in bottnabulletin #22

Lena klev ur den här livslådan innan en nytt europeiskt krig slog ut i svart blom. Men hon var liten flicka under andra världskriget och här är ett av hennes minnen från den tiden. 

På en ö i norra Bohuslän vid Norges gräns sommaren 1943:

Det var en ö och höga träd växte under ett brant berg, där låg ett torrdass och inne i dasset växte getingar, de brukade låta som de tyska flygmaskinerna när de rörde sig snabbt och nära över det bleka stilla havet på sin väg till Norge.

Huset låg framför dasset. Hon som vi hyrde av hette Stahre och hon hade en ko som bodde på en sommaräng ovanför havet. Därifrån kunde hon se alla horisonter, men mot Norge fanns ingen horisont, där fanns mark, kanske var det berg och ljunghedar som här.

Båtarna brukade passera förbi vår ö, de hade ett annat ljud, ett mörkt ljud, som rörde sig genom vattnet fram till oss. De fläckiga torpedbåtarna var roligast. De rev upp glänsande vattenberg med frasande skum på topparna, de närmade sig den vita, av barnfötter hårt trampade, snäckskalsremsan och mina syskon kastade sig jublande i detta gungande hav. Jag fick sitta med mamma och titta på. Jag var bara tre år. Det var 1943.

Tant Stahres ko fanns hela tiden ovanför oss på ängen. Hon ville bo ute, man hade försökt ta hem henne när det regnade, när det var storm, men hon vrenskades, hon ville tillbaka, hon galopperade med skumpande bakdel till sitt bete och där stod hon med mulen mot Norge, stilla, medans måsarna skrattade ovanför hennes huvud och lät sig kastas mellan uppåtgående vindar.

Oftast åt hon gräs, klöver, åkerfräken. En gång åt hon badrock. Vi hade hängt den på grinden. Det var en varm morgon när vi kom tillbaka efter badet stod hon där och tuggade med blanka glada ögon. Saliven rann från hennes mule. Det var mammas badrock, blå med gungande vita ränder, som havet. En bit av ärmen var borta. Mamma skrattade och kliade kon mellan hornen. Pappa sa vid frukosten att det var för att kor tycker om salt ibland, precis som människor.

 

Det var kväll. Allt var som vanligt, himlen mörknade, havet mörknade, men havets alla vågor lyste som silver där de blåste från Norge hem till oss.

Också den här kvällen satt fru Stahre på mjölkpallen på ängen. Hon lutade huvudet mot kons varma buk och hade redan stävan halvfull. Blicken var vänd mot vågorna och plötsligt såg hon något, vad var det? Var det drivved eller drunknade människor? Skulle hon gå ner och se efter eller skulle hon mjölka färdigt, det var väl bara drivved? Hon satt kvar. Plötsligt såg hon det ilandflutna timret resa sig, det var två levande män. De stod vid strandkanten, de gled ihop, blev en enda gestalt, omfamnade varandra. De gled åter isär och kom upp mot henne.

Hon satt med stävan full med ljum mjölk, utan ett ord räckte hon fram den vita drycken och de drack. De hade svarta ansikten och händerna som höll stävan var svarta. Hon förstod att de hade gömt sig i kollast och lyckats hoppa just där tyska fartyg tilläts passera svenskt farvatten. Hon sa ingenting. De hade frågat om de kunde få skydd för natten och hon hade pekat.

Det är natt och jag vaknar. Det är inte av flygmaskiner jag vaknar och jag är inte rädd. Jag går upp i mörkret, öppnar dörren mot köket, bara på glänt. Det är så märkvärdigt detta ljud som jag hör, som jag vaknat av. Munspel, får jag senare veta att det heter. Musik är det. Musik i köket. På natten.

Vid bordet intill fönstret sitter två främmande män med pappa. Fönstret är nog öppet för mörkläggningsgardinen rör sig sakta i nattvinden, kanske slipper lite av karbidlampans förbjudna ljus ut?

Jag går fram till pappa och glider upp i hans knä och jag tittar på de två männen. De är svarta, har svarta ansikten och svarta händer, och de har tagit på sig mamma och pappas badrockar.

Han som har mammas badrock, det är han som spelar på munspelet. Kossan har tuggat på badrocksärmen och den är så kort på hans arm som inte är svart, och det är bara handen som håller munspelet som är svart. Han spelar och spelar och skrattar på samma gång som han spelar och munspelet är så litet och det gömmer sig nästan i hans skägg som är rött och stort och den andre mannen skrattar också och mamma skrattar och tar grytan från vedspisen och sätter den på bordet.

Köket blir vackert när det gulröda skenet från spiselden möter karbidlampans vita ljus. Det kommer tallrikar på bordet, alla äter, jag äter ur pappas tallrik, det är gröt och det är hallon i gröten. Drivor av hallon. Mamma häller upp någonting i glasen, jag får inte dricka av det, det är starkt.

 

Nu. Det är morgon, nu… Allt är ljust, alltför ljust. Solen rinner på det vitmålade verandaräcket, jag vänder bort huvudet, ser på honom. Han talade till mig nyss men jag förstod inte. Han lyfte mig högt, jag såg allting uppifrån, pappa som stod och talade med tant Stahre, den andre mannen. Mamma som böjde huvudet bakåt och såg när jag flög, hon log. När jag landade på verandagolvet böjde hon sig ner mot mig och sa att det skulle fara med båten nu, de två norrmännen. De skulle till Strömstad, gå till polisen och be att få stanna i Sverige. Flyktingar, sa hon. Ett ord. Flyktingar.

Nu går jag fram till honom, kramar hans ena ben. Jag håller hårt, tänker inte släppa. Mamma och pappa lossar mitt grepp. Han går baklänges nerför verandatrappan, han vinkar, nu tar han fram musiken. Han spelar för mig. Nu går han. Jag kastar mig baklänges på verandagolvet. Gråter.

/ Lena Hummel-Gumælius

(Texten publicerades Världens gång, GP 31/8/2017)