Det har varit en händelserik vår bland krig och politiskt elände. Ukrainarna slåss för sin frihet och det är inte bara en floskel med tanke på den despoti som råder i Ryssland. De krigar, dör och dödar. Kriget präglar nyhetsförmedlingen, krigsindustrin går bra, soldater med färg i ansiktet är inte löjliga längre och stridsvagnar är plötsligt trygghetsskapande. Erdogan kräver förföljelse av PKK och att allt kurdiskt ska vara PKK och den svenska regeringen försöker i görligaste mån respektera denna uppfattning. Samtidigt visar Turkiet och Ungern något när de fördröjer den svenska NATO-anslutningen: att de kan trotsa USA trots att USA dominerar NATO.
Och man glömmer lätt hur Zelenskyj blev president: han och hans medarbetare gjorde en tv-serie om hur han blev president och sedan ställde han upp i valet och vann med väldig marginal. Det var som ett stort skämt med politik och politiker i ett land som plågats av oligarker och korruption. Det var ett skämt som Putin ville göra slut på. Zelenskyj däremot insåg att han nu fått sitt livs roll och den spelar han med bravur tack vare det han lärt sig i sitt yrkesliv. Han tog beslut: att stanna i Kiev trots invasionen och alltid framträda i fältklädsel. Konst i kriget.
Själva har vi ett eget mindre krig, kulturkriget, som ändå kan vara förberedelse för en svensk autokrati bland alla de andra despoterna och autokraterna i världen som stärker sina välden. Detta kulturkrig har utropats av framträdande SD-politiker, en kamp mot den dekadenta vänstern och socialismen i kulturvärlden. I stället är det vårt kulturarv som ska värnas. Man kan undra vad som får ingå i detta arv. Får Marie-Louise Ekmans tidiga konst i tidningen Puss vara med? Eller allt annat anstötligt som har målats och tecknats – eller målare som utbildade sig i utlandet, i Düsseldorf eller Paris? Strindberg som avskydde Sverige? Ekelöf? Eller Tegnér som skrev att blott barbariet en gång var fosterländskt? – eller någon som vill ha statligt stöd för att ge ut böcker om någon av alla dessa?
SD vill knyta an till sådan konst som “folket vill ha” – men fiolket, dvs du, jag och andra – behöver ibland sådant som vi tycker är obehagligt eftersom livet ibland inte är så trevligt som vi hade tänkt oss. Där är konsten vår hjälp, jag skriver mer om det strax.
Här vill jag bara säga att det finns en liten by – här – och så finns det en liten by – där – och en till – där – det var visst i Senegal? – och ytterligare många människor och byar som inte gillar de auktoritära dragen i samtiden.
Det viktigaste motståndet är att fortsätta tänka och handla fritt, eller med en överlagd spontanitet, surt eller glatt men i en tillåtande anda och med tillit. Den kommer inte av sig själv eftersom det finns en så stark övertygelse att jag förlorar om du vinner – men så behöver man inte se det och generositet är den bästa gåvan man kan ge sig själv.
Det vi gör och har gjort på denna ort är värt att lägga märke till eftersom det är kulturliv på en oväntad plats och vi ska sträva vidare med detta, hoppas
/ Gunnar Bäck