in bottnabulletin #27

Ad Scriptum: Malin som jobbat på Lättläst, för Myndigheten för tillgängliga medier, läser denna text och konstaterar inte helt oväntat att orden står ivägen för berättelsen. Jag vet att hon har rätt men det är skillnad på rätt och sant. Jag beslutar mig för att vara sann mot ordflödet utan att reglera eller omdirigera. Inte hugga, röja, trampa upp en stig genom texten. Den ska få slingra, sjunka ner i minnets träsk och sakna handikapphiss.

Liksom naturen, har även språket utsatts för effektivisering och snuttifiering. Världsledare kommunicerar sina visioner genom twitter, nu X. Allt som inte kan sammanfattas i en MEME är för långt. Är man omständlig och eftertänksam utan en omedelbar tillgänglig poäng får man vara det hemma, bara intellektets råskinn med vässade meningar välkomnas in i mediamallen. I det offentliga rummet är det rapp slagkraftighet som råder som om det vore ett pr-krig om uppmärksamhet. Jag vill inte ha uppmärksamhet. Jag vill uppmärksamma. Och jag vidhåller: Det är kanske inte är texten som är för lång utan läsarens uppmärksamhetsspann som är för kort.

Språket måste också få leva och ta sina egna vindlingar och vägar utan att alltid vara tillgängligt, färdigtuggat, processat och paketerat. Mina ord är inte en produkt. Jag är inte en textproducent. Jag köper inte och säljer inte. Jag skriver.

Om du trots dessa varningens ord fortfarande är nyfiken på att följa med ut i den här snåriga texten till Bullarens sista urskog och Helgas tjärn så möts vi där. Om inte scrollar du bara vidare.

Lisa Åstrand


Livets väg

”Det här är ateistens kyrka” säger Steve när vi vandrar i en av kyrkans avverkningsanmälda gammelskogar i Bullaren i norra Tanum.

”Vart ska man gå när det här är borta?”

Ja, det kan man fråga sig. Till köpcentret och lyssna på fågelsången i högtalarna. Köpa en T-shirt med trycket Mother Earth. Hjärta.

Steve Daurer är skogsekolog och är anlitad av Naturskyddsföreningen för att hitta höga naturvärden innan det är försent. Och han har hittat denna makalöst fina gamla skog.

Vi vadar genom ett grönt ljust skimmer i ängar av nyutslaget blåbärsris i en urgammal tallskog. Det är så vackert att själen lättar och flyger mellan stammarna bland de tuffa tallarna som stått pall i århundraden, en del så länge som 400 år. Unga träd, gamla träd och död ved. Alla åldrar samsas här och fåglar och allehanda rödlistade stortrivs.

Svenneby gamla kyrka i södra Tanum ansträngde man sig för att bevara för kommande generationer med en varsam renovering. Kyrkans skog i norra Tanum kan vara lika gammal med en kontinuitet på tusen år, men den gör Kyrkan inga ansträngningar för att bevara. Tvärtom.

Stiftet som äger marken har låtit anlägga en ny skogsväg med sikte mot nyckelbiotopen, det området som är särskilt viktiga för den biologiska mångfalden. Nu görs inventeringen som Södra, som fått skogshuggaruppdraget, uppenbarligen inte gjort eftersom de knappast investerat i att anlägga en ny väg om man inte tänkt avverka. Och avverkning hade inte varit aktuell om man inventerat. Då hade det noterats att skogen tillhör naturtypen ”västlig taiga” som Sverige enligt EU:s art- och habitatdirektiv är skyldig att bevara. Och att minst fem fridlysta fågelarter har sina boplatser här, vars livsmiljöer det är förbjudet att förstöra.

Förr hette det Fågelmoarna här. Så symptomatiskt för vår tid heter det nu Mårtensröd. Det är Mårtens skog. Inte fåglarnas.

Har du nôn skog
i din himmel, du Gud
Te gå i en finen kväll
En tocken där gammel skog, du vet
mä smörsôpp å kantarell

Ja det får vi, som värmlandspoeten Gunnar Ehne hoppas, att om det finns en gammal skog i Guds himmel för här på Jorden finns det snart bara så kallade föryngringsytor, skogsindustrisvenska för ekologisk massaker, kvar.

”Först hugger de ner gammalskog och sen får vi betala mer för det för det är FSC-certificerat (miljömärkt)!” säger Steve.

Kyrka efter kyrka avkristnas och läggs ut på marknaden. Vår tids överstepräster, ekonomerna, står även kyrkans folk med mössan i hand inför och säljer ut sin del av Skapelsen för att skogsindustrin ska kunna hålla massavedsgrytorna kokande. Snabba Cash före Evigheten och Skog utan slut.

Jag tänker på min Allrakäraste Vän vid Vägs ände vid den lilla skog som han skyddade och det höggs runt om. Han som var min Greta och öppnade mina ögon för vad vi människor höll på med. Alla diskussioner vi hade när jag i min obetänksamhet ville köpa nytt istället för att ta hand om det vi hade;

Vart ska det sluta? Vi skiter ju på Skapelsen, vi pissar på den. Som om Skapelsen vore en kaffemugg av papp!
Skapelsen! Du tror väl inte på Gud?
Nej, jag tror inte på Gud. Men jag tror på Skapelsen. 

Och så tänker jag på T.S Eliot;

But it seems that something has happened that has never happened before, though we know not just when, or why, or how, or where.
Men have left GOD not for other gods, they say, but for no god; and this has never happened before.
That men both deny gods and worship gods, professing for Reason,
And then Money, and Power, and what they call Life, or Race, or Dialectic.
The Church disowned, the tower overthrown, 
the bells upturned, what have we to do
but stand with empty hands and palms turned upwards
In an age which advances progressively backwards?

Det var för exakt hundra år sedan Thomas Stearns Eliot skrev pjäsen the Rock som framfördes för att samla in pengar till att bygga nya kyrkor. Pjäsen var antifascistisk, antikommunistisk och pro-andlig. Den andlighet Nobelpristagaren efterlyste kvävdes i Andra världskriget mellan nationer och i Antropocens krig mot allt levande.

Kyrkorna är numer oftast stängda men Köpcentrumen har öppet nästan jämt. Till och med på julafton.

Fagerhultskyrkan i Bullaren står på tur att avkristnas. Fagerhult som just betyder vacker skog är inte så fager längre. Kalhygge efter kalhygge breder ut sig när Bullarens förut så fagra skogar blir virkesåkrar.

Has the church failed mankind, or has mankind failed the Church?
When the Church is no longer regarded, not even opposed, and men have forgotten all gods except Usury, Lust and Power. 

Den bibliska legenden säger att människan blev satt att förvalta Skapelsen men hon åt av kunskapens frukt och blev utvisad ur Paradiset. Jag vill göra en teologisk invändning där. Hon blev inte utvisad. Det var vi som kastade ut insikten om det gudomliga. Paradiset finns. Här. Nu. I denna skog, på denna planet. Vi finns, vi Guds döttrar och söner hugger, bottentrålar, spränger, förgiftar, klipper ner det. Det är inte Gud som utvisat oss. Det är vi som jagat ut Gud ur oss själva med våra motorsågar, skördare och grävmaskiner och besinningslösa jakt på vinstmaximering. Det heliga har vi räknat bort ur kalkylen.

Men vi backar tillbaka från Bullarens sista tallnaturskog till vår civilisations vagga, Romarriket, även det ett havererat projekt. De unga grekerna har det tufft nu på grund av att de gamla grekerna skövlade bergsluttningarna och inga skogar suger upp skyfallen.

”Romarna var väldigt smarta men de var inte kloka och därför rasade deras rike samman” avslutar Malin historieprovet om Romarriket, då för trettiotre år sen när vi gick i samma gymnasieklass i Uddevalla. Malin hade valt humanistisk linje för att hon ville rädda världen, jag för att då slapp jag matte de två sista åren.

Nu när vi står mitt i klimatmässig kollaps tänker jag allt som oftast på den där raden. Vårt Rom, den västerländska civilisationen, hade börjat falla redan då för tre decennier sen. Vi hade hört talas om växthuseffekten men medvetenheten om problemet var teoretisk.

Liksom Rom inte föll på en dag utan rasade samman bit för bit så gled vi sakta ner för toppen av den gravpyramid av plundrade naturresurser vår civilisation tronar på, till den plats vi befinner oss på nu. I den sjätte stora massutrotningen och klimatkris. Bakom alla sammanbrott ligger en lång process av söndring. Provins för provins föll ur romarnas grepp. Biotop efter biotop försvinner tills hela ekosystemet mist sin balans eller utraderats.

Vi såg inte helheten, bara detaljerna. För trettiotre år sen handlade sorgerna fortfarande om enskilda händelser. Som att min bror Ragnar föll i kanalen och drunknade efter en blöt kväll i Trollhättan. Dagen efter pappas fyrtiofemte födelsedag den 7 april 1990 begravde vi Ragnar i Svenneby kyrka. Efteråt gick vi upp på berget och såg den rykande passagerarfärjan Scandinavian Star därute på horisonten bogseras in till Lysekil för att släckas. Någon vecka tidigare hade fartyget kraftigt uppförsäkrats. Någon hade avsiktligen startat branden. 159 människor dog.

I Lysekil låg hon och rykte, medan räddningstjänsten gick in och tog hand om de döda. På skolbussen som åkte förbi hamnen varje morgon satt en lång tyst yngling och såg det rykande skeppet på sin färd från Brastad till gymnasieskolan. Den unga mannen skulle långt senare förändra mitt liv i grunden. Och jag hans. Men det visste vi inte då. Jag visste bara att Ragnar var förlorad.

Ragnar

Och Brastadynglingen påmindes varje morgon att 159 människor förlorat livet i just det skeppet vars kroppar Lysekilsborna bar ut ur hytterna.

Det blev ett livslångt trauma för de, mestadels, norska familjer vars trygghet brann upp den natten när deras kära dog. För sjöfolk och räddningspersonal kring Lysekil. Och för min familj där vår frimodiga och glada Ragge alltid skulle fattas oss. Men det var lokala sorger. Förutom hålet där Ragnar rasat ut ur var golvet under fötterna solitt. Trodde vi. Vi spikade en skiva över hålet och dansen fortsatte. Idag är sorgen global. Det drunknar tusentals människor i klimatkrisens skyfall och översvämningar. Sommaren 2023 var den varmaste som någonsin uppmätts. Klimatförändringarna har intensifierat bränderna med 50 %. Hundratals människor dog i bränderna i Kanada, Grekland och Hawaii. Över 120 människor har dött i skogsbränderna i Chile. Ännu är inte alla släckta. Nu brinner det i Texas.

”Vi skapar eldens motsvarighet till istiden” säger forskaren Stephen Pyne i Washington Post. Han varnar för en ny ”eldålder” -pyrocen.

I Libyen drunknande tusentals efter stormen Daniel i översvämningar efter dammar som brast. Stormarna blir fler och fler, kraftigare och kraftigare. Ragnarök är här. Så många bröder, så många systrar, så många mammor och pappor, söner och döttrar. Så många arter som försvinner och aldrig kommer åter.

Tragedierna är inte resultatet av några livsglada tonåringars oförstånd och branden är det inte en enskild galning som tänt på. Det är en hel civilisations sammantagna girighet, som med gemensam nonchalans för Naturens lagar skapat förutsättningarna för de katastrofer av bibliska proportioner vilka skördar tusentals offer, vars döda kroppar vi nu bärgar efter störtfloder och bränder. Fast det är ingen katastrof egentligen. Det är planlagd utrotning. Oljebolagen visste de klimatmässiga effekterna av sitt värv, men mörkade.

Trenden med ett allt instabilare klimat var som sagt, av bland andra kemisten Margaret Tatcher, redan satt i rullning på 90-talet, men gymnasiala Lisa och Malin insåg inte att deras tillvaros grund var en lavin i slow motion. Tills vi en dag förstod att det håller inte längre. En livslinje har brutits. Kursen måste ändras. Eller kursen har för länge sedan ändrats. Det är bara vi som inte följt den. Städerna översvämmas och vi kör på i samma tempo. Bygger fördämningar mot flödet istället för växla ner och flytta högre upp.

Malin gräver djupare om utdikade våtmarker i Uppdrag Granskning och jag gräver djupare i mig själv i haveriutredningsuppdraget Lisa Åstrand. Varför brast min livsvilja? Och hur kan jag hitta tillbaka från deadline till lifeline?

Då på gymnasiet pratade och skrev vi i en till synes aldrig sinande dialog. Malin flyttade in i min lilla etta med sovalkov på Hålgjuteberget som var så liten att vi gick omlott. På bordet stod min oranga skrivmaskin med ett papper i. Innan jag lämnade lägenheten skrev jag ner några tankar och när Malin kom hem knackade hon ner fortsättningen. Skrivmaskinspappret var vår chattruta, old school. Vi skrev lite om killar och skolan men mest om Gud. Jag minns inte vad vi kom fram till men det var inte heller syftet med våra samtal, att komma fram till nåt. Vi ville inte komma fram, vi ville bara längre ut!

Foto Lisa Åstrand

Med hjälp av frågorna vi ställde till varandra fick vi nycklar som öppnade dörrar till nya tankerum vi rusade in i, slog upp fönstren och sträckte oss oss ut över vår nya tankes fönsterkarm, förundrades över landskapen som bredde ut sig framför oss. Åh Gud! Allah Akbr. Gud är större. Alltid större än våra små individuella tankars fyrkantiga tärningar, som vi kastade och kastade om igen för att se vart vi hamnade. Och vi hamnade i glädje och katastrof, i bröllop och skilsmässa, i raseri och förtvivlan, i hus och i hemlöshet, i barn och barnlöshet, i DN-Skrapan och Psykakuten, i framgång och utslocknande, i det öde landet och den stora staden. I skratt och tystnad.

Nu är det 2023. I april månad fyller vi femtio. Det är sent på Jorden och vi har båda tappat orden. Insett att frågor om existensen löses inte i huvudet, utan i kontakt med existensen. Med jorden, i vår kropp. Inte i huvudet, i orden. Jag i yogan. Malin i baletten.

Himlen är randig av Auroraövande stridspiloters signaturer. Malins dotter skriver en debattartikel om att hon inte vill skickas ut och strida i USAs krig genom NATO. Min andra väns dotter är därute nånstans i morgonrodnadens krigsövningar och gräver gropar och hanterar tunga vapen.

På nyheterna ser jag bilder på en jetstråle som skjuts ur ett svart hål och ett klipp på en blek fisk som lever 8000 meter ner i djuphaven. Alla dessa yviga gester. Upp och ner. Hit och dit. Jag orkar inte ta in mer höjd, mer djuphav. Jag vill inte ens dyka ner i mitt inre som det ändå funnits ett visst intresse för under min personliga haveriutredning. Been there, done that. Därinne ser det ut precis som på alla andra platser på jorden som varit i kontakt med människan, fullt med skräp. Gammal jävla skit.

Jag är inte längre det minsta intresserad av vad som finns over the mountain, vid regnbågens slut etcetera. Jag vill inte nå bergets topp. Vägen upp till Chomolungma, världens högsta berg, är även den kantad av skräp och fastfrusna döda. Tar jag mig dit och överlever är det ju ändå mig själv jag möter i spegeln till slut. Jag vill bara vara Här och Nu. Ett steg i taget. Fötterna på jorden. Jag behöver inte se några nya vyer, men jag vill känna. Jag vill vara med detta livet nu i andra halvlek. Min eftermiddagsstund på Jorden.

Det var länge sen jag och Malin hördes av. Så kommer ett sms.

”Jag längtar efter Tystnad och tid med dig.”

Vi hittar en pilgrimsresa med en församling i Mölndal som ska till Birgittasystrarnas gästhem i Vadstena över Kristi Himmelfärdshelgen. Vi får de sista två platserna.

När jag bokat resan dyker det upp pilgrimsvandringar överallt.

På Bohusläns skogsnätverksträff föreslår Erland Svensson som tröttnat på Kyrkans skogsskövlande att vi ska göra en pilgrimsvandring mellan Svenska Kyrkans kalhyggen. Så pilgrimerna får se svensk natur som den är.

Yogavännerna arrangerar en yatra, som är det indiska ordet för pilgrimsvandring, längs Kynneälv. Den vackraste etappen innan älven rinner ut i Bullaresjön är nu kalavverkad. Hur kan man få hugga vid kanten av en älv? Erosion etcetera. Mysteriet Antropocen tätnar. Vi vet att miljöförstörelse skadar oss då vi är en del av miljön ändå fortsätter vi. Eller vet vi inte? Har merparten av mänskligheten tappat medvetandet? Och det enda vi har är motvetande? Är vi inte människor än utan en form hamstrar modell större med skördare och grävmaskiner? Nej. En hamster skulle aldrig smutsa ner sitt eget bo så som vi gör. Inget annat djur hade gjort det. Det går emot deras överlevnadsinstinkter. Våra överlevnadsinstinkter verkar mest gå ut på att försvara oss. Mot livet och mot varann.

”Om alla bara kunde sluta kriga för fred”, säger Kerstin. ”Tänk så mycket möjligheter vi har”.

Ja tänk.

När jag knackar på i gamla skolhuset på Tegelstrand sitter husets herre djupt försjunken i ett program om pilgrimsvandring i Skottland.

”Nu har Joel tagit sig genom Pyrenéerna” säger Eva Lo.

”Mamma ville ge mig en resa till Santiago de Compostela. Det var inte rimligt att hon som inte hade råd med mat skulle ge mig det. Men jag har funderat på att göra det. Gå caminon dit” säger en annan. ”2025 ska jag ha sparat tillräckligt för att göra det. Jag har läst på allt om skabb så jag ska kunna undvika det i sovsalarna.”

”Min erfarenhet är att man drar till sig det man tänker på, så tänk inte för mycket på skabb” varnar jag utan att reflektera över vad mitt eget fokus på skogsskövling genom mitt engagemang i Bohusläns Skogsnätverk isåfall innebär.

”Min erfarenhet är att den som inte tänker på skabb får skabb” säger min i tanken om två år caminovandrande vän.

Jag öppnar teförpackningen och läser på insidan locket ”Ta långsamma kliv på sommarstigen” samtidigt som Abborna genom radion sjunger I’m in no hurry.

Jag har alltid velat pilgrimsvandra men slagit bort det. Det har jag väl inte tid eller råd med. Men nu så här sent på jorden är det väl snarare så att jag inte har tid att inte pilgrimsvandra. Det senaste seklets skenande tekniska acceleration som förfrämlingat mänskligheten från alla andra livsformer på jorden gör det bråttom att ta det lugnt. Det stabila Holocen har övergått i den geologiska epoken Antropocen vilket gör det ytterligen angeläget att sakta ner tempot. Här och Nu. Ett steg i taget. Alla vägar leder hit. Inte till Rom men hem. Krysset på kartan, det är jag.

Liksom Pilgrimsvandring dyker upp överallt så gör även Svarta skogen det.

”Nu ska vi äta Svarta Skogentårta” säger tioåriga Adam och skär upp en stor bit Schwarzwaldtårta när min 50-årsdag firas.

På Sundays for Forest med skogsnätverket i Kynnefjäll guidas vi genom kalhyggen fulla med nedmejade signalarter av ekologen Steve Daurer, som kommer just från Schwarzwald, Svarta skogen.

På pappret gjort av massaved från svensk urskog står det att Sverige värnar om biologisk mångfald och har ett hållbart skogsbruk. I praktiken tillåts Skogsindustrin meja ner gammelskogar utan efterräkningar. Följderna blir att de arter som behöver stora revir i kontinuitetsskog får färre och färre livsmiljöer och till slut dör de ut. Därför är det viktigt att rapportera in rödlistade arter till Artportalen så att skyddsvärda arter kan få en chans att överleva, och i förlängningen också vi själva.

”Vi har redan tagit alldeles för mycket i Sverige. Det är redan kört egentligen!” utbrister Steve med ett stort skratt. Ett sånt där skratt som kommer sig ur när man inte vet om man ska skratta eller gråta men väljer det förra.

Sen blir han allvarlig.

”Nej, vi får inte säga att det är försent. Vi får inte sluta kämpa för det som fortfarande finns så att arterna finns kvar nånstans när de förstår att de måste sluta med detta vansinne”.

Och kämpat har han gjort. Han berättar om kampen i Norrbotten där han bor nu och om alla skogar som förlorats bara de senaste tjugo åren. Om avverkningar som utförts med polisbeskydd. Om Sveaskogs skogschef Herman Sundqvist som satt som en general i sin skogsmaskin. Herman som nu är generaldirektör för Skogsstyrelsen och drivit igenom att nyckelbiotoperna ska sluta registreras och tas bort från kartorna om skogsägaren ber om det.

”Det har aldrig varit så mycket poliser i Norrbotten förr!” säger Steve.

”Är det nån som blir mördad dröjer det jättelänge innan det dyker upp en polis men när skogen skulle tas ner då kom det en armé av poliser. Gamla och folk som kommit från byarna för att protestera började gråta när de såg hur många poliser som kommit för att skydda avverkningen, inte dem eller Skogen.”

Och han berättar om de skogar som räddats; Dubblabergen, Björkselberget, Nourteliden, Myrberget, Guorbaliden, Blisterberget, Melakträskliden, Trollberget, Slavokgraven, Bredträskberget, Sotberget.…

”I det som nu är Dubblabergens ekopark var all resterande naturskog avverkningsanmäld. Det tog mig elva år av stenhård kamp mot staten, först ASSI Domän och sedan Sveaskog. Det var som Davids kamp mot tio Goliat!”

Hur orkar biologer, naturskyddsföreningar, samebyar och fågelskådare fortsätta kampen mot ett helt samhälle av zombies i tillväxtneuros? Kraften, var kommer den ifrån? Steve måste ha alla skogars Goliatmusseroner, urskogars alla väsen och småfolk i ryggen som backar upp honom.

Det är så märkligt att det är lagligt att plundra naturresurser men illegalt att hejda plundrarna eller beslagta deras rov. Bara den som stjäl tillgångar ”tillhörande” människor betraktas som kriminell. Skövla och plundra naturen, bara man ”äger” den uppfattas fortfarande som något positivt. Att man skapar jobbtillfällen och tillväxt. Att man skapar föryngringsyta och död ved när man lämnar några högstubbar -trots att man forslat bort all framtida död ved. Pengar som ju är något konstruerat är det enda som är heligt. Naturvärden däremot som är konkreta värden, med sina ekosystemtjänster för allas vår överlevnad, betraktas som en åsikt. Någon miljömupp som tycker att skägglav och talltitor är att föredra framför högre utdelning till aktieägarna, det heliga värdet. Att den vilda dansen kring guldkalven mejar ner ekosystem och förutsättningarna för vår arts verkliga välfärd verkar man inte ta in när skog efter skog tas ner.

Som om naturvärde och ekonomiskt värde förresten skulle stå i motsats till varandra. Bra timmer växer i naturskog, plockhugger man väl valda träd i naturskog istället för trädplantagers massaproduktion tjänar man lika mycket som trakthyggesbruk (kalhuggning) och bevarar kolsänkor, mångfalden av arter och en skogsmark i balans.

Har man en riktigt fin skog kan skogsägaren få 125% av fastighetsvärdet om hen väljer att omvandla den till naturreservat vilket skogsbolagen mörkar för sina klienter då de isåfall går miste om sin bit av kakan när urskog förvandlas till toapapper. Ulf Larsson, VD på SCA, svensk Cellulosa Aktiebolag tjänade 25,5 miljoner kronor 2022. Två miljoner kronor i månaden. Många trädkronor får ryka för att kunna göda dessa skogsbrukets gökungar som skogsindustritopparna är. Nu har de snickrat ihop en egen klimatmässig förklaringsmodell till fortsatt skövlande som går ut på att yngre träd tar upp mer koldioxid än äldre, därför bör det huggas mer och oftare. Att koldioxid som är bunden i marken släpps ut vid ett kalhygge är inte med i den kalkylen. Inte heller att naturskogar är fulla av unga träd som uppfostras till att bli starka och kloka av sina äldre. I plantageskogar finns inget utrymme för ungdomarna, eller så gallras de bort. Inte heller tar de med i beräkningen att gamla träd med sin stora löv, barr och barkmassa har större kapacitet att ta upp koldioxid.

”De har kört sitt skitsnack om hållbar skogsskötsel och när skitsnacket inte funkat har de hotat mig till livet, först att jag inte skulle få köpa ved, sen att jag kommer bli skjuten under älgjakten!”

Steve verkar tillhöra den sällsynta sorten av arten Homo Sapiens som klarar av att leva i paradoxen att inte modifiera sig själv för att passa in i den dödsmaskin som vårt samhälle blivit, samtidigt som han inte gett upp om att förändra just det systemet inom de demokratiska ramar som samma samhälle satt upp. Det finns lagar om att skydda naturvärden. Sällan följs de. Men de finns. Och naturvärden finns. Än. Och om det ska han berätta. Och vad han berättar. Jag lär mig mer om skogen under en dag med Steve än jag lärt mig under ett helt liv.

När jag går bredvid honom där i skogen börjar Walk of Life att sjunga i mig. 

He got the action, he got the motion
Oh yeah, the boy can play
Dedication, devotion
Turning all the night time into the day
And after all the violence and double talk
There’s just a song in all the trouble and the strife
You do the walk, yeah, you do the walk of life

Den gamla åttiotals-slagdängan av Dire Straits, som så passande för denna tid betyder Ödesdigra stund. Oförväget balanserar Steve på Livets väg över den Antropcenska avgrunden. Det är ingen idé, men man får aldrig ge upp.

”Herren din Gud bor i dig, en hjälte som kan frälsa” säger syster Gertrude på klingande västgötska. ”Det är bibelordet som dök upp inför ert besök.”

Från kalhyggevandring på Västkusten till pilgrimsvandring i Östergötland, landskapet jag föddes i.

Vi har precis avslutat mässa i Heliga Hjärtats kloster vid foten av det grönskande Omberg, där vår pilgrimsvandring tar sin början.

Det finns en del bibelord att ta av. Och syster Gertrude väljer just mitt favoritbibelord, Sefanja 3:17. Jag behöver inte söka någon annanstans än inom mig. I mig en hjälte som kan frälsa.Vad behöver man mer tro på liksom?

Jag ser det som ett tecken.

Något annat syster Gertrude vill skicka med vår pilgrimsgrupp på vägen är att ta itu med klimatkrisen:

”Ingen kan göra allt men alla kan göra nåt.”

Det tar jag inte som ett tecken utan fakta. Inte ens nunnorna litar till sin Herre i detta fall. Herregud människor. Be inte bara. Gör nåt!

Vår lilla skara pilgrimer traskar iväg upp mot Omberg. Vid drottning Ommas borg tar vi kaffe och de pensionerade själasörjarna pratar om pilgrimsresor de minns. På den tiden när pilgrimsresor var mer spartanska än dessa skräddarsydda och guideledda promenader i olika natursköna reservat och bussresa mellan de tråkiga etapperna.

Nonstopbussar till Taizé på 70-talet. Dela sovsal med pilgrimer old school som vandrat i veckor utan att duscha. Som snarkar.

”Men man kan ju ta flyget nu” inflikar sjukhusprästen, men drar sig till minnes syster Gertrudes uppmaning och rättar sig: ”Just det, flyg ska man ju inte ta längre…”

Vi vandrar vidare i Tystnad och allt som är är jordens jubelsång.

Härlig är jorden, härlig är Guds himmel
Skön är själarnas pilgrimsgång, genom de fagra riken på jorden, gå vi till paradis med sång…

…Aldrig förstummas sången från himlen. Nej, aldrig förstummas sången från himlen men sången från Jorden, den förstummas i en rasande takt. Genom gröna ridåer skymtar kalhyggen även här uppe i Sveaskogs så kallade ekopark. Fortsätter det såhär blir det Tysta vårar för våra barn. Utan skogar kan fåglar inte leva. Jag tänker på det Steve från Svarta skogen berättade om hur svårt talltitan har det i kalhyggesepoken.

Talltitan behöver ett stort revir för att klara sig. Det räcker inte att det sparas en dunge här eller där. Fåglarna behöver variation i växtligheten för skydd och mat. Inte bara exakt likadana granar som det är i en plantering.

”Talltitan måste ni rapportera in (till Artportalen). En talltita kan rädda en hel skog.”

Och bara en hel skog kan rädda talltitan, knäroten, spillkråkan, apelsintickan, slagugglan… Och spillkråkan skyddar i sin tur träden med sin aptit för granbarkborrar och slagugglan bygger bo där hackspetten hackat och fångar sjuka gnagare och håller sorkfebern stången och så vidare och så vidare i Livets lyckliga symbios där ingen betraktas som invasiv eller behöver utrotas för i skogen hjälps man åt och alla behövs.

Längs Marialeden på Omberg har naturen iallafall skonats för att pilgrimer ska kunna vallas i en smal slinga orörd grönska i villfarelsen att Gud är god och ombesörjer allt bara vi har tro och få känna o hur saligt att få vandra. Att hjälten som bor i oss, den kan fortsätta sova.

Vid en blommande stig i en nyutslagen skog stannar pilgrimsprästen Thomas vid en källa där vi fyller på våra vattenflaskor.

”Vad heter källan?” frågar jag.

”Den heter Schwarzwald” svarar Thomas.

Vi tar mässa vid skidbacken på Omberg där jag åkte utför för första gången i mitt liv när jag var hos mormor och morfar i Östergötland på sportlovet. Åkrar, vägar och hus så långt ögat når. Allt mark är brukad förutom denna lilla skogsskvätt som är skonad häruppe på drottning Ommas berg.

Nästa dag bussas vi bensindrivna pilgrimer till Birgittas udde, där Birgitta åttabarns-modern och sedermera profet bodde på Ulfåsa gård vid Boren. Hon som pilgrimsvandrade till det Heliga landet och Rom genom ett digerdödendrabbat Europa, miste sonen Karl, var med om ett skeppsbrott i Jaffa och ställde till ett herrans liv i Rom och såsmåningom blev heligförklarad.

Vi vandrar kilometer efter kilometer över åkrars slättlandskap för att slutligen komma till ett reservat där vi vandrar i tystnad på spångar över våtmarker och under höga träds kronor.

Är du glad Malin över att se att det fortfarande finns våtmarker? viskar jag.

Ja, jag är glad. 

När vi kommer ut ur skogen är vi i Motala och slussarna vid Borenshult och där är glasskiosken som var mormor och morfars anspråkslösa lördagsnöje. Dit åkte de som pensionärer fina kvällar, åt en glass och tittade på båtar. Åka utomlands? På mormor och morfars tid fanns naturen kvar och man behövde inte flyga iväg till paradis långt borta. Paradiset fanns hemma. Mormor hade inte ens ett pass. Det enda hon ville se var Fagertärn i Tiveden. Jag vet inte om hon någonsin fick se Fagertärn och nu vilar de på Motala kyrkogård under en gravsten med en tall då mormor räddade tallarna vid gården där de bodde. Mormor satte mot naturskövlingen. Det borde fler mormödrar gjort. Så hade det inte sett ut som det gör nu. För många Hermans har stoppats för lite.

Vi avslutar helgen med högmässa i Vadstena Klosterkyrka. Att träda in innanför Borghamnskalkstensmurarna känns som att gå in en grav. Och det är det ju också. Under stenplattorna vilar resterna av många människor -och en ko, enligt en arkeologisk undersökning.

Den gamle pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström stänker vatten över våra skor och välsignar våra fötter.

Jag tar av mig skorna och går med bara fötter fram över de kalla stengravarna och får mina fötters väg välsignad.

Vi sjunger Må din väg gå dig till mötes och pilgrimsgruppen ”Walk for future” ber en bön över alla arterna som försvinner och aldrig kommer åter;

För beskydd över alla arter som trängs undan av människornas expansion och exploatering. 
En bön för inre och yttre hållbarhet. 
Över ekosystem som kollapsar, över vårt hem Jorden som förbrukas och förstörs. 
Om beskydd över alla människor som förlorar sina hem på grund av bränder, torka och skyfall. 

I Norge pratar man om Natursorg och Skogssorg. Känslan så många erfar när skogen går förlorad som av de skövlingslagda avfärdas som just känslor. Som om känslor inte vore adekvata. Som om känslor av sorg är inbillning och inte en logisk reaktion på en pågående massutrotning av skogar, fåglar, djur och blommor, och en viktig parameter att ta hänsyn till när beslut ska fattas om hur livet ska levas. Med så lite sorg som möjligt och med stor glädje borde vara måttstocken för ett gott liv. Och stor glädje måste inbegripa en större lycka än skövlarglädjen. Lyckan av att finnas till, att vara del av allt det här. Inte att härska över -uppleva gemenskap.

Under bussresan hem är det en liten snutt natur norr om Jönköping som är vacker att se genom rutan men mest är det kalhyggen eller PG, produktionsskogar. Ingen dans, ingen rörelse. Granarna står tätt på rad som soldater som ska marschera ut i krig. Jag hoppas innerligt att de gör det snart. Sliter upp sina rötter och liksom Tolkiens enter, skogens väktare, vaknar och gör uppror mot skogarnas holocaust och välter massagrytorna. Entligen.

Jag blundar och försöker sova bort dessa syner men såfort jag vaknar och öppnar ögonen är de där. Hygge efter hygge.

När jag var barn och åkte till mormor och morfar på loven blev mamma lika arg varje gång hon såg ett kalhygge. Det borde vara förbjudet att bära sig åt så och hugga ner en hel skog!

Det växer ju upp nya skogar! sa jag obekymrat. Men jag var barn då och tänkte inte på att skördemaskiner är snabba och skogars ekosystem långsamma processer. Jag visste inte heller att man markbereder, vänder på marken och trasar sönder skogens ekosystem, den livsviktiga mykorrhizan, symbiosen mellan svamp och växter, komplexet mellan svamptrådarna och en växt rötter som hjälper växten ta upp vatten och närsalter. Mykorrhizan kan även ge växten skydd i form av antibiotika som försvar mot parasitiska angripare. Jag visste inte heller att kvicksilver, en av de farligaste miljögifterna, som är markbundet frigörs och rinner ut i sjöar och vattendrag.

Att markbereda skogsmark för att få virke är som att spränga korallrev för att få fisk. Man får en tillfällig ekonomisk vinst men förstör förutsättningarna för livet. Många arter är helt beroende av mykorrhizan för att överleva. Många fiskar är beroende av korallrevens barnkammare för att överleva. Skogar och korallrev är långsamma processer man ska visa hänsyn till, inte kliva in och krossa med larvfötter och sprängdeg.

Jag visste inte att man sen bara planterar ett enda sorts träd. Det är inte skogar som växer upp, det är virkesåkrar som ger skogsägaren en sårbar ansamling träd fråntagen skogens naturliga skydd mot stormar, torka, bränder och insektsangrepp.

Jag förstod inte det ekologiska problemet men jag förstod det estetiska. När de högg ner de stora lövträden som speglade sig i Örekilsälven för att rassäkra området (vilket för övrigt är ologiskt då det ju är trädens rötter som håller samman jorden från att rasa) gjorde det så ont att se att jag beslutade mig för att blunda varje gång vi åkte förbi Munkedal. Jag skulle inte titta på älvstranden förrän träden vuxit upp igen.

Fyrtio år blundade jag. Nu kikar jag litegrann. Det börjar se grönt ut igen.

Medan jag vallats mellan snuttarna av Guds ännu orörda natur i Östergötlands slättlandskap har Steve från Svarta Skogen och Erland från Veddö hittat en orörd skog hemma i Bohuslän.

”Steve och Erland har hittat en så fantastisk skog att de är alldeles eld och lågor. Jag ska åka upp och fota, ska du med?” frågar Pixel.

Per Pixel är flygfotografen som fick svårare och svårare att hitta vackra naturvyer att fotografera och nu ägnar sig åt att fota ekocid istället. Det vill säga, storskaliga miljöbrott som det ju är att kalhugga skog och ersätta med plantager när det finns så lite naturskog kvar. Etiskt iallafall. Juridiskt är en skogs rättigheter i paritet med en vikingatida träls, hon tillhör sin ägare och att döda henne är inte att betrakta som ett brott. Jag gör väl vad jag vill med min skog! 

Jag kan inte förstå det där att man tycker man ska få förstöra livsviktiga naturvärden bara för att man äger en bit mark. Vad gäller kulturvärden är det en självklarhet. Man kan inte köpa ett slott och sen riva det för att man vill bygga en padelborg istället.

Pixels fotosamling av kalhyggen och granplantager där det förut var vackra skogar svämmar över alla bräddar. Han vet inte vad han ska göra med alla bilder. Han har börjat skänka bort dem gratis till de som vill se. De flesta vill inte ha sådana foton utan insisterar på att få natursköna bilder att marknadsföra sin kommun eller sin massaindustri med trots att det är missvisande. Vyerna av Svea Rikes vackra lövskogar går oftast numera bara att hitta ovanför reservaten.

På 1600-talet var det belagt med dödsstraff att hugga ner ek för andra än Kronan. Idag kan man meja ner en hel skog med rödlistade arter utan att ens få böter.

På den biologiska Mångfaldens dag, 22 maj, åker jag och Pixel upp till Bullaren och ut på en nyanlagd väg som tar sikte mot en avverkningsanmäld naturskog. I slutet av vägen på vändplanen man byggt för skogsmaskinerna väntar Steve. Han har bott i skogen och inventerat i tre dygn. Sett trana och tjäder, hittat arter som ingen längre trodde fanns i denna delen av landet.

”Men vissa arter törs jag inte säga namnet på för då tror folk jag är galen!”

Kyrkans avverkningsanmälda skog dit den nyanlagda vägen leder är full av rödlistade arter. Kyrkan och sina böner för klimatet. Bah! Min nyss så fina pilgrimsvandring i Vadstena känns plötsligt som teoretiskt trams.

Vi klättrar upp på berget där urskogen ligger, förmodligen räddad av just densamme, det är besvärligt att hugga träd i berg. Men nuförtiden klarar skördarna ta sig upp för allt brantare partier och skogslänter som förut var impediment tas ner och jorden i slänterna sköljs ner i skyfallen.

Steve är euforisk över skogen han hittat.

”Det är som att ha hittat Jurrasic Park! Man väntar sig bara att få stöta på en Tyrannosaurus Rex!”

”Där är den” säger jag och pekar på ett fallet träd i form av en dinosaurie.

Att vara i urskogen där tallarna får vara som de vill och kan leva ut sina egenheter är som att besöka en skulpturpark med det ena unika konstverket efter det andra. I alla ålderskategorier från kotte till silverfura*. Först efter 150 år börjar tallarnas grenverk att dansa. Innan dess växer de bara rakt upp. Man ser sällan dansande tallar nuförtiden då det moderna skogsbruket inte tillåter tallar att komma upp i dansåldern innan de skördas.

Pixel noterar förkastningssprickor och topografi ur sitt flygfotoperspektiv. Steves sökarljus riktar sig mot marken, vänder på lågor, uppmärksammar vedsvampar och lavar. Jag letar inte efter nåt, bryr mig inte om alla superovanliga lavar som Steve begapar, jag bara sjunker in i vildmarkens famn med själ och hjärta.

Jag har inte kunskapen att förstå vad som är så unikt med just denna skog, men jag känner det. Åh! Vibbarna av liv i harmoni och lugnet den sprider. Det är inte en inbillning av en naturromantiker. Det har gjorts undersökningar om skogens effekt på människors välmående. Och det har visat sig att ju äldre skog desto större välgörande effekt för en ”skogsbadare” som det numer kallas när man går ut i skogen för att finna kroppens läkedom och själens svalka. Shinrinyoku på japanska. När man kommit så långt in skogen att stillheten är total, ja transcendental. Man är ett med sin omgivning.

Kanske Helga som en av de sju tjärnarna i området är uppkallad efter var en sådan skogsbadare. En torparkvinna som lämnade stugans slit och kiv gick ut till skogstjärnen för att samla blåbär, lingon, vila och kraft. Helgas tjärn. På helgad mark.

”Det här är den riktiga kyrkan, inte låtsaskyrkan” säger Steve som om han kan läsa mina tankar.

Inte en bil eller nåt annat ljud från människans bullrande hörs.

”Det är nästan ingenstans man kommer från såna ljud nuförtiden. Hade vi inte pratat kunde vi fått se varg och lo här” säger Steve och slår sig ner med ryggen mot en tall framför en skogstjärn.

”Det är så ovanligt nuförtiden med platser där man inte hör ljudet av mänsklig aktivitet. Nu är det ett privilegie att leva med naturen. Tills de gör en gruva eller vindkraftspark eller whatever.”

Jo. Då jag inte har bil är det sällan jag kommer ut i den fria naturen, man behöver ha bil för att komma bort från det tuktade landskapet. Hur kan vi tillåta skogsskövlingen?

”Att hugga ner skogarna är att hugga ner det allra svenskaste av vårt kulturarv -Skogen!” utbrister jag.

”Det där stämmer inte” invänder Steve. ”Den svenska självbilden med kärleken till John Bauerskogar och tomtar och troll är en myt. Svenskar har alltid kämpat mot skogen, inte med, som till exempel i vissa områden i Ryssland där man kan ha stora träd inpå husknuten. De kan leva med skogen. Svenskarna har svedjebränt och huggt. Samerna däremot är skogsfolk som vet hur man lever med skogen. Men Norrland är en koloni för Sverige som plundras på naturresurser.”

Jag tänker på den så kallade gröna ekonomins hot mot våra skogar. Politikern jag pratade med som menade att nöjesflyga ska vi fortsätta med, fast med biobränsle. Alla som nu installerat solceller och sågar ner kvarterets sista träd för att få några mer watt i sin el-app. Han som hade Beouwulfaktier inhandlade och en flaska champagne på kylning för att korka upp när Gállokgruvan ges klartecken att köra igång. Det är som att vi hatar allt som lever. Vi skålar i champagne när vi huggt, sprängt och bottentrålat ner naturen. Det borde finnas ett ord för hat mot naturen, som homofobi eller misogyni.

Det fladdrar till i minnets bibliotek och en sida från en kväll i en bar på Östermalm för ett decennie sedan vänds upp. En engelsk gentleman bjöd på champagne. När vi frågade vad han gjorde i Sverige sa han att han var i ”the mining business” och mellanlandade i Stockholm på väg hem efter förhandlingar uppe i norr. Min väninna har jämtska rötter och är dessutom journalist som startat sin yrkesbana på norrländska lokaltidningar så samtalet med den välsvarvade blonda svenskan föll nog inte riktigt ut som gruvexploatören föreställt sig. Hon ställde initierade frågor om hur en gruva påverkar naturen, rennäringen och samebyarna. Om det är moraliskt försvarbart. Han gled undan och undvek den aspekten. Hon plockade upp frågan igen. Och igen. Och igen. Men jag som kommer från en trädlös västkust hade inga frågor att ställa. Ögonblicket när vi stod där i en stimmig bar och skålade i champagne betalt av gruvmagnatens blodspengar kändes som en scen ur en Roy Anderssonfilm. Metalliskt, kallt, tomt och själlöst. Hur hamnade jag här? Hur hamnade vi som mänsklighet här. I detta materiella horeri, där lyxlivstörsten motiverar pöbeln att hänga på i människovargarnas flock, vars pooler, yachter och mansions förvärvats på grund av att att de glufsat i sig naturresurser ’cause I’m worth it. Som en femåring som hittat en obevakad tårta och glufsat i sig. Istället för att förklara för barnet att det inte ska göra så eftersom det är fler som ska äta av tårtan så hetsar vi varandra med gränslös optimism, inte att vi ska dela, utan att alla ska ha en egen tårta. Inte ens the sky is the limit för nu börjar miljardärerna åka charter till rymden. Även om avresedatumet för de kommersiella månresorna, sk suborbitala resor, inte är spikat ännu så kan du redan nu beställa en resa runt månen, om du har 700 miljoner kronor. Efter 28 år som chef på CSA kan du unna dig. ’Cause you’re worth it som har varit så duktig och kokat ner så mycket skog till biobränsle att du kan åka till månen fram och tillbaks -till soundtracket av Cabbages ”Because You’re Worth It”:

And still on that spaceship, charting
Getting fucking nowhere, honey
At least there’s a war we can all look forward too

Först nu inser jag att det kan mycket väl varit mr Beowulf Mining himself vi avböjde efterfest med den där kvällen. Mannen bakom företaget som har en drake i sin logga. Ett företag döpt efter hjälten i ett fornengelskt epos, Beowulf, som betyder stridsvarg. Sagan slutar med att hjälten dör och läggs i en stor gravhög tillsammans med drakens skatter. Symboliken av toxisk girighet är övertydlig. Och den företagaren satsar Sverige på. Så dumt att vi inte gick med på den där efterfesten och min väninna kunde fortsatt insistera på etiskt ansvar. Stridsvargar som han är iochförsig immuna mot andra inre plikter än exploaterings och penetreringsplikten, men bara för att. Att kliva in i andra bubblor än sina egna och konfrontera det orimliga.

En annan bild flimrar förbi i mitt medvetande; Sveriges energi och näringsminister Ebba Busch med en röd ballong i handen med texten ”Jag älskar också gruvor.”

Det har gått bergatroll och drakar i oss.

”80 procent av alla människor lever i städerna nu, det blir mer och mer urbaniserat. Vi har distanserat oss från naturen. Alla naturens resurser körs in i staden och förbrukas” säger Steve. ”Men vår bubbla kan bara existera om den riktiga världen, den här, finns, vi kan inte leva bara av skenvärlden.”

Hur blev det såhär, att vi är så totalt respektlösa mot naturen, vårt hem, att allt vilt ska tuktas och skövlas?

”Man får en kick genom att skövla” säger jag. ”Man är så död inuti man måste förstöra nåt för att känna att man lever. På grund av all obearbetad trauma och sorg som går vidare genom generationer och läcker ut som aggressivitet. Kriget i oss fortsätter. Nu riktat mot Naturen.”

Oläkta trauman från de stora krigen, det första och andra världskriget, trauman som ärvs genom generationer och får oss att släcka ner för att slippa känna. Trubbiga och utan kontakt med våra egna känslor blir vi alienerade från vår livsvärld och attackerar den för att få känna nåt är min förklaringstes till det systematiserade raseriutbrottet mot vår livsmiljö. Mänskligheten är som en tonåring som inte kan hantera sina känslor och går bärsärk i sitt eget rum eller vandaliserar det offentliga. Som också är hennes livsrum.

Steve är ekolog och psykologiserar inte. Han tror att det har med teknikifieringen av samhället att göra. Att vår övertro på tekniken är det som fått oss att tappa fotfästet.

Fotfästet. Jamen precis. Vi har förlorat fotfästet och bara flyger runt. I våra huvuden eller på våra maskiner. Flygmaskiner, motorbåtar, skotrar, karuseller, elsparkcyklar. Hela vår civilisation snurrar runt, som Konsuln i Malcolm Lowrys Under Vulkanen, höggradigt berusade på meskal i en karusell på ett nöjesfält och försöker roa oss genom vår existentiella ångest.

”Ska vi inte gå vidare?” Pixel som inte åkt hit för filosofistund utan för att fotografera, har nu sett nog av denna plätt urskog och trampar rastlöst runt oss i blåbärsriset.

Steve som är i synk med skogens hjärta har inte bråttom och sitter lugnt kvar.

”Redan som femåring när jag satt med mina bröder på en kulle och vi såg ut över civilisationen och filosoferade sa jag att det skulle bli såhär. Städerna skulle växa ihop och miljön förstöras. Jag vet inte hur jag visste det, jag bara visste det.”

På himlen börjar de blyblå regnmolnen hopa sig och åskhimlen speglar sig i den tysta tjärnen.

”Men vi såg ju hur landskapet förändrades och fler och fler industrier dök upp. Jag sa till mina bröder att vi kanske klarar oss men våra barn kommer få det svårt.”

Som pojke såg han hur illa naturen och människorna som bodde i den for när en ny motorväg skulle dras. Bäcken lades i rör och gamla som bott i sina hus hela sitt liv tvångsförflyttades till lägenheter i stan.

”Ingen överlevde. Alla tog livet av sig. De kunde ju inte bo så.”

Jag kommer att tänka på alla intelligenta människor jag mött vars känslighet krockat med det konstruerade samhällets fyrkantighet. Vi är skapta för att leva som en del av naturen, inte utanför som denna dissociativa civilisation blivit där vi avskärmat oss vår omgivning.

Jag tänker på den autistiska pojken i en lägenhet i ett mångmiljonprogram i Täby med sovrumsfönstret ut mot E4 an som lyssnade på Naturmorgon på repeat för att kunna somna. Medicinerna hjälpte inte. Han måste ha naturmorgon också. När han var hos sin mormor&morfar på ön med tallar istället för trafik var han lugn och glad, kreativ i morfars snickarbod. I Täby gick han inte ens ut.

Hur kan ni leva här till bruset av motorvägen dygnet runt? 

Tänk att det är havet.

Det är ju inte havet.

Jag tänker på han som skickades ut på arbetsrehabilitering till grisgård av Försäkringskassan. Han hade haft grisar själv. Han tyckte om dem. Både att äta och som individer innan de blev mat. De små kultingarna som inte kunde ta sig fram till suggans spenar matade han med nappflaska. På den moderna grisgården slog man ihjäl de minsta. För att maximera produktionen. Han accepterade att vi lever i ett kretslopp där djur, så även djuret homo sapiens, äter andra djur, men det industriella i dödandet var med en sådan brutalitet att det skadade även utföraren av det. Han fick släcka ner sina naturliga instinkter till att att föda upp grisar till att döda upp dem. Och när han gjorde det fick han samtidigt släcka ner en essentiell del av sig själv. När han inte klarade av att rehabiliteras mer blev han utförsäkrad. Levde på svamp, makrill och allmosor i två år. Tills Försäkringskassan insåg att ta bort försörjningsstödet inte var ett incitament till att bli funktionell i samhället igen.

Jag tänker på mig själv som nyinflyttad till staden som tjugoåring. Det fanns inga jobb hemma, lokalsamhällena dog ut. Hur jag stod på Hjalmar Brantingplatsen på morgonen omgiven av asfalt och trafik, rädd för att andas för alla avgaser jag då drog in. Tog bussen ut till mitt jobb på Scandic Hotel bredvid motorvägen där jag serverade resandeförsäljare dagens lunch. Två gymnasietjejer från Hisings Backa som gjorde praktik där frågade ut mig om mitt liv. ”Sallad! tänk om en hund har kissat på den!”

De tyckte det var udda att vara intresserad av djur, natur och tycka om grönsaker som jag.

Jag tänker på flickan på Kungsholmen i Stockholm som slutade äta, slutade prata och till slut satte sig framför riksdagen med en skylt ”Skolstrejk för klimatet”. Enda sättet för henne att tillfriskna var att revoltera mot ett sjukt system.

Det är ju absolut inget fel på Greta Thunberg. Hon är glasklar. Men vår gemensamma ande har blivit grumlig.

”Alla de med diagnoser tror jag hade varit friska om vi inte levt isolerade från naturen, om de sluppit all stress det innebär med alla ljud och onaturliga intryck i en stad” fortsätter jag.

”Och de människorna betraktar man som svaga i dag” säger Steve.

”…Fast de egentligen inte är svaga utan sensitiva och därför väldigt viktiga för människoflocken” fortsätter jag.

”När vägmaskinerna tog natt hällde vi sand i tankarna. Och när de skulle hälla konstgödsel på åkrarna gick jag och mina bröder ut med knivar och skar sönder säckarna” säger Steve.

”När de som ägde säckarna kom och klagade hos min pappa sa han. Men ni då? Ni förstör ju miljön. Han förstod varför vi gjorde så och vi fick aldrig skäll eller bannor av honom för det.”

Jag har genom åren stött på så många som havererat då de inte klarat av att anpassa sig till denna tidens hetsiga, mekaniserade tempo mallat efter New Public Managements konstruerade principer och inte efter människokroppens naturliga rytm i synk med naturens rytm. De har lidit oerhörda plågor och dövat sig med bensodiazepiner, alkohol, knivar, Netflix och hasch. Inte minst jag själv. Och jag använde inte ens några substanser. Jag hade bara ren och skär odämpad ångest trots sjukvårdens ideliga förslag om att jag skulle börja än med det ena, än det andra pillret. I åratal efter att jag kastats av ekorrhjulet fortsatte stressen snurra i mig. Jag fantiserade om att slå läger under en snötäckt gran en vinter eller gå under radarn i ett vrakvedskoja på en öde ö. Och hur jag skulle gömma mig om nån kom ut i skogen eller gick iland på ön. Endast tanken på att slippa civilisationen kunde få mig lugn och ta mig genom natten.

Inför mötet med myndighetspersoner hade jag bara två yrken jag kunde jag tänka mig om de skulle pressa mig att producera igen.

1: Avläsare av meteorologiska instrument på öde ö.

2: Domedagsprofet.

Eftersom all avläsning är automatiserad numer är det således bara domedagsprofeterandet kvar. Och det är väl i den branschen jag befinner mig i nu. The last frontier så att säga av min intensiva men korta karriär.

Men då när jag bodde i stan och drömde mig till skogarna men inte orkade ta mig dit var tanken att bli överkörd en tröst (att bota min ångest med aktiv eutanasi var mot mina icke-våldsprinciper.)

”Men är du inte nyfiken, vill du inte se vad som händer?” sa de som själva var välfungerande i denna brutalt effektiva samtid.

Nej, jag ville inte se nåt mer efter ett överflöd av intryck och aktiviter. Jag ville inte ha mer. Jag ville ha mindre. Mycket mindre. Jag ville ha ingenting. Jag ville Noll.

Innan min hjärna välsignades med funktionellt haveri längtade jag efter stora strejker och sönderfall så jag skulle bli ledig. Min önskan om sönderfall gick i uppfyllelse. Framåt marsch ledde till ett stup och det trillade jag ner i. Nedanför det var ett svart hål. Men det var iallafall mitt eget svarta hål. Rehabiliteringen gick dåligt för jag ville aldrig komma tillbaka och bidra i denna skövlarmaskin på fast forward som vårt samhälle blivit. Hellre dog jag. Och jag kunde ju inte heller. Min hjärna var sönderkörd. Att förändra samhället jag ju var en del av hade jag ingen kraft till. Men att vara grus i maskineriet, en bromskloss mot avgrunden, skulle hädanefter vara min livsuppgift. Att statuera ett exempel att man får existera även om en som produktionsenhet är avställd.

Djupt inne i mig visste jag att odugligheten jag praktiserade var livsnödvändig för att Livets väv skulle kunna lagas. Liksom en skog behöver död ved så behöver också det mänskliga psykets ekosystem platser av stillhet och förfall. Andrum.

Skända arbetslinjen. Vägra jobba. Svik tillväxten. Var oförmögen, blev mitt motto och syftet med mitt liv. Tangping på kinesiska, hoppa av ekorrhjulet, ligga platt.

I min lerrymdsresa mötte jag så många andra som liksom mig inte kunde anpassa sig en millimeter till men heller inte hade kraften att protestera. För det är ju ofta så med sensitiva. De saktmodiga gör sällan nåt väsen av sig. De gör sitt bästa, drar sig undan, tynar bort och dör ut. Som Nornan, Skogsfrun, Knärot och Skogsnycklar, och andra orkidéer som inte överlever kalavverkningar. Det vi gör mot våra skogar gör vi också mot oss själva. Effektiviserar bort mänskligheten. Den som inte klarar av att robotisera sina rörelsemönster efter samhällsmaskineriets beräkningar utan vill röra sig inifrån, spontant, dansa, inte marschera, slås ut.

Men tänk om vi liksom Steve och hans bröder hade använt knivarna till att skära sönder ekorrhjulen och konstgödselsäckar istället för oss själva. Om vi hällt sand i tankarna på SUV:arna istället för att joina den klimatkatastrofala flexkulturen (flexa musklerna, skryta). Vad hade hänt då. Vi hade förlorat många strider men vunnit en viktig. Oss själva. För depression är inget annat än ilska utan entusiasm som nån på Timbro sa en gång.

Det börjar skymma. Åskan mullrar i den mörknande himlen men Steve verkar inte vilja lämna sin nyfunna urskog.

”Det är snart mörkt, vet vi var vi är nu? Hittar vi tillbaka?” säger den rastlösa flygfotografen som med sitt trampande får representera samtidens kontemplationsfobiska anda i vår lilla delegation till Skogshuldrans mossgröna salar.

”Var inte orolig. Jag har en kompass” säger Steve och lägger handen på bröstet ”Här”.

Vi reser oss och glider ner från bergsplatån över stock och sten. Under krokiga grenar och döda trädstammar som är så fulla av liv. Det är lätt att gå i mjuka moss och blåbärsrisängar i den självgallrade urskogen.

Mina fötter är lyckliga och själen sjunger tills vi närmar oss vägen och den ”skötta” skogen, det vill säga nedgallrade träd som lägger krokben på oss och tätt planterade granar som vispar i ansiktet.

”Fan jävla humanplaining” muttrar jag. ”Att vi ska lägga oss i och berätta för skogen hur den ska leva, som om den inte är bäst på det själv.”

Den fria skogen vi nyss lämnade är full av fantasi och livsglädje och hjälpsamhet mellan arter och organismer. Det vilda är en symfoni. Men den här av människan ordnade däremot -ett absolut kaos, kalhyggekaos med sönderslagna ekosystem.

”Här ser ut som klostret i Lindisfarne när nordmännen gått fram” säger Steve.

Vikingakulturen när vi åker ut och skövlar och roffar åt oss utan att ge nåt tillbaka har bara fortsatt men istället för skägg och drakskepp är det sharp dressed wo/man och spjutspetsteknik som begår slakten. Teknikerna har förfinats men vårt inre har förfulats när själen, vår egen kraft, begravts under tyngden av tusentals begär efter saker vi inte behöver.

När regnmolnens första droppar börja falla kommer vi ut till skogsmaskinernas vändplan.

”Det är inte reservatstatus här egentligen. Den här skogen är så unik att det är Nationalparkstatus” sammanfattar Steve området kring Helgas tjärn och de andra sex tjärnarna som finns här. ”Här kan det finnas skoglig kontinuitet på tusentals år. Men blir det nationalpark ska det byggas naturrum, placeras ut bänkar och dras upp leder. Då störs naturen. Det finns så få vilda platser kvar. Bara de som kan ta sig hit på egen hand borde få uppleva det” säger han innan vi skiljs åt och jag och Pixel rullar den Blågröna vägen hemåt genom Bullaren i försommarkvällen.

”Men kan man inte få sätta upp en skylt i skogen iallafall. Så man vet var man är” säger Pixel.

”Jag skrev en dikt om det en gång” säger jag. ”Om någon som vill sätta upp en skylt i skogen. Men jag kommer inte ihåg vad den handlade om mer.”

Vår skymningsväg korsas av räv, grävling, rådjur, älg. Vilda däggdjur som tackochlov ännu finns kvar. Till skillnad från när jag bilade genom Chiles trädplantager där vi inte såg ett vilt djur, förutom harar, på tusen mil. Vi, det vill säga jag och den där Brastadsynglingen som blivit man och tog med mig på resan som förändrade mitt liv. Det var stort när Ragnar dog, att förstå döden, att vi alla ska dö. Det var än större att förstå att naturen dör, att vi skövlar Moder Jord i större takt än hennes ekosystem hinner läka. Att Ragnar dog var en erfarenhet som inrymdes under etiketten ”Livet”. Visst svinn får man räkna med. De tusentals som dör nu i klimatrelaterade katastrofer kan inte kategoriseras som normalt svinn. Och vad jag såg i Chile var ett brott, en Livets anomali som blivit norm. Att se vart trädplantager och monokulturer i förlängningen leder till, vilket livets ödemarker girigheten och skövlarmentaliteten skapar på vår jord skakade inte bara om synen på min personliga värld och mitt personliga svarta hål utan jag stirrade rakt in i existensens svarta hål för allas värld, allas vår Jord.

Jag såg Livets slut som mänskligheten i full gas körde mot och ingen trodde på mig när jag berättade om det sen. Andra svenskar som varit i Chile flög rakt in i naturreservaten uppe i Anderna och såg inte de öde inre landet av tusentals mil av pine och eucalyptysöknar.

Vi reste tusen mil i Chile men jag såg inte den chilenska pudu-pudun förrän jag kom hem igen, på Nordens ark, djurparken för utrotningshotade djur. Ska djurparker vara enda platsen där det tillåts existera olika arter i framtiden? Ska reservaten, liksom i Chile, vara den enda platsen där våra barn ska kunna uppleva orörd natur i framtiden? Kommer våra barn ens kunna leva här?

Nej, jorden kommer inte att dö, livet kommer inte försvinna i första taget, även om vi fuckar upp med både kärnvapenkrig och klimatkris. Men arter försvinner varje dag. Och vår art tillhör inte överlevarna som bakterier och björndjur. Vi behöver vår omvärld.

Pixel släpper av mig på mitt berg vid Skageracks strand ute på Sotenäset. Inte ett träd så långt ögat kan nå. Ute på havet blinkar lanternorna från båtarna i natthamn och ovanför lyser stjärnor och måne. Barr och kvistar faller ur mitt hår och mina kläder och strösslas omkring mig på golvet och jag är så glad över varje barr, att det ännu finns några urskogsrester kvar. Än dansar tallarna i Mårtensröd, än är inte allt försent.

Jag öppnar datorn och hittar till slut den där dikten om Skylten i skogen som jag skrev för många år sen.

Den heter Oliver Mellors skog och ligger i en mapp jag döpt till Skogsvaktaren. 

Här står han
fylld av fågelsång, snår och vilda djur
Mellan granarnas mörka skuggor och tjärnarnas svarta iris finns en ljus glänta
där de ses ibland
Innan skymningen faller går hon skyndsamt ut ur skogen
innan hon är förlorad till vildmarken
vilse i hans snår och mossmarker
Den civiliserade delen av henne vill, om så inte kalhugga, iallafall röja en väg,
rita en karta, sätta upp skyltar
Visa vägen
Iallafall en liten pil
Dit är Utsiktsplatsen, Källan, Sjön.
Där är Gläntan
Här bor skogsvaktaren
Men inte minsta lilla hänvisning får sättas upp i den fria skogen han tjänar
Här är det skogens språk som gäller. Kan man inte läsa det
har man inte här att göra
En enda liten pil kunde väl fått stå kvar. Du är ju alldeles hopplös, muttrar hon
Han skrattar
Jag behöver inget hopp, jag har ju mig

Lisa Åstrand

*Silverfura, tall som fått dö en naturlig död och står kvar på rot och torkar tills barken fallit av och vedens fernissa putsas av väder och vind till en silvermatt yta.

Tack till Bohusläns Skogsnätverk, Steve Daurer, Erland Svensson och Per Pixel Petersson.