”The Freedom to roam, det bästa med Sverige är Allemansrätten. Jag lyfter det i alla forum jag är i. Det sämsta är att vi tror att vi är bäst. Fast vi är inte bäst längre utan slappnade av och är numer som Ibsen skrev sig selv nok” sammanfattar Maria Sverigeläget. Jag loggar ur datorn och strövar vidare i tanken, hand i hand med det nya engelska begreppet jag precis lärt mig. Freedom to roam, hur vackert är inte det? Lika vackert som det är fult med Privatskyltar vid bryggorna och vägbommar på skogsvägarna.
The Freedom to roam anfrätts allt mer av revirpinkandets fräna stank. Här ska bara vi som bor bada, det här är mitt kantarellställe, min skog, min ö. Människan måhända inbillar sig att hon är en ö men naturen är inte det, hon är allvis och en. Här är inte mitt och ditt. Alla är välkomna. Om människan som satt sig att förvalta den får för sig att hon är dess ägare och börjar hägna in och jaga bort är det bara att hålla för näsan och kliva på ändå. Ut i skog, stränder, bryggor, vägar. Claim the Freedom to roam.
En dag träffar jag Stig som var barn med freedom to roam bland radioapparater och sladdar i sin pappas elektronikaffär i Grebbestad och växte upp till att bli alla fiskare i elektroniknödens räddare. Därför känner han alla med ASDIC, ekolod, VHF, radar, AIS och elektroniska sjökort från Rörö till Strömstad.
Jag äter lunch med Stig på Hunnebo Fiskaffär och han berättar denna sedelärande historia om vilka välsignelser som kan tillkomma när man tillämpar the freedom to roam i sin fulla vidd och mer.
”Jag kände några som hade ett hus på Gåsö. Huset låg nära sjön och en dag kom det en nöjesbåt som förtöjde vid bryggan. De i båten gick upp och la sig i trädgården och solade. Han som bodde i huset gick ut och sa till dem, måste ni lägga er precis här, det finns ju en hel ö ni kan ligga och sola på?
Han som lagt sig där sa att Du har ju inget staket som markerar att det är en trädgård, så vi ligger bra här, och låg kvar.
På den tiden var båtarna SFB-märkta Svensk fritidsbåt, så Gåsöbon gick ner till bryggan och skrev upp numret och tog reda på vem ägaren var. Det visade sig vara nån nerifrån Kungsbackahållet, Onsala.
När semestern tagit slut åkte han ner till Onsala till den här båtägarens hus. Och så satte han upp sitt tält i trädgården. När Onsalabon kom ut ur sitt hus nästa morgon och såg att nån tältade i trädgården blev det ett jävla liv. Vad fan gör du här?
När trädgårdsockupanten kom ut ur tältet så kände ju Onsalabon igen honom och kom helt av sig.
De blev såna kompisar att de till och med åkte till Kanarieöarna ihop.”
Lisa Åstrand
Tack till Maria Winther för inspiration, Stig Olsson för berättelse och Per Pixel Petersson för fotografi.
