Ur inbjudan:
”Den kommande upplagan av Göteborgs Internationella Konstbiennal reagerar på det permanenta tillstånd av kris som råder idag. – – –
Inspirationen hämtas i den kreativa energin bland icke-normativa erfarenheter och berättelser, där rent spekulativa framtidsvisioner undviks till förmån för att lyfta fram redan befintliga sätt att leva tillsammans. – – –
Tänkt som en serie av möten mellan konstverk och betraktare – där upplevelsen kan skifta mellan alienering och förundran – vill biennalen skärskåda nuet och samtidigt sprida berättelser som hyllar vår kollektiva förmåga att föreställa oss och öva inför andra möjliga framtider.”
Inbjudan kom från Gibca Extended till KKV-B som i sin tur gick ut med uppmaningen att komma in med förslag. Och i den kontexten kom konstprojektet Talking Waters in. En öppen inbjudan ställdes till konstnärer och icke konstnärer, medlemmar i KKV-B och icke medlemmar och i början av juni kunde tio deltagare mötas i en första workshop. Målet för projektet var utställning och dessförinnan en oförutsägbar men hållen grupprocess. Min intuitiva tanke var att ett upprop som relaterar till ett permanent tillstånd av kris behöver ett svar där en gruppens stabilitet prioriteras samtidigt som den individuella konstnärliga friheten är given.
Uppdraget att vara konstnärlig ledare handlade för mig om det jag efteråt kan urskilja som tre olika saker förutom sedvanligt planerande och samordnande och allt sånt praktiskt. Det första var att in i det sista öva på en öppen och osäker hållning. En miniatyrisk parallell till livet och framtiden, för vi vet inte. Vi har hela tiden att förhålla oss till det okända som komma skall, då öppnar sig ibland en ravin av djup osäkerhet och att då våga gå nära kanten.
Detta sagt i vetskap om hur lätt det är att det som ska få flyta fritt och förbli rörligt hårdnar och tar form och blir till förutfattad mening. I praktiken kom denna aspekt att gälla fram tills de första blå tejpbitarna (tack Britt) fästes på golvet i Stensalen för att markera ut platsen för tio deltagares verk. Där och då tog en annan process sin början.
Det andra var att ställa oss inför fenomen i tankevärlden. Det var referenser till filosofin genom Hanna Arendt och Hartmut Rosa. Det var referenser till konstnärer med vatten som tema: den amerikanske videokonstnären Bill Viola och Gunilla Hansson från Kungshamn. Det var referenser till religionshistorisk forskning om vatten i myter runt om i världen. Samt ett rundabordsmöte med Åsa Wettergren, sociologiprofessor, som forskar om klimatkrisen och emotioner som rädsla och hopp. Klimatkrisen i sig behövde ingen ytterligare presentation. Vi hade den alla i vårt medvetande och i våra kroppar. Vår gemensamma existentiella belägenhet på jorden fick vara bordun, en oförändrat låg ton, som ordlöst vibrerade under alltsammans.
Kanske handlade detta bara om att få dela med mig av det jag själv haft glädje av? Genast jag skriver detta vill jag stryka ordet ”bara”. För jag ville verkligen dela med mig av läsning och av konst och det tänkande som silats genom mig, och peka ut sådant som ibland lägger sig som mönster av samband och som i upplysta stunder skapar mening och ordning i mitt inre och gör det möjligt för mig att ibland leva och verka i världen utan att reproducera och imitera. Där kunde vi mötas, tänkte jag! I just det att vi var tillsammans för att forma våra individuella uttryck och formera oss, så att allt det som var och en av oss kom med rymdes och fick sin plats i ett och samma rum.
Det tredje är det primära: att göra konst. Och att öppna rummet för konsten som ett svar till världen, en respons, sammansatt av tio olika personligheters verk, och att bjuda in betraktare, läs: medmänniskor, främmande såväl som bekanta. Bjuda in till detta rum som gick under namnet Talking Waters, ett frihetens rum.
Något större privilegium än detta vet jag just nu inte. Så till Ann-Charlotte, Britt, Ebba, Elisabeth, Eva-Maj, Gunnar, Henrik, Jannike och Marcus, tack från hjärtat till er som ville vara med!
Skärkäll 21 oktober 2023
Catharina Göransson, konstnärlig ledare