Alla har samma mål i livet och det är att dö. Eftersom vi är fullt upptagna med att leva vidare så länge det går tänker vi kanske inte så gärna på detta, men faktum kvarstår. Även om vi inte tycker om det, kan man säga att detta är tur eftersom vi blir föda åt sådant som lever vidare, eller blir askan efter oss jordförbättring, och vi lämnar plats för våra efterkommande. Vi tvingas bli osjälviska på det sättet.
Man brukar säga att det mänskliga medvetandet har denna vissa död som förutsättning. Döden sätter en gräns som tänkandet inte kan ta sig förbi, inte ens om man tänker sig ett evigt liv för mig som person. Men evigt liv, skiljer det sig från utslocknande? Och blir inte det samma sak som att gå ur tiden, att dö vill säga? För vi går ju omkring som medvetna kroppar, äter, sover, pratar med varandra, arbetar och sliter, allt för att hålla oss och varandra vid liv. Om vi hade evigt liv skulle inget av detta behövas, men det är alla dessa händelser som är livet.
Vad blir kvar efter mig? Det kan jag inte veta eftersom jag inte är med längre, men jag tänker att livet går vidare och det är ett liv som lever av att ta död på annat liv. Det är ett samspel mellan liv och död i biosfären. Det krävs alltså att jag och du avlider och att vi avstår från livet och det är inget nöje att tänka på detta. Däremot kan man glädja sig åt att släkte ska följa på släkte och att barnen får barn som får barn så länge som världen består, om vi inte helt föröder den vill säga.
Roligt är det inte men sorgligt. Ska man orka tänka på detta? Kan man förbereda sig? Ett försök görs på café Existens den 13/4 kl 13, Lilla Galleriet KKV. Kort inledning av GB.
/ Gunnar Bäck