett stänk av svärta. Allt blir godare så.
Lena beskrev det som att hon aldrig riktigt tappade den där känslan hon hade som flicka i sitt rum med alla sina leksaker runt sig och känslan av att allt är möjligt.”
Även sedan livet lärt henne att i ”allt möjligt” inbegrips också det omöjliga.
”Endast i den mån som vi låter oss tillintetgöras kan vi finna det oförstörbara inom oss” har Lena strukit under i Pema Chödröns bok När allt rasar samman som var den första av många böcker hon delade med mig.
Hon och jag träffades när hon precis hade förlorat sitt enda barn, Måns, och jag en av mina bästa vänner. Han var liksom Lena blixtrande intelligent, strålande vacker och rasande rolig. Hade bara några månader kvar tills en färdig läkarexamen. Det var ofattbart tänkte jag först skrivit, men nej. Jag var sedan länge väl medveten om att yttre så kallade “lyckade” attribut inte nödvändigtvis betyder inre lycka
Så möttes vi där i Fjällbacka kyrka på Måns begravning och blev såsmåningom bästa vänner och det är även i Fjällbacka kyrka jag säger hej då till Lena den åttonde april.
På mamma Märtas födelsedag. Minsann.
Måns hade många vänner och Lena inte finanser för begravningsöl till alla men Stora Hotellets ägare Lars-Erik Persson som haft Måns som hovmästare tyckte så mycket om honom (trots att han inte kunde jobba efter klockan 22 för då förelåg en överhängande risk att hans vassa tunga shavotterade berusade gäster som började visa attityd) att han bjöd på hela begravningskalaset.
Det jag minns från Måns begravning, är besynnerligt nog många skratt, iallafall på Stora Hotellet efteråt. Det kändes som det var den mest hedrande saken att göra. Skratta. För Måns var en mästare på att skratta.
Och Lena med. Trots allt. Inte det överslätande, nervösa skrattet. Det såg hon igenom. Se så glad jag är på den bilden. Jag var mycket olycklig då.
Alltså inte det skrattet, utan det där skrattet som till fullo bejakar livet med alla dess förluster.
Som den där vinterdagen i Östergötland när hon är ute och skidar i nyfallen snö på Råshults ängar med sin Roger och precis när de kommer upp på krönet av kullen ser taket på gårdens stora växthus ge vika under snötyngden och kollapsa i ett stort brak. Som om deras paradisförsök att kombinera läkaryrket, scenkonst, getter och giftfri matproduktion inte var komplicerat nog. Sen blir det tyst. Och de börjar skratta och kan inte sluta. If you can’t beat it, join it.
Samma ohejdade okynniga skratt som Måns. De var så lika. ”Och nu kan de två driva varandra till vansinne igen” tröstar barnbarnet Isabella mig som vet hur mycket Lena längtat efter att få skälla ut Måns för att han stack. Och sen krama om. När jag öppnar en av Lenas böcker för att försäkra mig om att det inte petats in något fotografi, tandpetare eller viktigt budskap mellan sidorna innan jag lämnar den till Café Olivias bokhylla läser jag i marginalen ”Jag vill leva för att minnas dig.”
Åh. Lena kom aldrig över Måns. Hur gör man det? Ska man ens komma över att ens enda barn tog sitt liv? Nej. Aldrig. Lena kom inte över det men hon gick vidare -ändå. För hon kunde ha två känslotillstånd i kroppen samtidigt. Att vilja leva och vilja dö. Livet innebär oöverkomliga förluster och är underbart. Samtidigt.
I den första noteringen i dagboken efter beskedet att Måns var död -som hon fick av polisen på sin 64:e födelsedag, står det: Jag är så tacksam över att ha fått ha dig.
Inte att hon är arg på Gud. Inte att livet är orättvist. Inte stackars mig. Tack.
Sen kom allt det andra. Såklart. Men grundtonen, tacksamhet till livet den gav hon aldrig upp.
För vem har sagt att just du
skall ha bästa menyn
Och som fågeln på vågorna gunga
Och vid motorernas gång
Och ifall vakten blir lång
Så minns att snart klämtar klockan för dig: ding, ding, dong!
Så länge skutan kan gå
Så länge hjärtat kan slå
Så länge solen den glittrar på böljorna blå
En människa som vågar möta en så stor sorg utan väja med blicken kan efter genomlevd själsborrning se vilken annan människa som helst i ögonen och stå kvar.
Många är de som funnit tillflykt i Lenas raka livsmodiga blick. Att de får komma med vadhelst de bär på utan att hon ger vika för impulsen att se bort, backa, förändra, rätta till.
”Hopp, det är ett ord som jag aldrig tyckt om” sa hon. ”Du behöver inte känna hopp. Vänta. Livet ändrar sig ändå.”
Vilken tröst för en hopplös! Att inte behöva vara hoppfull! Att få vara med det som är. Just nu. Tills det ändrar sig. Och då vara med det.
”Våga vänta” säger Maria Eylis. ”Det var alltid något hon betonade när hon regisserade våra soarér” (i Hunnebostrand).
Våga vänta. Låta vara. Godkänn.
När hon flyttade till Serviceboendet packade jag ner hennes baddräkt och tänkte att det är väl en fåfäng förhoppning att baddräkten kommer till användning igen, men en varm augustidag skickar personalen ett kort från Sälviks strand och Lena i sin snygga blå baddräkt på väg ut i det blå.
Efteråt berättar hon hur fantastiskt det är att få vara en del av allt detta! Vågorna, öarna, molnen, vinden. Att få vara i relation med dem.
Under Lenas sjukdom har jag förstått att demens inte bara är ett hinder i att uppleva världen utan också en möjlighet att vara en del av Allt på ett djupare vis när gränserna mellan de olika formerna vi upplever vad gäller tid och rum suddas ut. Och Lena tog tillvara på det med och undersökte noga sin nya tankestruktur. Enligt den kristna mysterieberättelsen kommer man ur lidandet genom att acceptera det. Jag tror Lena kom en god bit på den vägen. Mycket tack vare demensen -i kombination med en aldrig sinande nyfikenhet.
När jag är sjuk och dum och tänker att nu ska jag verkligen vara glad för det, det är då jag blir glad! Och det är något alldeles nytt i mitt liv. Jag kan nu aldrig bli riktigt ledsen eftersom jag blir glad av att vara ledsen. Hur jag än går, i vilken sorgsenhet som helst så kommer jag i det glada. Det är fantastiskt att få vara med om det här.
Man måste inte resa till Brasiliens djungler för en ayshuascaceremoni eller inta annan psykedelika för att uppleva nya nivåer i sitt medvetande.
Våga vänta. Det kommer ändå.
En stor bonus med att som skrivande ha Lena som vän var att hon ägde en av Sveriges bästa berättarröster. När Sveriges Radio la ner sin inläsningsstudio i Uddevalla fick jag vara hennes publik istället för Sveriges radiolyssnare. Och jag fick ynnesten att höra hur mina egna ord lät när Lenas läste dem. Och när Lena läste lät ju allting bra!
Våra middagar i Ulebergshamn avslutades alltid på andra våningen med högläsning av mina, hennes eller andras texter. Sitt yrkesverksamma liv hade hon till stor del ägnat åt skrivarverkstäder i skolor där hon uppmuntrade elevernas skrivande, bearbetade texterna och satte upp föreställningar så ungdomarna kunde få se sina egna ord i ett nytt ljus.
Kattögon hette det projektet hon var mest stolt över. Att se i mörker. Stolt, inte för att hon stod på scenen, utan för att hon kunde vara ett verktyg för att få fram den unga människans eget språk så eleverna kunde få syn på den inre verklighet de inte visste om att de hade.
Som smed i ordverkstan var hon ett fullfjädrat proffs som alltid hittade öppningar i ordhärvorna och vände på perspektiven så det oviktiga ramlade av och texten satte sig.
När jag skrev om mina livs värsta upplevelser sa hon; Det här var det absolut roligaste jag någonsin läst! och genom hennes blick förvandlade mina tragedier till komedier. Bara sådär! Va! Haha.
När jag skrev om naturen, och vad vi gör mot den, som jag tänkte det nog var lite patetiskt att emotionellt appropriera på, då skrattade hon inte. Då satte hon en guldstjärna i kanten av arket. Här har du något. Det här är viktigt.
Hennes förmåga att sovra mellan vad som var sant och vad som var falskt fallerade aldrig. Hon var en stämgaffel, med absolut gehör.
På sin sista högläsning på Café Olivia valde Lena ut ett stycke ur Bo Grandiens Japanen som försvann. Nästa dag ringer hon mig och säger.
”Vet du, Bo Grandien dog igår.”
Så var det jämt med Lena. Vilket illustrerar hennes djupa närvaro och känsla för tajmning. Även när hennes hand tog ut en bok ur bokhyllan så visste handen.
Jag minns när vi var på en meditationshelg med en vis man som varit munk långtborta jättelänge. Han hade mediterat jättemycket och nu försökte han förklara för församlingen att Det här är ingen gruppresa! Ska man bli fri måste man ta klivet ut själv.
Alla sitter kvar som tända ljus i väntan på nästa visdomsord.
Lena reser sig och går ut. Tajmningen.
Att man måste ta sina egna kliv, det behöver man ju inte åka till Indien för att förstå. Lena gick alltid sin egen väg. Lagar och regler var rekommendationer och den egna instinkten var det som gällde. Alltid.
Stod det en skylt på dörren med orden ”Förbjuden ingång” läste Lena ”Välkommen! Bakom den här dörren finns det något spännande!” och klev in.
Stod det ”Överträdelse beivras” blev hon ännu mer ivrig att se vad som fanns bakom den stängda dörren.
Var den låst hittade hon alltid ett öppet fönster. De som trivdes bakom stängda dörrar och stängda fönster hade av förklarliga skäl svårt för Lena. Men varhelst hon än hamnade så släppte hon in luft och friska vindar.
Jantelagen var totalt obegriplig för henne. Varför skulle man inte tro att man var nåt? När man ju var det? Som alla människor är.
Hon spelade alltid teater men låtsades aldrig. Som den skådespelerska hon var kunde hon alltid läsa av när någon spelade upp en jargong. Och som den okynniga lilla My kunde hon inte låta bli att sticka hål på folks bubblor och jargonger.
Det var irriterande eller berikande, beroende på huruvida man var intresserad av att veta vad som fanns bakom masken eller inte. Alla är inte det. Men de som var intresserade av sin kärna kunde alltid lita på att de blev sedda av Lena.
Hennes känsla för vad som var sant eller falskt kunde inte ens herr D.Ement skaka ur henne.
”Vad är det! Varför ser du på mig sådär!” sa hon när jag satt där med ett påklistrat leende, för trots den fina servicen på Fjällbacka Service, så är det ju ledsamt att se livet monteras ner hos ens bästa vän, det går ju inte att komma från.
”Du ser på mig som om det är synd om mig! Och det är det! Haha.”
Lena kunde man inte låtsas för.
Det var inte bara hennes egna personliga tragedier som tvingade henne se bakom masker. Hon ägde ett uppriktigt intresse för livet i hela dess färgskala. Ljus såväl som mörker.
Först ville hon bli präst men insåg att i kyrklig verksamhet skulle hon behöva ta hänsyn till konventioner och i värsta fall även dogmer vilket ju var alldeles omöjligt för en i hjärtat enfant terrible så det fick bli ett liv i den fria konstens rum istället.
Men först sökte hon sig till äldrevården som en praktik inför skådespelaryrket. Enligt Lena hade alla med ambitioner att arbeta i konstnärlig verksamhet en skyldighet att göra sig bekant med döendet och döden. Klarade man bara av att se de ljusa sidorna av tillvaron var det inte konst man ägnade sig åt utan underhållning/eskapism.
Medelmåttighet och plagiat stod hon inte ut med. Original och kärnfullhet var vad hon sökte i allt och hos alla.
När jag frågade henne hur musikunderhållningen varit när frejdiga dragspelare besökt Serviceboendet var svaret: ”FÖRFÄRLIGT!”
Men på ålderns höst hade hon blivit något mer överseende så hon la till ”men det var fint att de försökte iallafall.”
Även in i demensen fortsatte hon hitta trådar som ledde ut ur de där små separata boxarna man gärna sorterar in sina tankar och varandra i. Lena förblev alltid en sån där nyfiken unge som öppnar alla lådor och häller ut allt på golvet, huller om buller och sätter sig mitt ibland det med sax och penna och började leka. Vid vaskulär demens inte minst.
Hon vände och vred på det som ramlade ut, alltid ur det öppna, nyfikna lilla barnets perspektiv.
Från sitt rum på Fjällbacka Serviceboende såg hon Fjällbacka kyrka och då hon växte upp i Uppsala var hon så glad över att få se domkyrkan igen!
Till kyrkan skulle vi gå och berätta saker för Gud fader sa hon.
Det är alltså inte vi som ska lyssna på honom utan han på oss!
Ja, förvänta oss några svar av Gud det kunde vi glömma.
”Vi kan inte kräva några svar av honom. Han är faktiskt ganska trött. Och gammal.”
Men vi skulle dansa i kyrkan.
”Det är bättre att vi fortsätter ta små snedsteg” förklarade Lena. ”Att de känner att vi är dansanta.”
Men kyrkan hölls coronastängd så Lena hittade på andra ställen där vi skulle träffas.
”Vi ska mötas i skogen. Och skogen är inte bara detta med träd utan även det som är främmande, det okända. Det är farligt där. Farligt med glädje! Och där ska vi mötas igen och det ska bli så spännande. För mig också.”
Lena var en sån som öppnade dörrar och klev in. Men nu har hon öppnat dörren och gått ut. I den där vilda spännande skogen.
När jag öppnar det kurbitsmålade skåpet från 1832 som hängde ovanför hennes säng är det helt tomt förutom en lapp där det står:
“När jag öppnar dörren försvinner mörkret gråtande i solljuset!”
/ Lisa Åstrand