Det är sommarens första dag när jag och Per Pixel åker upp till Kynnefjäll för att uppleva svensk natur som den är.
Pixel är flygfotografen som inte längre kan se skogen för bara kalhyggen och gått från vackernatur-fotograf till ekocidfotosamlare.
Denna helg har han dragit ihop Bohusläns Skogsnätverk för en Sunday for Forestafavorit i repris -kalhyggecamping -vi träffas och vantrivs och inspirerar varandra att ändra på sånt som vi människor ställt till med.
Pixel har ägnat åtskilliga dagar åt att välja lägerplats. Det är svårt att välja kalhygge, det finns ju så många, det ena värre än det andra.
Men till slut hittade han den ultimata förstörelsen. Skogen är så totalt jämnad med marken och minsta kvist bortforslad att det är inga som helst problem att slå upp våra tält.
Förra veckan var det ännu frost häruppe på nätterna. Nu är det sommarvärme och markerna jublar. Förutom hygget då som ligger skövlat och tyst med ett ensamt träd som är kvarlämnat efter att alla släktingar blivit slaktade.
Kommer att tänka på Trädens hemliga liv. Om hur träden kommunicerar med varandra. Att de har minnen och känslor. Ännu en bok som står oläst i min bokhylla. Jag vill inte veta. Det jag egentligen redan vet. Att växter och djur också har liv som förtjänar att respekteras. För att inte tala om alla troll, vart ska de ta vägen när skogarna huggs ner? Det börjar ju bli trångt på internetet nu.
Jag och Jonathan Lindberg från Naturstiftelsen går ner och badar i sjön nedanför hygget. Kommer upp renade av de tungmetaller som skövlingsmaskinerna släppt ut och kvicksilver som frigjorts i marken när de vänt den.
Medlemmarna i den löst sammansatta, men till skillnad från mig, hårt pålästa maillistan Bohusläns Skogsnätverk dyker upp en efter en.
De komma från öst (Hedekas) och väst (Fjällbacka), de komma från syd (Göteborg) och nord (Strömstad). De färdas i fordon alltimellan Tesla till moped, i åldrar från 10 till 75.
Precis som vi vill ha det. Mångfald före monokultur. Så jobbigt om det bara vore ett gäng sjuttonåringar som samlats på ett kalhygge på Kynnefjäll en lördagskväll. Och så tråkigt om det enbart vore 70+are. Skogar med åldersvariation är starka. Och den mest levande etappen i trädets livscykel infaller efter dess död. Död ved myllrar av liv, är full med insekter, blir näring åt vedsvampar och dess ihåligheter blir fågelbon. Riktigt gamla träd får så kallad pansarbark, så hård att den kan stå emot eld.
Liksom skogen behöver olika åldrar för att hålla balansen så behöver vi människor också det. Tillsammans lär vi av varann och mest lär jag, för även om jag älskar naturen så har jag aldrig varit särskilt intresserad av hur den fungerar. Jag vill bara ha den blommande, doftande, kvittrande omkring mig. Här på kalhygget känner jag mig som vilken kvinnomisshandlare som helst som efteråt begånget nidingsdåd utbrister ”Jag älskar kvinnor!” och förklarar mitt handlande med att ”hon ville det” eftersom hon inte kämpade emot. Och här ligger hon skogen, skändad för mina teoretiska tankar om kärleks skull.
Nej, jag satt inte personligen bakom spakarna i skördaren och mejade ner hela biotoper men jag är en del av den livsstil och samhälle som tillåter det och med min tystnad ger jag mitt godkännande. Orden ”Jag älskar naturen” är fåfängliga utan handling, de virvlar upp som damm på vägarna under skogsmaskinerna terrängband och lägger sig igen när de åkt förbi efter förrättad slakt.
Hävdar man att man älskar nån får en också visa lite intresse för vad föremålet för ens kärlek kan tänkas vilja. Och bidra till dess välmående. Inte bara blint ta för sig.
År efter år efter år har jag och min vän dragit till Kynnefjäll för att slicka såren efter sviterna av vår tid i ekorrhjulet på fast forward som arbetslinjen kommit att bli efter att New Public Managementpandemin dragit fram på 90-talet. NPM, den vinst och effektivitetsfixering som inga vaccin togs fram mot utan blev en permanenterad glupskhet i svenskt samhällsmaskineri. Förmodligen en av anledningarna till att statliga, nu Sveaskog inte verkar kunna få nog utan fortsätter sitt eko-ologiska plundringståg i svensk natur utan att hejdas av sittande regering som snarare är skogsbolagens marionetter än ansvarsfulla ledare som ser till helheten. Vinst före Värde. Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) i Ekot 2 Juni om en ny skogsutredning:
“Grundinställningen är att vi inte ska fortsätta skydda mer och mer skog i all evinnerlig tid. Det är varken bra för ekonomin eller klimatet.”
Med det uttalandet gör han klart att han inte förstår allvaret i klimatkrisen och det ansvar som de styrande har i denna epok att skapa ett hållbart samhälle. Det stabila Holocen har gått över i Antropocen, den av människan skapade geologiska tidsåldern där överexploatering av naturens resurser lett till att vi står mitt i den sjätte stora massutrotningen. Förra massutrotningen var för 65 miljoner år sen när dinosaurierna dog ut. Nu riskerar 75 % av alla arter att dö ut. Men grundinställningen har kommit att prioritera förlegade ekonomiska system före verkliga värden som friska människor och ekosystem är.
Hursomhelst, efter att ha knäckts på mitten av arbetslinjen drog vi ofta till skogs för att få hjärtats tröst och själens läkedom genom att vila i det vilda. Men det blev allt svårare och svårare att hitta de där orörda platserna. Allt oftare slutade det med att vi satt på ett kalhygge med vår semla eller Budapestbakelse och förbannade de som slaktar sin skog istället för att förvalta den.
Jag smaskade i mig min semla och sörjde konsekvenserna av allt mitt homosapienska smaskande och glufsande utan att agera på den kopplingen. Att skogen ligger skövlad beror på att vi som art bara vill ha, inte ge.
”Det vi gör mot världens skogar är bara en spegelbild av vad vi gör mot oss själva och mot varandra” sa Gandhi redan på 50-talet.
Men jag anade ju hela tiden att min utbrändhet inte berodde på ett individuellt karaktärsfel utan var kopplat till en samhällsanda där lummiga skogar, sensibilitet och poesi inte fick plats. Allt vilsamt, mörkt eller vilt skulle huggas ner, förpackas, säljas och förbrukas.
Allt skulle effektiviseras och extraheras nån slags konstruerad vinst ur. Skogar såväl som människor.
Men kalhyggen försvinner inte för att man förbannar de som utför dem. Och nu är jag här igen på Kynnefjäll, med en uppriktig önskan om att förstå varför vi gör såhär och vad vi kan göra istället.
Att den här platsen en gång var djup skog och en skuggig plats vittnar den ännu intakta jordkällaren om som står på en nu solig slänt av kalhygget. Häggen som växer på jordkällarens tak på väg att spräcka det är det enda träd som är kvar. Här bodde en gång människor som levde av skogen. Källaren fyllde de med hallon, blåbär, lingon, tranbär, björnbär, hjortron, svamp och vilt. Nu köps skogsfastigheterna upp för att komma åt skogen, skövla och göra granplantage av markerna. Här kommer ingen mer att vilja bo.
”Titta” säger tonåringen när vi andra redan älgat över de randiga morkullekycklingarna som ligger på den öppna marken.
Ironin i om morkullefamiljen överlevt skövlingen och sedan blivit nedtrampad av de som ska rädda resten av skogen hade varit magnifik. Men de klarade sig denna gången.
Pojken som såg dem har fortfarande inte förlorat sin blick och kopplingen till nuet. Vi vuxna skyndar vidare mot nya visioner. På andra sidan sjön är det träd. Några sticker upp. Vi går ditåt för att se om vi hittar något som kan kallas skog, inte bara plantage. Vi traskar på en dammig skogsväg med planterade trän så långt ögat kan nå.
Så stannar vi framför två gamla tallar.
”Fina tallar” säger Steve Daurer, skogsekolog och naturvärdesinventerare, ursprungligen från Schwarzwald, svartskogen i Tyskland, men nu boende i Arvidsjaur. Steve har anlitats av Naturskyddsföreningen att hitta skyddsvärda skogar häruppe i det av Länsstyrelsen bortglömda Bohuslän.
”Njut” säger jag.
”Det gör jag faktiskt när jag ser dem!” säger Steve.
”Kul att de var kvar” säger Martin Jentzen, skogsingenjör från Hedekas som började som virkesuppköpare men tidigt bröt med skogsindustrin och nu är rådgivare i naturnära skogsbruk.
”Tills vidare” säger Steve.
”Det var de här som lockade oss hit” säger Martin. Annars bara planterade träd. Ingen skog. ”Och det ser ut som det fortsätter så här.”
Enligt ”Skogspraktikan: Varför vi bör gå över till naturnära skogsbruk” som Martin skrivit skulle det varit det omvända. Att man hade tagit några äldre träd som var mogna att skörda och låtit själva skogen stå kvar. Virket är bättre, avkastningen i det långa loppet större när skogen blir kvar till kommande generationer att bruka. Om man naturbrukar istället för skövlar håller naturskogen genom stormar, bevarar biologisk mångfald, har resiliens mot granbarkborrar och så vidare och så vidare.
Nu är det precis tvärtom. Man tar skogen och låter några enstaka träd stå kvar.
”Här är ett som har dött. Men det har en vacker krona” säger Per Pixel.
Steve viker av och går upp på ett berg. Här är det svårare för skogsmaskinerna att ta sig så här har snuttar av skogen fått leva.
”Kronorna har plattat ut sig och för att de ska göra det krävs det 150 år.”
Ännu har örnarna några träd kvar att bygga sina bon i med andra ord.
Solen går ner. Skogsingenjören, naturvärdesinventeraren och några andra visa av erfarenhet tar skogsmaskinsgatan tillbaka till campen. Vi som ännu har lite naivt hopp kvar om att det är ett roligt äventyr att gå i ”skogen” genar över granplanteringen. Genvägar är definitivt senvägar i denna kalhyggesepok. Att ta sig genom en granplantage är som att pressa sig genom en biltvätt, grenar vispar överallt. Rivna och rispade med trasiga kläder kommer vi ut på andra sidan och jumpar över våtmarkens gungfly tillbaka till vårt läger.
Vi tänder en eld på grusvägen, poppar popcorn och lördagskvällen sänker sig över vårt kalhygge. Ju mörkare det blir desto mindre ont gör skövlingen i ögonen. Fågelsång hörs från andra sidan sjön. Två tranor glider tyst över våra huvuden för att ta sig till sin nattplats, stjärnorna tänds.
Martin och hans son traskar iväg några kilometer över fjället där de ställt sina mopeder. Vi tar natt och Jonathan lägger sig i sin sovsäck rakt under stjärnorna, Steve försvinner bort till träden och lägger sig under en gran och vi andra kryper in i våra tält. Vårnatt i naturen -skövlad eller ej, Olles förbund med makterna sjunger i mig -som den gör varje år när våren växer sig till sommar i Bullaren och Kynnefjäll.
…Här sitter jag och röker min pipa på hällen,
och känner hur nattvinden smeker och hugsvalar
Och kommer han inte så kvittar det lika
ty skogen är så härlig och natten är så varm!
De veta ej, de tröga, de lärda, de rika,
Vad livet är om natten i vildmarkens famn…
Så blir det morgon med kaffe och pannkakor. Vi försöker komma fram till hur det blev såhär. Att vi sitter här på ett av de många ohyggliga hyggen som brer ut sig i rasande takt i Sverige sen 60-talet och raserar tjäderspelplatser, lyor, kantarellställen, blåbärställen, mångfalden, själva livet och Mamma hjälp!
Pixel tycker att istället för fokus på lupiner och parkslide kan vi ju vara insiktsfulla nog att inse att det är vi som är den mest invasiva arten på jorden och fokusera på att begränsa oss själva. Se till så vi inte skaffar så många barn.
”Det är problematiskt” replikerar Maria Kuylenstierna, en av de starkaste krafterna i Bohusläns Skogsnätverk. Vilka ska få ha barn? De som har råd kommer ju att köpa sig rätten till flera barn isåfall.
Och vad ska vi göra med miljardärerna då? Gökungarna som detta skövlingssystem är uppbyggt kring att göda och vars livstil blivit norm och medelklassen försöker efterapa istället för att beskatta -med katastrofala följder för Jordens ekosystem.
Jag presenterar mitt ex utopi om att utrota mänskligheten. Att vi inte kan hålla på och käbbla om vilka individers fel det är. Människosläktet som art har fullständigt tappat det och bör elimineras innan hon drar med sig resten av jordens alla arter i sitt utvidgade självmord.
”Tur att du inte är ihop med honom längre” säger Maria som tror på mångfald och generositet, inte utrotning och bjuder mig på ännu en pannkaka.
Nu har vi filosoferat nog och det är dags att fokusera på vad man kan göra och det ska Steve visa. Han har räddat en del skogar i Norrbotten, bland andra, genom att ihärdigt påvisa höga naturvärden. Så vi ska lära oss hitta rödlistade arter för att kunna rapportera in till artbanken och ha dem som att motiv överklaga avverkningsanmälningarna. Det är ju för att rädda våra sista skogar som vi är här, inte bara för att nedslås.
Vi packar ihop oss och beger oss på exkursion i naturskog med Steve i spetsen.
Stigen till reservatet kantas av ett kalhygge. Steve hittar omedelbart vedskivlav på resterna av den forna skogen. En rödlistad art. Här borde man inte fått avverka. Men uppenbarligen har man gjort det ändå.
”Och satt sån här giftig skit” säger Steve och pekar på granplantorna. ”De är doppade i kemikalier så att älgarna och rådjuren inte ska äta dem.”
Jag som trodde att granskott var nyttigt får tänka om.
”Vi har berövats allemansrätten” säger Steve ”Nu finns det bara tio procent naturskog kvar i Sverige. Kanske bara fem procent. Hur ska vi då kunna använda vår allemansrätt. I en granplantage vill man ju inte gå…”
När det gäller Skogen verkar det som om det finns två parallella verkligheter. En verklighet som gäller för privatpersoner där man ska värna naturen. Man kastar inte skräp, man arrangerar inte orienteringstävlingar under vårmånaderna och man kopplar hunden för att inte störa djur och fågelliv. Och så en annan verklighet som gäller markägare och statliga skogsbolag där det delas ut frikort att bete sig ekologiskt laglöst. När våren är över får man tillstånd att totalt rasera djurens hem genom att meja ner rubb och stubb. Bon, stigar och spelplatser. Skogliga städer uppbyggda genom århundraden. Borta.
”Om de ändå lämnat lite pinnar kvar, så det funnits död ved, men nej, allt ska de ta. Allt ska gå till biomassa. Vilken girighet.” säger Steve.
”Och sen kallar de det markberedning och vänder på jorden trots att den största delen av ekosystemet finns i jorden. Marken dräneras på näring och så får de gödsla sen.”
”Gödslar de!” utbrister jag förvånat och i samma stund som jag säger det inser jag hur ensamma ekologerna måste känna sig för att vanliga normala människor inte ser skogarnas och jordarnas holocaust som pågår mitt framför ögonen på oss i detta nu. Vad är det för obsession samerna har däruppe med skog? Hur viktigt kan det va med renskav på julbordet? Kan de inte äta bakelser?
Ekologisk idioti är det nya normala.
”Övergödningen i Östersjön beror på kalhuggningen av Sverige och Finlands skogar” fortsätter Steve. ”All näring och massa tungmetaller i den skövlade jorden rinner ut i bäckar, älvar och sen ut havet.”
Jag som led så mycket av monokulturöknarna av virkesplantager när jag reste i Sydamerika*. Nu är det dit vi är på väg här också. Och när naturskogen ryker försvinner även lingon, blåbär och svamp.
Allt ska in i ugnarna, förbränningsmotorerna, massaverken. Skogen och dess invånare anses inte ha något annat värde än ett monetärt.
”I Härjedalen där jag bor halva året står det hur mycket pengar skogen förväntas ge om man avverkar i husannonserna” säger Gunilla Hamne.
”Det borde stå hur många år träden är, inte hur många kronor de ger” säger Anna-Karin Strandberg.
Vi lämnar förödelsen bakom oss och följer stigen in i skogen. Från slagfält till livets barnkammare. Bladen slår ut idag och hela skogen spritter av liv. Glädjen!
Känslan är helt annorlunda här. Från kalhyggekaoset till skogens harmoni. Här är allt sammanvävt, helt, inte söndertrasat, uppstyckat, avdelat. Att använda ordet helighet är inte högstämdhet vad gäller rummet vi trätt in i. Det är ett konstaterande.
”Det här är ateistens kyrka” säger Steve. ”När den försvinner var ska man finna magin då?”
”Ja, det är så tomt och ledsamt med kalhyggemissbruket” säger Pixel. ”Vissa ställen åker man ju omvägar för att slippa se…”
Men här på Kynnefjällsreservatet finns magi kvar. Tallarna skruvar på sig i de mest fantasifulla former och som en långsam dans växer skogen fram där varje art själv får välja var den slår ner sina rötter.
”Det behövs ingen gallring. Skogen sköter det själv” säger Steve och pekar på några döda så kallade självgallrade stammar.
Per Pixel håller en barkbit från en av naturskogens jättar i handen.
”Såna här barkbitar gjorde man barkbåtar av förr men de är allt svårare att hitta nu.”
Jag lär mig mer om skogen på denna vandring med Steve än jag lärt mig under hela mitt liv. Att det finns sånt som kallas Modersträd, Tjädertallar och Silverfuror. Att man kan se det är ett gammalt träd för grenarna hänger neråt.
Sen tillkommer det ju utmaningar i det vilda. Vi pratar om allt från vådan med fästingar på tantrafestival till hur det är att sova ute i minus 36 -utan tält. Och vad man gör när en björn kommer mot en. Prata med ljus röst för att inte verka hotfull var ett sätt som provats. Ett annat att kedjeröka.
Vi vilar vid en tjärn, ser en kungsörn, söker skydd för en regnskur under kjolen på en gammelgran -ännu ett plus i naturskog, i skogsplantager får träden aldrig bli så gamla att de kan fungera att ta skydd under.
Efter regnet doftar hela skogen obeskrivligt ljuvligt. Det nyutslagna blåbärsriset lyser fluorescerande grönt och det är som att vandra i en saga. Vilket det ju tyvärr är, en saga om den svenska skogen som snart är all. Just nu försvinner de sista gammelskogarna i Sverige i en alarmerande hastighet och med dem också tusentals djurarter och växter.
”Det går galet fort. Med nuvarande takt på kalhuggningen kommer de sista av dessa oskyddade, gamla naturliga skogar att försvinna i Sverige på 2070-talet” säger Anders Ahlström, naturgeografiforskare vid Lunds universitet i en kommentar till tidningen Aktuell Hållbarhet.
Sen 50-talet har 60 procent av all svensk skog avverkats. 60%!!! Fattar du hur mycket det är? Hur stort Sverige är och hur mycket 60% av skogen är? Hur enoooorm skövlingen är. Nej, ingen fattar. Jo biologerna fattar. Naturskyddarna. Samerna.
Och redan innan dess var ju mycket skog avverkad så det är ju inte 40 % naturskog kvar. Utan 10 %. Eller kanske inte ens det nu. 5%. En spillra.
Men alla som åkt bil till Sälen nån gång de senaste 15 åren vet att det är urtråkigt. Granplantager så långt ögat kan nå. Men få vet inte skillnaden på en skog och en trädplantage.
Svenskarna har tappar kontakten med naturen. Nördarna och Naturfolken är de enda som ser att kejsaren är naken, att svenskt skogsbruk är missbruk. Och det är dem jag sätter mitt hopp till att rädda skogen så den kan rädda oss. För det är av naturen vi lever.
”80 procent av alla människor lever i städerna nu, det blir mer och mer urbaniserat. Vi har distanserat oss från naturen. Alla naturens resurser körs in i staden och förbrukas” säger Steve. ”Men vår bubbla kan bara existera om den riktiga världen, den här, finns, vi kan inte leva bara av skenvärlden.”
Så är vi ute ur reservatet och från en stig omgiven av spirande livsglädje vandrar vi nu på en grusväg av grovt singel kantad av staplar med döda trädrester och granplantager. Bonjour Tristesse. Hjärtat och fötterna blir tunga och modet faller.
Ena halvan av gruppen skyndar mot bilarna. Den andra halvan försvinner med den outtröttlige Steve ut bland träden för att se om de kan hitta knärot, en orkidé som är fridlyst i hela landet man kan rapportera in till artportalen och kanske lyckas stoppa vidare avverkning så knäroten inte behöver gå på knäna.
Jag hamnar mittemellan dessa två läger och tänker det måste finnas nåt mer. Nåt mer än att bli uppgiven och åka hem och ta omvägar förbi kalhyggena, alternativt jaga runt bland träden efter arter att rapportera in som Sveaskog och Kyrkan ändå struntar i och kalavverkar sen iallafall.
Jag kommer att tänka på något före detta miljöminister Isabella Lövin sa när jag var och lyssnade på henne i höstas. Efter alla dessa år hon arbetat för miljön som journalist och politiker har hon insett att fakta inte räcker för att få folk att börja bry sig. Även om vi får siffror och saklig information om konsekvensen av vårt ohållbara beteende för klimatet, mångfalden, glaciärerna, världshaven och så vidare, så ändrar vi oss inte. Något fattas. Fakta räcker uppenbarligen inte för att få oss att ändra på oss. Vad vi behöver är en ny berättelse. Att vi hör ihop med allt. Inte att vi som art är onda och oförbätterliga utan att vi kan ändra oss. Vi måste ändra på vår självbild från att vi är cancersvulster på jorden till något som hör ihop med Allt och tillför.
Så går det upp för mig: Vi är Moder Jord. Jag är Moder Jord. Vi är födda av jorden och våra kroppar förmultnar och blir jord för att sen återuppstå i olika livsformer. Vad skulle vi vara annat än, liksom allt annat levande på den här planeten, en aspekt av Moder Jord?
Det här synsättet att Människan hotar Jorden ställer oss i konflikt till varandra, Människan versus Naturen. Som om vi inte hörde ihop, inte hörde hit.
I den självbilden tror jag att problemet ligger.
Det är bara när vi inte upplever att vi hör ihop med Allt som vi inte förstår att det är oss själva vi skadar när vi skövlar Jorden. Vi är som en mamma som fått förlossningsspykos och inte vill kännas vid sina små.
Det heter att vi inte respekterar Moder Jord. Men om Jorden är att betrakta som vår mor och vi dess ungar kan vi ju bära oss åt hursomhelst. Barn är barn liksom. Ungar har ju inget ansvar och vår mor kommer ändå älska oss och se till att vi får vad vi behöver. Hon kan ju inte förskjuta oss, vart då liksom?!
Men tänk om vi ändrar perspektiv till att det är vi som är mammorna som övergett sin familj. Att vi åter behöver koppla på vår självrespekt, vår omsorg, vara den mor vi i själva verket är.
Slutar vi att se på oss själva som barn och förstår vi att vi är naturen, att vi är Moder Jord, kan vi börja vara vuxna och vårda, värna, skydda. Inte sätta i oss våra barn, djur, vattendrag, metaller, skogar. En mors uppgift är inte att agera skördetröska på sin avkomma utan skapa förutsättningar för att låta sina barn växa och utvecklas. Leva sina liv.
I spirituella kretsar talas det om att en Ny Jord ska komma, men det behövs inte en ny Jord, det behövs bara en justerad berättelse. En berättelse där vi tror på oss själva, att vi är en del av det här. Att vi behövs. Inte den självupptagna bilden att vi är skapelsens krona och att allting som existerar här på Jorden finns till för oss att glufsa i oss. Inte heller den skuldanfrätta storyn att vi är så livsodugliga att snart eliminerar vi oss själva med pandemier, klimatkatastrofer och kärnvapenkrig. Nej, vi måste inte antingen vara the great förövare av Jorden eller göra oss till offer för vårt självförakt. Det finns en annan berättelse än den om förövare och offer, en om att höra till. Och leva med varandra. Från fågel till fisk och allt mitt i mellan.
Här ska det inte utrotas. Det ska levas. Mitt i denna pannkaka som är livet.
Vi hör hemma här. Jag hör hemma här.
Inom mig ett vårskrik av glädje och ilska, jubel och sorg -men mest av glädje. Jag lever. Jag är här.
Lisa Åstrand
*sid 4: http://bottnafjorden.se/bottnabulletinen/wp-content/uploads/sites/2/2022/03/BB22_compressed.pdf
1. Vår lilla camp på det stora kalhygget. Foto Per Pixel.
2. Jonathan Lindbergs läger respektive Gunilla Hamnes. Foto Per Pixel
3. Skogen under lupp med Steve Daurer i mitten, Martin Jentzen tv, Jonathan Lindberg th, Maria Kuylenstierna och sonen Vide högst upp till vänster, Erland Svensson Naturskyddsföreningen framåtlutad, jag längst bak och Gunilla Hamne i gult. Bakom kameran Per Pixel.
4 Vårkväll på Kynnefjäll. Foto Per Pixel
5. Det var sommar, det var guld och gröna skogar -men det var då. Lisa, Gunilla, Maria och Jonathan njuter en kontemporär majfrukost i Mayhem. Foto Per Pixel
6. I naturskogar blir myrstackarna höga och myrarméerna kan försvara skogen mot både granbarkborrar och, som ni ser på bilden, flygfotografer. Foto Gunilla Hamne
7. Två själar som gå genom paradis med sång. En liten stund iallafall innan reservatet är slut. Foto Per Pixel
8. Om vi vänder på perspektivet och ser skogen som något annat än slagfältet för kriget mellan människa och natur, vad ser vi då? Foto Lisa Åstrand