Man åker till Bergsjön för att röra sig motströms och försöka bli insatt i och bland de s k utsatta. Där sitter de och läser i Bergsjöns kulturhus, eller framför de dikter i Poesi i trappen som Hamid gör som kommer från Kosova. Han berättar först hur han kom till Sverige från krigens Balkan för trettio år sedan och det första han mötte var leenden. Svenskarna kunde le vilket man inte förmådde i det forna Jugoslavien. Han ler mot åhörarna och påminner mig besökare om vad det är som gäller och vad vi måste.
De var flera som läste, svenskar blandat med invandrare, något som pågått länge i Bergsjön. Zahra från Angered stod mycket stilla så att hennes röst skulle framträda vackert och rörande. Jag gjorde en av mina röstimprovisationer men dessförinnan bjöd jag in hela Poesi i trappen till Bottna, det får bli till våren.
Varje människa vet vad lidande är och det kan ligga i rösten i alla dess skiften. Alla vet, för alla har varit små och rädda och det har alltid funnits skäl till det och alla har vi gråtit men tvingats ändå för det ingår i att bli människa. Det är synd om människorna och det är ett otyg att sätta den ena sorten mot den andra, det gör bara allt värre. Helst ska vi ta hand om varandra och vara snälla.
Bergsjön och alla andra förorter är baktalade så att vi inte ska åka dit utan vara rädda så att motsättningarna i Sverige ska öka så att landet kan bli auktoritärt som Ungern eller Turkiet. En del av detta är medveten politik där koranbränningarna ingår.
Världen är i kris och yttersta krisen har med klimatet att göra som hotar alla och deras efterkommande. Jobbigt att tänka på, lika jobbigt som att mitt eget liv ska ta slut. Enklare att kriga och göra slut på varandra frivilligt.
Det finns en existentiell logik bakom krigen som vi måste komma åt om det ska bli bättre. Bottna poesi är nog ett av sätten, om vi nu får använda detta sockennamn en gång till.
/ Gunnar Bäck