Eftertankar: Café Existens 11.3 2023
Professor Åsa Wetterstrand ledde oss in i sin forskningsrapport:

’Klimatkris och hopp
– perspektiv från den postapokalyptiska klimatrörelsen’

”Att anpassa sig till klimatet: emotioner och narrativ i miljörörelsen. Projektet handlar om att undersöka emotionella och kognitiva (intellektuella) narrativ om framtiden efter en civilisationskollaps inom de delar av klimatrörelsen som kallar sig kollapsologisk eller postapokalyptisk.”

Det finns olika slags förhållningssätt till klimatkrisen, här undersöktes några.

Jag hörde att:
Emotioner orienterar och informerar. – Uppenbarar, tänker jag. (jag tänker = kursivt)
Hopp utgår ifrån ett dåligt läge – och gör tex. att Trumps anhängare tror att dom ska bli lika rika som han, om de röstar på honom – och är bedrägligt.
När känslan blivit tillräckligt stor agerar man…eller tar en kopp kaffe till.
Handling leder in i framtiden.

Kollapsologerna höll mestadels till på nätet, som ensamvargar/nördar där man delade med sig av sina undergångsscenarier, berättades det.
Omställningsrörelsen har kritiserats och nästan reducerats till en ”gullighets” rörelse som bygger på att ”alla är snälla mot varandra och odlar grönsaker”. – Visserligen kan jag själv frustreras av den överdrivna positivismen och vikten av att tycka lika, men vilket annat alternativ är överhuvetaget ett alternativ? En av de viktigaste överlevnadsfrågorna blir ju hur vi håller ihop när kollapsen kommer- och om vi då kan hålla oss varma och mätta.
Vetenskapen är i stort sett enig om att situationen är ohållbar. Kanske inte lika eniga om att dom kommer att kunna lösa den.
Den hoppfullaste gruppen måste vara klimatförnekarna, som lutar sig tillbaka och menar att vetenskapen och tekniken i stort sett redan har löst problemet – när problemet enligt min mening inte ens är definierat.
”Prepparna” – har pengar, bosätter sig på landet med många tekniska lösningar, skjutvapen och höga murar.
Ett Ekomodernistiskt ställningstagande förväntar sig att någon annan ska fixa grejen.

Mina tankar blandar sig i – ännu mer: Det tog en lång stund in i föreläsningen innan jag kunde komma på vad kollapsologerna ”tagit avstånd från” – nämligen politiken. Det är ju i politiken handlingen, kampen (möjligtvis ett totalt omodernt ord) som kan förändra och sätta sunda gränser, inryms (eller traditionellt sett i alla fall har inrymts). Det är inte förvånande att hoppet om politiska lösningar dött ut. Politiken saknar makt att styra, är totalt impotent, ”det rör sig inte”. Makten ligger någon annanstans – där pengarna finns!

Det påpekades att allt fler anser att det är meningslöst att se o höra nyheterna.
Media och politik har förlorat förtroendet, vilket på sätt och vis är en större katastrof än själva klimatkrisen. Hopplösheten breder ut sig enl. rapporten.
Men! tänker jag. Klimatkrisen är ju inte problemet, utan bara symptomet på ett systemfel. Synd att vi inte kan åtgärda tillväxtparadigmet med en vaccination – och sedan fortsätta som förut. Det är ju så vetenskapen och tekniken jobbar.

Om någon förändring ska till måste moralen/etiken förändras eller ekonomin kollapsa. Klimatet kommer ju att långsamt göra livet till ett helvete, om inte något annat händer innan dess.

Plötsligt blir döden en realitet i livet…då behövs …andligheten, den större meningen med att jag finns till, Jag i kedjan av generationer, får plötsligt betydelse.
Inte konstigt att ”Ljusbärarna”, som nämndes som en ny aktör, och andra mer eller mindre ”religiösa” gemenskaper nu kliver in på scenen.
Kanske vi behöver lära oss att dö; förhålla oss till vår egen död med andra känslor än rädsla och förlust.

Efter föreläsningen kände jag mig tom och upplevde en inre hopplöshet jag inte känt förut.
Det som återstår bortom alla illusioner är innerligheten, att fullt ut uppleva det som möter mig, att upplåta min kraft till växandet av goda ting, att våga se ondskan och att i kärlek vandra med dom steg jag kan, där jag är.

Tack! Åsa Wetterstrand för ett förklarande föredrag. Tack! Gunnar Bäck som gör det möjligt för oss att möta tänkvärd kunskap Analogt i vårt Café så att vi kan växa!

/ Helena Kretz