är det lätt att bli dyster. Valet gick dåligt och Sverige kan få en högerregering som är tvingade att hålla sig väl med Sverigedemokraterna. Elen har blivit dyr, sommaren har tagit slut och det mörknar. Själv har jag dragits med sviter efter en kombination av fjällvandring och liekurs med ett krånglande knä.
Men ibland dyker det upp en ljusglimt. Det handlar om nobelpris. Kul att Svante Pääbo fick nobelpriset i medicin. Men än roligare var nobelpriset i fysik, som i år gick till tre fysiker, Alain Aspect, John F. Clauser och Anton Zeilinger, av vilka jag träffat två av de tre. Det var längesedan i ett annat millenium, närmare bestämt kring början av 1980 talet. Då hade jag skrivit en avhandling i filosofi om tolkningar av kvantmekanik och forskade kring dessa frågor. Jag var på en fysikkonferens i Italien. Det var en äkta italiensk konferens, den höll på länge och hade tretimmars luncher, där det serverades vin till maten. (kvaliteten på föreläsningarna strax efter lunch var ofta låg.)
På kvällen umgicks vi i kongressbyggnaden. Jag minns att Alain Aspect spelade piano. Vi diskuterade de experiment han sedan skulle göra och som gick till själva kärnan i kvantmekanik. Albert Einstein hade 1935 tillsammans med två av sina doktorander formulerat ett paradoxalt exempel på ett par partiklar som kom från ett gemensamt ursprung och befann sig i ett visst kvantmekaniskt tillstånd och där det verkade uppträda en avståndsverkan. Det där trodde inte Einstein eller hans doktorander på. Sådana här problem spelade en stor roll i diskussioner mellan den danska fysikern Niels Bohr och Einstein, där Bohr var nöjd med att kvantmekaniken avvek från den värld vi upplever medan Einstein trodde och hoppades att det skulle gå att finna en enhetlig teori som förenade kvantmekanik med övrig klassisk fysik.
En nordirländsk fysiker, John Bell, som jag hade förmånen att träffa flera gånger, formulerade i början av 1970-talet en olikhet som måste råda för ett system som Einstein och doktoranderna diskuterat – under förutsättning av att det inte fanns avståndsverkan och att de två partiklarna i varje stund hade bestämda egenskaper, även om vi inte visste om dem. Han visade också att kvantmekaniken inte uppfyllde olikheten. Det var länge en öppen fråga om vad som gällde, kvantmekanikens förutsägelser eller olikheten. Det blev Alain Aspect som så småningom gjorde experimenten, som visade att kvantmekaniken inte uppfyllde Bells olikhet.
Anton Zeilinger berättade över en öl om sina projekt. Han och hans grupp arbetade ned att få större och större föremål att uppträda kvantmekaniskt ungefär som fotoner (ljuspartiklar). Dessa kan uppträda både som partiklar och vågor. Vi skojade med Anton och undrade om han kunde försätta sitt ölglas med innehåll i ett sådant tillstånd, fast då skulle det bli svårt att dricka ölen. Grattis till nobelpriset!
Att jag träffade de två nobelpristagarna var inte så konstigt efter som jag var aktiv i fältet. En märkligare sammanträffade hände mig i Jerusalem många år senare. Det var 2012 och jag och Inger bodde på American Colony i Jerusalem. Jag hade varit på en bioetisk konferens i Nazaret – jag bytte forskningsinriktning i början av 90-talet – och nu skulle Inger och jag göra Jerusalem. På American Colony, som figurerar i Selma Lagerlöfs Jerusalem, fanns en bokhandel. Jag var där och snoka runt och kom i samspråk med ägaren. Rätt som det var frågade han om jag ville träffa en spion. Han presenterade sin medhjälpare som visade sig vara Mordechai Vanunu, mannen som avslöjat storleken på Israels hemliga kärnvapenprojekt för brittisk press 1986. Han hade lurats till Rom samma år, sövts och transporterats till Israel, där han dömdes till fängelse. Han släpptes 2011 efter 18 år i fängelse. Nu hjälpte han till i bokaffären och berättade att han fortfarande levde under restriktioner, som att han inte fick lämna Israel. Jag berättade att jag hade varit med i Forskare mot kärnvapen och att vi hade engagerat oss och krävt att han borde friges och att jag var glad att han äntligen var ute. Efter lite småprat så skildes vi och tillsammans med Inger övergick jag till att göra Jerusalem och Döda havet.
När tiderna är dystra får man pigga upp sig med sina minnen. Fördelen med att bli äldre är att det blir fler och fler minnen att sjunka ner i. Men framför allt får vi arbeta för att tiderna inte ska vara så dystra.
Stellan Welin