in bottnabulletin #24

Det var tänkt att det skulle handla om Sara Hummel-Gumaelius Johansson stund på jorden.
Men det blir aldrig som man tänkt sig. Eller iallafall inte som jag tänkt mig för hos mig är tanken blott ett enkelt redskap utan befälsbehörighet. Känslan leder min penna.
Jag, det vill säga Lisa Åstrand, rinner iväg i ett flöde av ord som liksom en flock måsar kretsar kring den blå cirkeln hav kring Hamburgö som var tillvarons nav för oss båda. Eller tre snarare, de tre personerna som har birollerna i denna essä. Huvudrollen har Havet/Evigheten.

Försök inte ens läsa den här texten på mobilen. Skriv ut på papper och slå dig ner med te och skorpor. Gärna på en plats med havsutsikt. Om inte får det duga med någon form av eld.

Sitter du bra? Varmt välkommen till det stora blå. Nu börjar slutet.
Scenen där det här samtalet utspelar sig är för ett år sen i ett rum på översta våningen av Fjällbacka Servicehus. Det är januari 2022.
Fjällbacka kyrkas silhuett står stolt utanför fönstret. Den kyrkan jag träffade Lena i en aprildag för 19 år sen när hennes son, min vän Måns begravdes.
När Måns kastade sig ut i Evigheten skiftade vänskapen form till Lena och mig. Måns och Lena var så lika. Lika blixtrande vassa intellekt, lika skamlösa mot alla former av konventioner, lika jättejobbiga. Lika underbara.
Med den skillnaden att Lena valde att fortsätta leva även när livet blev svart.
Nu bor hon på ålderdomshemmet och bristande lokaltrafik mellan kommunerna och pandemiska restriktioner har hållt oss från varandra. Ibland pratar vi i telefon men det har blivit allt svårare för oss att förstå varandra genom den kanalen.
Lena sa att när vi ses ska vi gå till kyrkan och dansa. Och ta lite snedsteg så blir de glada!
Men pandemin stängde kyrkportarna och när de öppnades igen hade demensen gjort kaffeved av styrsystemet bakom Lenas förut så spänstiga steg så vi kunde inte gå dit.
Och nu ska hon dö.

Jävla Måns, muttrar jag när jag går in på Serviceboendet, som ålderdomshem heter nuförtiden, för att påbörja vakan hos Lena. Det skulle varit du som suttit här!
Dödshjälpsförespåkarna tjatar om att alla ska ha rätt till sin egen död. Men det är ju bara livet man kan ha nåt slags beslutsföreträde i. Sin död, den slipper man ju. Döden är inte din. För när man är död är det ju andra som får ta hand om det du lämnade kvar. Sorg, frågor, glädje, barn och gamla mammor.
Du smet din jävla fuskare.
Men tack för att du gav mig Lena. 

På ett A4 papper utanför hissen är ett Håkan Hellströmcitat upptejpat:
Jag tror, När vi går genom tiden
Att allt det bästa inte hänt än

Ett märkligt val kan man tycka att sätta upp just detta citat på ett äldreboende. Sista stationen.
Vara barn på julafton, springa ut på första sommarlovet, första förälskelsen, första barnet, första egna hemmet, drömjobbet, första gången man blir sedd, verkligen sedd. Första priset och tröstpriset. Allt det bästa har väl till största delen redan hänt vid den här fasen av livet och utsikterna för nya segrar torde vara begränsade.
Eller är denna yangneurotiska besatthet av segrar fel utgångspunkt? Vem har sagt att utveckling och växande, uppåt, framåt, mer och mer hela tiden är så himla bra?
Donald Trump har sagt det. Ett axiom med samma filosofiska djup som en cancercell, som bara utökar sina andelar för utökandets egen skull. Till slut kollapsar dess värdkropp under alla segrars tyngd.
Som vårt jordklot håller på att göra nu på grund av alla våra så kallade triumfer.

Godkänn, sa alltid Lena. Om alla känslor, alla tillstånd. Även de allra värsta. Godkänn. Acceptera, gör inte motstånd, följ flödet.
Den nedåtgående strömmen är nog så god. Men tappa inte uppmärksamheten. När det bär lodrätt neråt i livets flumeridefärd: enjoy the ride.
Jovisst, avveckling, sorg, förmultnande, bör vara minst lika viktigt som det optimistiska växandet om materien i kretsloppet ska dansa i takt.

Och kanske ålderdomshemmet inte är slutstationen utan startbanan -till Evigheten.
Jordelivet är kanske bara en lång repetition där man ska hitta sin roll i en föreställning och få replikerna att sitta. När man dör, DÅ går ridån upp på riktigt. Repetitionsarbetet är över föreställningen kan börja. Eller sluta. Ensemblen lägger av sig sina roller, kliver av scenen och ner till publiken.
Dramat är över, festen kan börja.
Ja vad vet jag.
Den som inte lever får se.
Eventuellt.

Så är jag här vid Lenas säng igen. Tidigare i veckan talade hon litegrann och jag spelade musik på I-paden. Lena sträckte upp armarna ovanför huvudet och dansade med armarna i takt med musiken och mina armar dansade med hennes och kyrkan utanför fönstret såg på. Dit vi skulle gå och dansa, och ta lite snedsteg så blir de nog glada, Gud fader och allihop.
Vi kom inte dit men vi dansar iallafall. Hey Ma Durga, Oh Moder Durga. Universums moder.
Snart är du åter i din mammas stora famn lilla Lena.
På väggen hänger en broderad tavla av litteraturkritikern Margit Abenius, från Samfundet de Nio, med en teckning av Lena som förlaga. Margit och Lenas mamma Märta hade Andliga klubben ihop. Tydligen uppfattades det vara andligt att sy.
I tavlan står en liten Lena i kjol med rutor i alla möjliga olika färger och utslaget hår och håller sin mörklockiga vän i handen. Också hon i rutig kjol. Ovanför dem lyser solen.
Nu är det månen som lyser in över Lena och hennes mörkhåriga vän, jag, som håller henne i handen.
Över Lenas axlar ligger den rutiga färgglada yllehalsduken jag köpte åt henne i Angelas klädaffär, klädbutiken vi brukade ha som utflyktsmål när glasskiosken och kyrkan bommat igen ”Ni behöver inte köpa nåt. Kom hit och prova kläder så bjuder jag på kaffe!”. Runt min hals hänger en likadan.

Idag inga ord, ingen dans. Bara väntan på Guds taxi som plockar upp Lena och lämnar mig kvar på trottoaren med hennes bagage av böcker, broderade tavlor och babushkasjalar.

Skär det inte när man skjuter rötter bland vassa stenar och snäckskärvor från forna havsbottnar? skrev Lena om växande i en av sina anteckningsböcker.

Javisst gör det ont när rötter skjuter djupare och knoppar brister etcetera, men det är ljuvligt att falla. Alla nöjesfält av rang har det branta fallet inkluderat i sina attraktioner.
Den stora segern är förmodligen att lägga ner vapnen och inte strida mer. Falla fritt. the Great Surrender. Som är så nära nu.

Men vi har instinkter att leva och hålla fast i kroppar och varann. Och att sitta vid min bästa väns dödsbädd är som att sitta och dingla med fötterna vid randen av ett svart hål en av oss snart ska slukas av. Och slukhålet är så jävla becksvart att inget eko kommer tillbaka när man ropar. Närheten till Döden är som att vara nära Dementorerna i Harry Potter, de som äter upp ens själ. För Lena är en del av mig. Och snart är hon uppäten av livets kretslopp och dansar eventuellt vidare i en annan form, men den formen känner jag isåfall inte till.
Även om jag hellre hade varit på yogahelg i Lane Ryr som de andra så måste ju nån vara med på detta Lenas Once in a lifetime experience.
”Satsa på henne! Det är viktigt” säger min yogalärare när personalen på Serviceboendet berättat att Lena slutat äta och dricka och jag ringer och avbokar helgen som skulle bli den första yogaträffen efter pandemin.
Jo, en dödsel är lika, ja vad ska jag säga…  fundamental, som en födsel så jag satsar på det.
Shavasana, Död mans position är lika viktig som Solhälsningen. Vilan. Äntligen Ge upp.
Denna helg ger ett ypperligt tillfälle att studera den positionen.

Även om jag gärna vill vara vidsynt och insiktsfull om att allt är Ett, Döden och Livet inkluderat, blabla, så är det inte så det känns.
Allt som finns just nu är tid, rum och separation. Och snart är vi åtskilda för evigt.
Det blir fredag, Lena sover och jag sitter vid hennes säng och äter chips och läser en Hänt Extra jag hittade i dagrummet. Ett fredagsmys som utan någon som helst ansträngning kvalar in på mitt livs top ten ödsligaste.
Men vänta, till Lenas sista föreställning inträder en ny deltagare på scenen. En dam i pagefrisyr, ljusgul tröja och en blå rosett knuten runt halsen rullar ljudlöst in i rummet.
Sara.
”Personalen berättade för mig att det nu är fråga om vaka. Jag och Lena har inte umgåtts särskilt mycket de senaste åren men hon är iallafall min syster.”
Eftersom systrarna Hummel-Gumaelius inte visat intresse av att umgås under de åren de bott här på samma servicehus, storasyster på översta planet, lillasyster på bottenplan, så hade jag vare sig förhoppningar eller förväntningar att Sara skulle engagera sig i vakan, även om jag bett personalen att meddela henne om det lågmälda drama som pågår här i rummet högst upp på gaveln ut mot väst.
”Och så tänkte jag att kanske du vill ha sällskap också.”
Ja, det har jag gärna. Har du vakat vid någons dödsbädd förr?
”Nej.”
Inte jag heller. 
Så sitter vi här. Två främlingar från varsin ände i Lenas liv. Sara från barndomen. Jag ålderdomen.
Lena vaknar till och vinkar igenkännande åt sin lillasyster.

När det är dags för kvällsmat rullar Sara ner till sin lägenhet på bottenplan och kommer tillbaka efter frukost nästa morgon.
Jag sitter kvar så länge Lena är vaken och när hon sover, sover också jag några timmar på en madrass i köket medan någon personal från Natten är hos Lena. Personal från Natten. Åh Gud vilket vackert namn på en arbetsstyrka. Som avdelningen för Karons roddarmadamer.

Vi är nybörjare båda två, Sara och jag. Den tredje personen i denna fatala enaktare; Lena själv, berättade, när hon fortfarande hade ordning på sitt minne och sina ord, hur hon bar sin pappa i sina bara armar när han blev gammal och sjuk. Att han blev liten som en fågel. Och hur hennes mammas kista dansades ut ur Uppsala domkyrka innan den sänktes ner i graven på Gamla Kyrkogården utanför våningen på Kyrkogatan.
Lena arbetade även i äldrevården som ung, eftersom hon ansåg att varje konstnär med anspråk att skildra nåt som är äkta är skyldig att bekanta sig med livet i alla dess stadier, även det nedåtsluttande.
Så lite mer vana med det här med att vaka in döden än Sara och mej har hon väl.
Hur gör man?
När vi framfört våra och andras tacksamhetsbetygelser och spelat alltifrån Evert Taube till klassiska klarinettkonserter på Ipaden för den dödsdömde skonar vi henne från utbrotten av underhållning och patetiska sista hälsningar uppkomna ur hastigt dåliga samveten som vill gottgöra att besök och berömmande ord var något vi föredrog tillkom oss själva snarare än att ge det till andra. Och Lena var ju så stark. Hon klarar sig alltid. Ja, Lena är stark. Starka människor blir ensamma.
Eller jag kan ju bara tala om mig själv. Sara verkar vara en såndär människa som menar precis det hon säger. Hon sitter här för det är iallafall hennes syster. Det har ingenting med samvete att göra, dåligt eller bra, utan hederlighet.
Jennifer och Gisela och Eva och allt vad de heter, dessa empatins virtuoser som varit Lenas närmaste de senaste två åren, serverar oss kaffe och kakor på silverbricka i kaffekoppar med guldkant detta ödesmättade tre dagar långa kafferep.
Nej tack, jag dricker inte kaffe efter fem för då kan jag inte sova. 
Just det. Det är ju dödsvaka.
Jamen jag tar en kopp då. 
Ta två! 

Så tassar Malene, kusinen som liksom Sara gifte sig med en man från bygden och blev bofast, in i rummet, och för några timmar är här ett korus av för Lena välkända röster i hennes alltmer krympande livsrum -ett rum som å andra sidan vidgar sig ut mot oändligheten.
Det måste gå vidare på nåt sätt. Lenas essens kan skifta form, men utslockna, icke-existera, det är en absurd tanke. Så verklig som hon är. Orden en vis man sa till mig om förgängelsens förskräckelse kommer för mig:
”Kan du ta något och kasta ut det ur universum?”
Nej det kan jag ju inte. Säga vart allt som försvinner tar vägen kan jag inte heller.
Bara detta enda: Jag är här. Nu.
Sjukdom, död, förlust. Alla dessa existentiella återvändsgränder tillbaka till mig själv: Solhälsningen i all ära: Dödsvaka är Mindfulness hard core.

Det blir lördag kväll, Malene har tagit färjan tillbaka till Hamburgö, Sara har rullat ner till sitt och skymningen faller utanför fönstret.
Fjällbacka kyrkas urtavla lyser som en åskladdad hattifnatt i mörkret. De där varelserna i sagan om Mumintrollen som aldrig sa nåt och bara var intresserade av att röra sig längre ut mot horisonten.
Så många gånger jag sett kyrkans urtavla som en fyr i mörkret när jag kommit till Fjällbacka från havet i båt fullastad med vänner på väg mot Badis och Bryggans nöjen.
Nu får jag uppleva den från den här sidan också. Joni Mitchells Both sides now sjunger i huvudet på mig:

I’ve looked at life from both sides now
From win and lose and still somehow
It’s life’s illusions I recall
I really don’t know life at all

Silhuetten av kyrkan gjorde Lena så lycklig när hon flyttade hit, glad över att hon fick se Domkyrkan igen.
Lena och Sara växte upp på Kyrkogatan 5 i Uppsala med utsikt över domkyrkan.
Sara var det fjärde barnet efter mellansystern Lena, storasyster Kerstin och storebror Ivar.
Pappa Sten, arkitekten, ritade och lät bygga det första sommarhuset på Hamburgö.
Innan sommarstugorna kom till Bohuslän bodde badgästerna på pensionat eller hemma i bohuslänningarna hus där de själva flyttade ner i källaren på sommaren. Eller så gav sig hela familjen ut på sin skuta och hyrde ut hela huset. Som min familj gjorde och katt, hund, ungar och bekanta mönstrade på på seglats längs Sveriges långa kust eller längre ner i ett krigshärjat Europa.
Stugan ligger på Ögården längst ut på västsidan med Bovikens snäckskalsstrand, hela Skagerack och sen horisonten framför och den oändliga västerhavshimmelen ovanför.
Somrarna på Hamburgö tog fäste i flickorna och både Sara och Lena blev västkustbor.

När Lena turnerade Sverige runt för Riksteatern valde lillasyster Sara en än mer poetisk bana: Fiskare på trålaren Anita från Hamburgsund.
Hemma hos Lena har jag hänförts av de svartvita fotografier av moln av måsar som fångar fiskrens bakom båten. Då på 60-talet när det fortfarande fanns fisk i haven och måsflockarna var stora som godavädersmoln. Men jag har aldrig pratat med ägaren till fingret bakom kamerans avtryckare, Sara, trots att vi levt i samma bygd båda två, hon och jag.
Hennes namn står inristat i träbordet jag ärvde efter Måns som hans morfar Sten, Saras pappa, snickrade en gång.
Sara och Orvar står det. Men inte bredvid varandra. Var för sig. Namnet på sjömannen från Hamburgsund som Sara gifte sig med står inkarvat bland namn från Uppsalas konstnärer och intellektuella och en och annan påtänkt nobelpristagare som suttit vid det stora bordet på Kyrkogatan 5. Det är okända namn för mig. Men Orvar, han är känd i min värld.

”Det var 1954 och vi låg i Ystad. Orvar hade en kutter som hette Snövit men den var svart” säger pappa om första gången han stötte på Orvar.
”Det var Tage Nygren och Orvar. Dit gick man inte för där festade de.”
Fest? Spelades det musik på deras båt, bjöd de in folk?
”Musik? Nejnejnejnejnej. De bara drack.”

Söndag morgon.
”Tror du på Evigheten?” frågar Sara.
Ja. Jo, det är väl det man får tro på. När allt annat försvunnit så är det vad som finns kvar. Gör du?
”Ja det gör jag. Men jag tror inte att det är som en stad eller så.”
”Hur tror du att den är då?”
Sara funderar. Evigheten är svårdefinierad men sannolikt vackert.
”Vi har skönheten framför oss som det står skrivet” säger hon.
Det är oklart var det står skrivet men nu är det ju iallafall skrivet här. Och det ligger dessutom i linje med det Håkan Hellströmska påståendet att allt det bästa inte hänt än, utan ligger framför oss.
Kanske det är så. Skönhet framför oss har vi troligtvis, men med absolut säkerhet har vi skönhet bakom oss. Jag vet för jag har också tillbringat många dagar och nätter i stugan på Hamburgö som Saras pappa byggde. Det finns ingen vackrare plats på jorden.
Slånbärsbuskarna som vita moln i Hynnöbukten i maj. De vita snäckskalsstränderna, den gula kubbongen. Den grå vrakveden vi plockade för att tända eldar.
Måns bodde i sin mormor och morfars sommarstuga på Ögården, min pojkvän Niklas i sin familjs stuga på Berga under TV-mastberget. Jag i föräldrahemmet på Köpmansbacken på andra sidan sundet, i Hamburgös södra ände, i en släktgren vars rot härstammade från Hamburgö.
Runt Hamburgö cirkulerade vår värld -när vi inte var tvungna att åka till Värkligheten i Göteborg och våra utbildningar på Universiteten där.

När vi var i det Verkliga Livet översvämmades våra sinnen av skönhet. Vresrosor, havtorn, strandpiltar, kaprifol. Bergen som blommade lila av ljung i augusti. När man efter sena arbetspass gjort fast båten nere vid bryggorna och gick hem över en sovande ö genom ängarna vid 4-snåret och man trots all trötthet var så glad över att få vara vaken nu så man fick vara med om älvornas tidiga dansfest.
Bönderna Stig-Åke och Lars-Ivars kor som andades lugnt och stilla, som Gudar.
Jag och Måns som tagit tåget från Göteborg och promenerar från färjan över sundet till Ögården en frostgnistrande decemberdag.
”Från färjan måste man ut till stugan så man kommer i rätt takt” sa Måns. ”Cyklar man går det för fort.”
Lussebulle, eld i kakelugnen och blyblå skymning över Väderöfjorden.
De blå somrarna sträckte sig vår trios värld mellan Fjällbacka och Bovallstrand och alla öar däremellan. Dem vi solade, dök, plockade musslor från, och sov över på såfort vi hade en dag ledigt från våra sommarjobb på Fjällbackas, Hamburgsunds, Slottets och Bovallstrands krogar.
Saltskär, Hornö holmarna, Kiddö, Stora Håskär, Flatskär, Gråskär, Vedholmarna var de punkter på sjökortet vi nålade fast oss vid.
Våra blå jeansshorts och jeansskjortorna så solblekta att de nästan är vita. Det turkosblå skimret när vågorna slår in och tänder marelden i strandkanten på Boviken på höstkvällarna. Blåsippshaven runt stigarna i april. Som om himlen stigit upp ur underjorden. De blå trästolarna i stugan. Våra blå ögon.
Hela vår värld var blå. Och så gyllene penseldrag strukna av sol och måne över den blå duken.
Gatan av guld fullmånenätterna som går rakt in i Boviken och fortsätter ut till horisonten och vidare.

Den gatuljusbefriade natthimlen ovanför oss i augustis stjärnfallsnätter när vi vandrar Elefantstigen till Vändigen och Regans sjöbod.
Mareldens blå flammor kring bogen på Kjell-Åkes fiskebåt som jag liftar med hem från Fjällbacka på lördagskvällarna. Springsteens Tougher than the rest strömmar ut från högtalarna över det spegelblanka havet.
När jag slutar jobbet på Café Bryggan vid tvåtiden på sommarnatten brukar jag gå till korvkiosken på andra sidan Ingrid Bergmans torg och se om det är nån jag känner där som jag kan lifta med hem. Kjell-Åke är ofta där. Hans fiskebåt ligger förtöjd vid Centrumbryggan, ofta med en Gin&Tonicmarinerad fiskare sovande i ruffen.
Kjell-Åke, Orvars son i första äktenskapet, min granne på Köpmansbacken.
Slagskämpen Orvar har jag bara hört talas om, inte sett. Vad jag vet. Kjell-Åke kallas Stor-Kjell. Men han slåss inte. Han vet hur man skrattar. Skrattar och går sin egen väg. Bygger en katamaran på garageuppfarten för att komma snabbare ut till fisket. Knyter livremmen runt halsen för att bli godkänd av slipspolisen i dörren på Badis. Har en hummer i akvariumet nere i källaren. Kan sen inte förmå sig koka den. Han blev ju som en kompis.
Cyklar ner till hamnen i bara mjukisbyxor och träskor. Rak i ryggen som en mast. Stilig som få. Det sjunger om den mannen.
…It’s saturday night. You’re all dressed up in blue… ljuder över det stora havet från Stor-Kjells högtalare i styrhytten.

Så många dagar och nätter som mitt liv har levts på och kring denna sköna ö. I den blå cirkeln av vatten kring Hamburgö, som knyter ihop alla våras liv härute. Livets nav.
Så många fullmånenätter, solglittrande dagar och, skymningar med snöfall över havet. Så mycket skönhet jag har bakom mig.
Och Sara och Orvar med som bodde i stugan några år innan de skaffade ett eget hus.

Men då, när jag höll på Hamburgö, var Sara och Orvar för länge sedan utflyttade ur sommarhuset på Ögården till sitt hus på Strandbacken på Hamburgsundssidan och våra trajectorer korsades aldrig. Förrän nu.

”Blått betyder hopp” säger Sara. ”Himlen och havet är blått och dem tycker jag mest om.”
Det gör jag med. Blå är den vackraste färgen.

”Den här vann jag på Bingolotto.”
Sara visar en guldlänk runt handleden med tre berlocker i form av hjärtan på.
”Varje julafton satte Orvar på ett nytt hjärta. Tro, Hopp och Evighet. Andra säger Tro, Hopp och Kärlek, men han sa Tro, Hopp och Evighet. Det är mycket vackrare tyckte jag.”
Var han en bra man?
”Ja det tyckte jag iallafall. Han höll ordning på båten. Rent och snyggt. Sånt tycker jag om. Och höll ett öga på mig för han visste att jag var sjuk.”
Sara fick epilepsi i unga år. Körkort kunde hon inte få men hon läste till kustskeppare istället. Det var oftast hon som styrde trålaren Anita.
”Jag tog inte betalt. Jag gjorde det för att det var intressant. Att se vad som kom upp ur havet.”
Vad är det mest intressanta ni fick upp?
”Det kom upp ett stort ankare en gång…”
Det jättestora, som står i parken Hamburgsund?
”Ja. Men jag var inte med då. Det var Orvar och Steve.”

Innan Sara blev fiskare i norra Bohuslän så studerade hon på högskola i Wiik utanför Uppsala. Lektionerna hölls i slottsalarna.
”Där träffade jag en indier, Gopal hette han, som ville ha med mig till Indien. Där skulle jag bli hans åttonde hustru. När han frågade mig om jag ville det trodde jag att han skojade och jag skrattade. Då blev han sur. Sen berättade Kerstin för mig att så lever visst alla där. Det var inget skämt utan allvar! Så när han började komma hem till mig var det mycket otrevligt. Jag fick börja låsa dörren så han inte skulle komma in.”

En annan bekantskap på Wiik föll bättre ut. Bekantskapen med hon som visste hur man levde i Indien.
”Där lärde jag känna den där författarinnan. Vad hette hon nu igen. Hon som skrev Vargskinn…”
Menar du Kerstin Ekman?
”Ja just det. Hon var ofta hemma hos mig och småpratade. Om böcker och författande. Det var mycket trevligt. Jag bodde ju inte tillsammans med någon utan själv så det passade att sitta hos mig och prata i lugn och ro. De andra flickorna tuperade håret, sminkade sig och höll på med sånt. Det var inte Kerstin intresserad av. Och inte jag heller.”
Så du höll inte på med sånt ens när du var i tonåren?
”Nej. Aldrig. Jag hade råttsvansar eller flätor. Råttsvansar hade jag ofta ute på sjön. Och så hittade jag en oljerock som var såpass liten att den passade till mig. Den var gul. Orvar sa att jag såg ut som en kyckling. Och det gjorde jag gärna. Jag tycker om gult.”
Ja, du har en gul tröja på dig idag.
”Ja det har jag. Men råttsvansarna lät jag klippa av alldeles nyligen. Tror du hon känner igen mig nu när jag har ny frisyr? Känner du igen mig Lena? Det är jag Sara…”.

Storasyster Lena vinkade igenkännande när Sara först rullade in med sin stol men nu ger hon inte längre någon hör eller synbar respons.
Den vaskulära demensen försvårade avsevärt förmågan att delta i en konversation och detta att hålla på att dö gör det inte lättare.

Att Lena som varit skådespelerska hela sitt liv och älskar att stå på scenen tiger hör inte till vanligheterna men så är det ju nu. Inget är som vanligt. Allt håller på och kastas över ända. Min vänfastaste klippa, Lena, eroderar. Vad finns att hålla fast vid nu? Evigheten.
Så jag och Sara fortsätter prata på om Evigheten och Män:niskor vi mött däremellan. 
Så du är nöjd med att du blev fiskare med Orvar och inte Gopals åttonde hustru?
”Åka till Indien och vara hans åttonde hustru nej. Det hade jag inte tyckt om. Han var ju 50 och jag var 19. Orvar var mycket bättre. Vi hade så skoj när vi var ute på sjön.
Om du summerar din stund på jorden. Vad var störst?
”Jag är väldigt glad över att jag aldrig behövt uppleva krig. Det är jag verkligen tacksam för” säger Sara med eftertryck och vi är båda tysta en lång stund.
Att stora mellanmänskliga oväder tornar upp sig runtomkring oss säger vi inget om. Det är nödvändigtvis inte bara Skönhet vi har framför oss.
Men bakom oss, allt blått.

”Och så är jag glad över all tid på och vid havet. När vi gick ner till sjöboden och drack kaffe. Men allra bäst var det när vi var ute på havet. När jag först träffade Orvar var han gift så det var lite besvärligt till en början. Jag började med att åka med honom ut och fiska. Han hämtade mig vid bryggan i Sandvik på morgonen. Klockan var 4 och så stävade vi ut när solen gick upp. Ofta var det helt stilla då.”

”Det ser ut som Sandvik” säger jag och pekar på en enkel teckning framför Lenas säng, med sjöbodar och en båt som stävar ut mot horisonten.

Den enda bilden, förutom den broderade Margit Abeniustavlan, Lena har kvar i sitt rum efter sitt idoga dödstädande av lägenheten i Serviceboendet.
Varje dag, när hon fortfarande kunde gå, ägnade hon att packa ner alla de minnessaker jag med omsorgsfull nit garnerat lägenheten med så att hon skulle känna sig hemma i Fjällbacka. Vilket gav henne full sysselsättning all sin vakna tid.
Att dö har jag förstått handlar inte bara om kroppen utan är också ett hårt arbete att släppa taget om sina minnen. Det var inte det lättaste för Lena eftersom hon hade så vackra minnen. Inga massproducerade saker, bara konst och hantverk. I familjen Hummel-Gumaelius är man inte uppvuxen med silversked i mun utan med en sked utskuret ur ett stycke pärlemor. Bokstavligen. Men hur vackra brev, elfenbensbestick och broderier hon än har i sin ägo så måste hon släppa taget för hon kan inte bära med sig ett enda ark dit hon ska och dagarna på Serviceboendet var fyllda av möda.
Varje dag levererade hon bylten och persedlar till personalen med nya försändelser. ”Den här ska till Uppsala”. ”Den här ska till Köpenhamn.”
Måns dotter Isabella ritade teckningen med horisonten i ett glapp i pandemin då det var möjligt att ta sig hit från Stockholm och hälsa på sin farmor. Lena hade svårt för orden så de ritade istället. Så som Lena gjorde med Isabella innan hon lärt sig använda ord.
I Lenas alla hem har hon nålat upp teckningar på väggarna.
”När den här influensan har gått över kommer jag hem till dig och hälsar på dig” sa jag.
”Kära Lisa! Jag har inget hem att hälsa på i! Jag har bara ett stort och ödsligt hav!” sa Lena och jag förstod precis. Vi enades om att försöka hitta ett hamncafé nere vid en brygga och mötas där.
Nu är alla teckningar förutom denna enda enkla teckning med en båt som stävar ut mot horisonten, nedpackade och skickade till Uppsala, Brännkyrkogatan och Köpenhamn (men något fallererade visst i postgången och paketen blev fast i ett förråd i Serviceboendets källare).

”Ja det gör det faktiskt. Så ser det ut i Sandvik” säger Sara och nickar mot teckningen som ser ut som platsen där trålaren Anita tidigt om mornarna stannade till och plockade upp den unga sommargästen Sara från Uppsala för att stäva vidare i soluppgången ut på Väderöfjorden.

Foto: Hamburgsunds bildarkiv

”Orvar väntade med att gå ut för att bli sist av alla fiskebåtar från Hamburgsundsflottan, så han inte låg i vägen för de andra när han stannade i det trånga sundet och plockade upp mig. En som hette Stig Pettersson brukade vara med på båten. Han hälsade mig välkommen ombord. Det tyckte jag om” fortsätter Sara.

En annan sång som rullade ut över havet ur Kjell-Åkes båtstereo på nätterna hem från Fjällbacka dyker upp i mitt inre när Sara berättar.
Fisherman Blues med Waterboys.

I wish I was a fisherman
Tumblin’ on the seas
Far away from dry land
And it’s bitter memories
Castin’ out my sweet line
With abandonment and love
No ceiling bearin’ down on me
Except the starry sky above
With light in my head
With you in my arms
Whoo

”Det var fint när det var stilla men dyningar var bra när vi drog trålen. När det rullade ner drog vi upp och höll fast med knäna när båten rullade bakåt. Och så höll vi på.
Jag såg till att vi fiskade på sandbotten. Andra fiskade på lerbotten och då var fångsten ibland så lerig att de fick slänga den, men på sandbotten var fisken så ren och fin.
Vi trålade även räkor och kokade direkt på däck. Jag valde ut de största räkorna som vi åt medan de fortfarande var ljumna. Det var som i en saga.”
Vilken var den godaste fisken tyckte du?
”Den här kalasfisken. Vad hette den? Kolja!”
Är kolja en kalasfisk?
”Ja det tyckte vi iallafall. Vi åt den med skirat smör och mandelpotatis.”
Gick ni till Danmark nån gång?
”Ibland gick vi till Skagen. Danskarna tog emot sej. Det gjorde man inte Sverige.”
Var ni ute i storm?
”Nej då gick vi ju inte ut. Men en sommardag var det så varmt och stilla att vi tänkte vi lika gärna kunde vara ute på sjön som hemma. När vi kom ut sa Orvar: Nu sätter vi trålen. 
Så plötsligt blåste det upp till 18 sekundmeter. Det är nästan storm. Orvar visste ju alla vikar som skyddade så vi la oss i en vik på Väderöarna.
Mayskär, en annan trålare var ute och ropade på oss, vi sa att vi ligger kvar men de gick hem över Väderöfjorden. 18 sekundmeter på öppet hav. Då blåser det.”
Var du rädd?
”Nej. Jag var inte rädd. Vi låg där över natten tills stormen bedarrade. Orvar rullade cigaretter minns jag.”
Orvar visste hur man hanterade en storm. Lika förstår lika. Orvar var en beryktad storm i Hamburgsund på den tiden. Även om man inte kände honom hade alla som bodde längs kustlinjen hört talas om Orvar.

Han och Willy Trygg hade varsin fiskebåt och en flyttrål. Så drack de och blev osams. Och så drog åt olika håll. En hamnade i Torekov och en hamnade i Skagen. Trålen gick mitt itu. 
En orvisk episod man kan få höra om man är från Hamburgsund, som ju då, på skutornas tid inte handlade om en parkeringsplats kring färjeläget utan själva vattnet. Hamburgsund var den skut- och fiskeflotta som hade hemmahamn på olika ställen runt Hamburgö. Kiddön, Jakobsö, Sjöviken, Sandvik, Vändigen, Udden, Strandbacken, Slottet, Tegelstrand, Grönlid.
Flottan var Hamburgsund, rörelsen var dess centrum. Inte den punkten som en klunga hus vid färjeläget utgjorde.

Sara hade en strategi för att parera alkoholorkanen.
”Jag fick honom att bli periodare” säger hon och jag tycker mig ana ett stänk av stolthet i rösten över förmågan att påverka en sådan naturbegåvning för spriten som Orvar att modulera om sitt intag.
”När han hade sina perioder drack han så mycket att han efter det inte ens ville höra ordet flaska. När han söp bjöd han in sina festarkompis och då ville jag inte vara där. Då flyttade jag in hos en vän som visste att nu var det sådär och så kom jag tillbaka till huset när han druckit klart” säger hon och lägger till; ”När han städat.”
”En gång köpte jag en resa till Spetsbergen och planerade den så att han hade sin superperiod innan. Båten till Spetsbergen var ju som en flytande krog så det hade ju inte gått annars. På den resan var det nog bara vi som såg späckhuggarna och isbergen, vi var de enda som var nyktra. Alla andra bara drack.”  

Jovisst det var ju bra att någotsånär parera stormarna. Men ändå. Leva med en storm. Går det? Även om Orvar hade rykte om sig att vara en duktig fiskare och hantverkare så måste ju orkanerna av alkohol ställt till det. Mer än en trål måste ju gå sönder vid samlevnad med en människa med sådan dragning åt det vilda. Och jo, jag har ju hört människor i deras omgivning nämna kombinationen Sara och Orvar med en suck som inte varit en suck av lättnad.
Folk tycker mycket, men vad tycker Sara? Hon låter lycklig när hon talar om tiden på havet med Orvar.
”Jag tröttnade aldrig. Det var först när jag fick barn som jag stannade iland. Vi skaffade bara ett eftersom jag var sjuk.”
Men hur går det ihop att ha ett barn och periodiska sjöslag?
”När Linda var liten hade de (banken) tagit båten och Orvar fick jobb på varvet i Uddevalla istället. Dit var han tvungen att köra bil så då drack han inte lika ofta.”

När Sara fick epilepsi som ung fick hon inte gå kvar i den skolan hon gick i då. Hennes föräldrar köpte då en papegoja till henne som tröst. Papegojor blir gamla och den fick följa med till Hamburgsund när hon flyttade dit.
”En gång efter att Orvar supit i två veckor vaknade han upp av att papegojan ropade HUR MÅR DU? MÅÅÅR DU BRA? om och om igen. Han var så bakfull att han inte klarade av att gå upp och stänga dörren till rummet Pippigoja var i så han slapp höra henne skrika. Han sa att det kändes som att den retade honom med flit.”

Saras familj kom från Uppsala, Sveriges lärdomsstad. Mamma Märta var textilkonstnär. Pappa Sten arkitekt som ritade kyrkor och bibliotek.

Sara på utställning framför mamma Märthas verk.

Orvar hade en annan, kärvare, bakgrund.
”Hans mamma tyckte jag mycket om men hans pappa träffade jag aldrig. Han var också sjöman. En gång gick han omkring på ett skär i två dygn. Båten hade förlist. Två av hans kamrater hade också tagit sig upp på skäret. Han försökte få dem att inte sätta sig för om de somnar fryser de ihjäl. De två andra somnade men han, som höll sig vaken och i rörelse, överlevde.”
Blev det inte en kulturkrock mellan era familjer, som hade så olika bakgrund?
”Orvar var född 30 -precis som min bror Ivar som dog 31 år gammal i Italien. Pappa gav honom all den kärlek han borde gett Ivar. Ivar fick örfilar för att han inte såg ut som en man. Pappa tog upp honom till sitt rum och stängde dörren och gav honom örfilar. Hans läppar var för stora tyckte han bland annat.”
Jag har sett foton på Ivar och han var ju väldigt stilig. Förresten blev väl inte läpparna mindre av att få stryk. Tvärtom. 
”Ja, när Ivar dog ångrade pappa sig. När hans kista kom från Italien då bad han om förlåtelse.”

Ivar, den flamboyanta, gäckande äldsta brodern i familjen Hummel-Gumaelius, schackmästaren och språkgeniet som dog i Italien och kom hem i en blykista. Matförgiftning. Eller så blev han giftmördad för att han var agent i kalla kriget, eller så dök han ner i en vulkan. Dödsorsaken skiljer sig åt beroende på vem man frågar.
”Han kunde tala nio språk. Han lärde sig alla de slaviska språken därnere och att köra buss. Hade pappa vetat att han kunde nio språk och köra buss hade han kanske ändrat uppfattning.”
Hursomhelst fick Orvar ta den förlorade sonens plats i Stens hjärta.
”Till en början fick vi bo i sommarhuset. Orvar lagade saker som skulle lagas. Det tyckte pappa var bra. De trivdes mycket väl tillsammans. Orvar sa att Pappa är en sån man kan prata med. Med få ord. Men har något att säga.”
Ja det är ju oftast tvärtom. Många ord men inget att säga.
”Precis. Pappa var tvärtom.”

Lenas andhämtning har varit ansträngd hela dagen. Hon låter som en blåsbälg. En mer och mer ansträngd blåsbälg. Dödsvakan går mot sitt crescendo.
Klockan hon burit på armen sen nyårsaftonen 1967 är inte längre kvar på hennes handled.
Den här klockan fick jag när jag fött Måns
varje gång den kärvade eller stannade fick jag en känsla…
då ringde jag Måns och frågade hur han mådde, och jo, nej det var ju inte så bra
Varje gång det var något med klockan var det något med Måns
Fast den dagen han dog 
då sa klockan ingenting, den gick så fint

Hon hade varit så orolig när den stoppade i somras. Personalen ringde och bad mig köpa nya batterier
Jag gjorde det inte.
Jag har ingen klocka. Men det är sent, var det sista Lena sa för några dagar sen när hon fortfarande talade.
Ja det är sent nu och dags att gå ur tiden. Closing time.
Mitt och Saras samtal tystnar. Vi har aldrig varit med om detta förut men förstår intuitivt att nu händer det.
Nu är det bara detta Stora, Lenas kliv in i Evigheten som allt handlar om.
Att hålla Lenas hand och vara Här så hennes stora stund inte hamnar i skymundan av gamla fiskarhistorier.

Ska inte en präst tillkallas nu? 
Äsch, Lena behöver ingen mellanhand. 

Uttrycket ”somnade in stilla” – vilken fet jävla dödslögn. Här somnas det inte in stilla.
Lena min Lena. Varför måste du alltid vara så dramatisk?
Den nedåtgående strömmen är så stark, så stark. Här gäller det att hålla sig i så man inte dras med.
Det går bra. Du klarar det. Vi är här. Allt är som det ska. Var inte rädd. 
Maskineriet är tungt. Systemet pumpar på. Hackar. Stannar av. Tar sig igen med ett ryck. För att till slut stupa på målsnöret -till Skönheten.

Lena är död. Leve Lena.

Måsarna flyger i cirklar som en gloria runt Fjällbacka kyrktorn.
Vindarna vaknar och vänder sig om.
Det blåser upp till storm.

Post Scriptum. Långt efter att denna vaka är förbi skickar Sara mig ett brev med foton för att illustrera denna text. Hon och Orvar på Ögården en augustidag. En solnedgång på Väderfjorden. En nätsäck full med fisk. Hon och Lena på stugans innergård. Sara med råttsvansar djupt nedsjunken i en regissörsstol med en stor stråhatt som en gloria runt pannan. Lena sittande på en vit pall i vitt linne med det långa gyllenblonda håret utsläppt.
Sen kommer ytterligare ett brev från Sara där hon uttrycker sin vämjelse över åren som yrkesfiskare: ”När jag såg fiskpåsen mådde jag illa! Att bara någon kan bete sig som jag har gjort! Först nu kan jag förstå hur vidrigt jag betett mig! Alla, dagar, varje vecka i alla år! Så glad när andra fick lerhal men inte vi. Så noga var jag med sandbotten där vi drog. Aldrig har jag gillat jakt, alla djur skulle leva sina egna liv! Har jag sagt när jag själv var jägaren med stort J!”
Hon vädjar om att jag ska få med hennes ånger i texten, ”Någonstans måste det väl finnas någon liten ficka ledig att jag först nu insett det hemska som jag har gjort, aldrig tidigare!” skriver hon och avslutar brevet med orden: ”Nu är jag vegetarian!”

Lisa Åstrand

Förutom bilden på trålaren Anita vid Hjalmars kaj så kommer alla fotografier från familjen Hummel-Gumaelius familjealbum