Litet mer än ett år på sena 60-talet tillbringade jag i Afrika tillsammans med min dåvarande man, Peter Enderlein, som av viltvårdsdepartmentet i Dar-es- Salaam fått uppdraget att undersöka djurlivet i och längs med floden Ugalla i nordvästra Tanzania. Minns krokodilen som låg och sov bara några meter från den två decimeter smala strandkanten där vi gick, nä, nästan balanserade, den där första dagen, och jag tänkte hur ska jag nu kunna sova ett enda ögonblick i tältet vi satt upp alldeles intill; ett gammalt engelskt militärtält utan golv, ugh, där en krokodil lätt kunde ta sig in. Men det gick ju bra. Krokodilen åt aldrig upp mig och sagan är inte slut.
Efter Ugalla kom uppdraget att med landrover och till fots utforska och kartlägga ett område stort som hela Skåne runt den uttorkade sjön, Lake Eyasi, även den i nordvästra Tanzania. Hur många zebror, elefanter, giraffer, bufflar, lejon, wildebeasts, hyenor, etc fanns i området. Och var fanns det vatten i detta på gränsen till ökenlandskap. Vattenhålen var extremt få och vi var så klart därför rätt så besatta av just vatten och kunde fara omkring på dessa ändlösa savanner en hel dag, eller två, (det fanns naturligtvis inga vägar, bara enorma vidder, torrt gräs och blå himmel så långt ögat nådde) innan vi lyckades spåra upp en liten källa någonstans. Där slog vi läger under något stort, högt träd där det nästan alltid vimlade av små nyfikna apor. Det är förvisso med förfäran och djup sorg jag nu läser hur förödande klimatkrisen drabbar detta unika men, vad vatten beträffar, redan sköra paradis.
Elefanter älskar ju vatten och det fanns på den tiden en hög brant klippvägg varifrån vatten sipprade ner och som de drack med sina snablar eller vällustigt duschade sig med. Dessa stora djur ser dåligt, men har utmärkt hörsel. Om vi då satte växeln på ettan och långsamt, långsamt tog oss in bland de badande elefantmammorna och papporna och deras bebisar kunde vi sedan, med bilmotorn avstängd, sitta i timmar med dessa mäktiga, underbara djur bara någon decimeter från våra nedvevade bilfönster. Hade jag vågat hade jag kunnat sträcka ut handen och klappa dom. Det var nog lika bra att jag inte gjorde det 🙂
Eva Enderlein