Det är 2 okt 2021 och vattnet stiger. Det strömmar, det forsar. Det flyter ut och det tar sig in, det är skitigt och det gör som vatten gör, följer principen att ta sig vidare, bryta igenom och breda ut sig. Det är översvämning på KKV.
Vi har sett bilderna förr. Vattenmassorna som rusar fram, planar ut och gör världen främmande, ibland till och med farlig. Räddningstjänstens uniformsklädda personal, de rödgula fordonen. Slangar som rullas ut. Pumpar som går. Är det farligt här? Är det farligt här nu? Nej.
Men platsen med byggnaderna vi är delägare i hör till det sårbara. Därför gör vi ett halvår senare en seminariedag med bred samling: Allt ljus på G2:1. Vi gör så. Det som händer blir till något vi använder. Vi vänder andra kinden till, men går bröstgänges mot det nya. Sedan följde Talking Waters med tio konstnärer. Och nu ett våtmarksprojekt. Och allt annat. Konsten finns, handlingar kan vara som vatten, sökande ny väg och bära oss vidare.
Jag noterar hur vi tycks naglas fast vid katastroferna. Fastsurrade vid masten stirrar vi mot bränningarna. Nu kräver texten en motbild och jag går till den ikoniska scenen i ryska Andrei Tarkovskys film Nostalghia. Författaren Andrei, notera att han har samma förnamn som regissören själv, är i Italien, sjuk av hemlängtan och missmod. Han träffar Domenico, den gåtfulle mannen, som är beryktad för sina försök att gå tvärs över en bassäng med ett brinnande ljus i handen. Varje natt slocknar det. Men, förklarar Domenico, den dag jag kommer fram och lågan ännu brinner, då har jag räddat världen.
Till dess finns det ett skyfallens ABC att samlas runt. Vatten bryr sig ju som bekant inte om kommungränser. Det finns också checklistor att använda före, under och efter översvämningar. Jag visste t ex inte att man ska tvätta händerna noga vid översvämning. Rimligt, vattnet har varit i kontakt med både det ena och andra, sådant man normalt inte behöver bry sig om.
Film: Frans Yzermans
Text: Catharina Göransson